9 april

Denna underbara kaffemaskin med så ljuvliga espresso att den mest trötta mamma vaknar till liv. Hur kan det bara vara så gott?
Vi försöker samla ihop alla våra grejer och packa in dem i bilen. De har av någon anledning fått fötter och spritt sig över hela huset och gården. Jag åker och storhandlar mat för några dagar och vi äter lunch. Innan vi tagit oss iväg har nästa besökare anlänt. Vissa dagar tar det helt enkelt tid att komma iväg. Barnen vill absolut vara med oss hela tiden, Lilja har abonnerat på minst ett finger att hålla i konstant, Isar hänger i ett ben och Vida kräver den intellektuella kapaciteten. Så det blir bara en av oss som kan packa och fixa.

Vi åker en sväng längs medelhavet, tar vägen som går precis vid stranden och åker österöver, för att vid Nice svänga rakt norrut. Det blir snabbt bergigt igen. Sanslösa vägar. Så branta bergssidor att vi knappt ser himlen ovanför oss. Det är skyltat att några vägar är stängda, typ precis de vägar vi valt mellan, så när vi väl stannar till behöver vi planera om vår rutt lite.

Det är lite svårt att hitta nattplats, vi väljer små vägar, men på ena sidan stupar det rakt ner och på den andra lodrätt uppåt. Vi stannar slutligen till på en extra bred parkeringsficka på världens minsta väg som leder till typ ingenstans alls. Trodde vi ja. Uppenbarligen leder den någon vart, för det kommer en del trafik. Bl a tre bilar med en text som jag tolkar som ”vägverket”… Men under natten är det lugnt och faktiskt också ganska varmt och skönt i tältet. Tältet ja, vi har parkerat så nära asfalten vi kan men ändå inte på själva vägen. För att få plats med tältstegarna får jag ta leksaksspaden och gräva undan lite sand från vallen som skyddar från sluttningen neråt. Hej vad bra det går att fixa lite fin tältplats! En leksaksspade är bra att ha. En lastbil med släpvagn kommer förbi, vi undrar hur den överhuvudtaget får plats i hårnålskurvorna, men ser med egna ögon att den faktiskt kör vidare. Och har den tagit sig upp så tar den sig väl ner.