16 april

”I’m singing in the rain, just singing in the rain, what a glorious feeling, I’m happy again! I’m LAUGHING at clouds, so DARK up above, the SUN’s in my heart, and I’m ready for love. Let the stormy clouds chase, every one from the place, COME ON WITH THE RAIN; I’VE A SMILE ON MY FACE. I walk down the lane, with a happy refrain, and I’m singing, just singing in the rain.” Just det.

“Rain drops keep falling on my head, and just like the guy who’s feet are too big for his shoes (hahaha!), nothing seems to fit, those raindrops keep falling on my head, they keep falling. So I just did me some talking to the sun. And I said I didn’t like the way he got things done, sleeping on the job, those raindrops keep falling on my head they keep falling.”

Nästa bil ska vi designa för skitväder. I finväder är det inga problem alls, då är världen vårt vardagsrum, kök och allt annat. När det regnar blir det blött. I tältet och överallt annars.

Vi bor på en gammal vattenledning, bredvid en liten vinglig och krokig väg hittade vi en liten parkeringsplats som det var lite betong på. Vi var ute och spatserade och såg att det liksom gick en liten hård väg bredvid vägen. När vi sedan tittade ner i springorna såg vi att det forsade vatten under oss. Hur läckert som helst, förr ledde de alltså vattnet bredvid vägen ner till byn så här. Vattnet rinner uppenbarligen här fortfarande, förhoppningsvis via ett reningsverk längre ner.

Vi vaknar till spöregn. Det fortsätter spöregna hela morgonen. Pär tar dagens första blötpass och fixar frukost och allt annat, medan jag försöker hålla barnen från att slå sönder varandra uppe i tältet. Vi trängs i förtältet till en frusen frukost, vi ger upp att bre mackorna med det iskalla smöret och tar till osthyveln. Det tyckte barnen var roligt. Vi pendlar mellan årstiderna oftare än vi duschar nuförtiden.
Vida kräks mitt inne i förtältet, precis utanför bildörren. Det blir lite akrobatiska övningar när vi ska packa ihop och åka iväg, för att undvika att kliva i det. Hon kräks två gånger till under dagen, som tur är mår hon bättre framåt kvällen. Vi är lite oroliga för hur vi ska lösa det om hon mår dåligt i tältet, men lyckligtvis går det bra. Det är sådana här morgnar vi kommer att skratta åt senare: ”HAHAHA, minns du när vi satt i förtältet och allt var dyngsurt och Vida kräktes och vi höll på att få spatt? HAHAHA!”

Pär och jag blir helt dyngblöta av att plocka ihop. När vi jobbar med armarna ovanför huvudet för att få ihop tältet rinner vattnet ner längs armarna och in i armhålorna. ”I was made for loving you baby, you were made for loving me” sjunger jag så det skrålar för att liva upp stämningen. Barnen tycker jag är knäpp. Pär blir trött. Packningen bak i bilen är ett blött kaos. Vi hoppar in och åker för att hämta gasolflaskan, vi är redan hungriga igen.

Vi åker igenom Santino, byn med samma namn som en av Furuviksschimpanserna. Barnen tycker att världen hänger ihop.

Vi kommer till gasolstället. Stängt för lunch till kl 16. W T F!!! Vad gör man med tre hungriga barn, spöregn och ingen möjlighet att åka vidare eftersom vi är i behov av vår gasolflaska? Jo, vi kör vidare för att leta ett lunchställe, tänker att inne på en restaurang är det i alla fall torrt och barnen kan springa runt lite. Men vi hittar inget. Vi försöker vända bilen inne på en liten plats och jag får hoppa ur för att dirigera. Passar på att fråga en förbipasserande dam om hon har något tips. Tja, så var vi plötsligt inbjudna till att laga maten i hennes kök och använda alla hennes grejer. Jag var inte sen att tacka ja. Så sitter vi där inne i värmen, lagar mat i ett kök och äter och det är torrt och varmt. Hennes service och vänlighet har inga gränser, barnen får en stor påse påskchoklad och avslutningsvis vägrar hon låta mig diska upp efter oss. Brigitte Polonghini, du räddade vår dag!

Fem i fyra står vi utanför gasstället och väntar. Gasmannen kommer och är lika trevlig som igår. Vi tar fram vårt kök och ber att få testa för att se att det fungerar. ”Fire, tutto gas! Poff!” säger jag och tittar på honom (hela stället är ju fullt med gasoltankar…). ”Tutto gas, poff!” säger han och skrattar och testar tillsammans med oss. Allt fungerar, vi hoppar in i bilen och kör vidare genom spöregnet.

Nu har vi blivit hembjudna till familjer i varje land vi besökt hittills, är det inte fantastiskt?

Letar nattplats. Möter en kille som sladdar sig runt kurvan i ösregnet. Vi kör i hårnålskurvor så tighta och branta att vi inte klarar dem i ett svep, vi får köra och backa fram och tillbaka för att komma runt att fortsätta. Gula Faran pustar och stånkar och hostar sig fram. Dålig svängradie eller små vägar? Det är inte helt enkelt att hitta en nattplats precis bredvid vägen direkt. Rakt upp eller rakt ner.

Princip ett. Aldrig äta mat i tältet. Princip två. Om det ösregnar och allt annat är omöjligt, sitt i tältet och ät.

Jag går och diskar i kallvatten. Ingenting blir rent. Är precis klar, då kommer en man och säger: Cold water here. Warm water there.” F-U-C-K. Fel dag. Jag har fått nog.