4 april

Dimman ligger tät över vattnet, solen är knallröd och det är tyst och skönt, förutom djurlivet runtomkring. Eftersom dimman lättar blir solen gulare och speglar sig i vattnet. En grupp med sex svanar lyfter, strax därefter en grupp med tio svanar. Deras vingslag susar och hela familjen avbryter frukosten och betraktar. En kakafoni av fåglar ljudsätter morgonen. En stork svävar över oss. Då tappar Kicki ett äggpaket i kylskåpet och den magiska morgonen förbyts i ett svärande. Det brukar sväras när sådant händer Kicki. Det blir kylskåpssanering och kommer att bli omelett till lunch.

Vi hinner knappt ut på den större vägen förrän vi ser en skylt om en fågelpark. Vi gör en kort överläggning, en ufuse och svänger in på parkeringen. Det är högsommarvärme och nästan inga besökare. Vi promenerar runt och tittar på en fantastisk samling av fåglar. Storkar finns över hela området och har bon överallt. Där finns gamar, rosa flamingos, hur många anksorter som helst och papegojor i alla möjliga färger. Våra favoriter är dock de små pingvinerna. Hela familjen älskar små pingviner, de springer omkring, flaxar lite och skriker efter varandra. Helt underbara. Näst därefter är favoriten Fisher’s lovebird, som jag inte vet vad den heter på svenska (kan någon kolla upp det och lägga en kommentar?). Den är limegrön, klargrön, gul, röd och orange – oerhört färggrann.
Kicki går ut på parkeringen och lagar mat och barnen kröner besöket med lekparken – stor och välskött. Vi sitter sedan på picknickfilten och äter i solskenet. På väg från ett toabesök innan vidare färd behöver vi gå igenom souvenirbutiken. Vida tvärstannar framför pingvinerna och frågar hur mycket de små pingvinerna kostar. 10.50 Euro läser jag. ”Räcker min veckopeng? frågar hon. Hon har 60 kronor till godo i veckopeng sedan vi åkte. Nej, det räcker inte. ”Får jag låna av dig och pappa?” frågar hon vidare. Vi beslutar att gå ut och rådgöra med pappa. Familjerådet beslutar att ge Vida ett lån så att hon kan köpa pingvinen för sin veckopeng. Det är hennes första egna inköp sedan hon började få veckopeng och hon är oerhört stolt.

Vi kör söder över. Innan vi vet ordet av är vi på motorvägen igen, betalvägen. Och kör norröver. Hmm, vi ska ju söderut. Hur gick det till? Nästa avfart är långt bort. 40 minuter senare har vi kommit av motorvägen, slingrat oss igenom småvägar i norra Lyon och är tillbaka på exakt samma väg som vi kom för 40 minuter sedan. Bra läge att försöka förstå var vi körde fel. Vi hittar felet. Och kör fel igen. Vi ufusar. Det har vi blivit bra på, trots att vår bil inte har någon svängradie att tala om. Vi har förresten upptäckt att vår ac inte fungerar. Den som lagades precis innan vi åkte. Det blir varmt och skönt inne i bilen i sommar. Hur som helst, vet inte riktigt hur det går till, men vi hamnar på betalväg igen i några km. Sedan står vi i evighet i kö för att betala. Det är lördag innan påskveckan och den här vägen går mot alperna, många av bilarna har takbox, så det är väl lite semestertrafik. Vår medelhastighet idag har varit 5 km/h. Om vi bara räknar det vi kört i rätt riktning är det nog mindre…

Ytterligare 179 vägkorsningar senare har vi knappt passerat Lyon, bara kört i utkanten av stan. Jag gillar egentligen inte rondeller, men just nu är de bra för oss, vi kör några varv i varje rondell tills vi orienterat oss. Det är lite kul att reta gps’en också, för varje korsning vi kör fel måste den ju beräkna om vägen åt oss och när vi kör några varv i rondellerna får den fnatt. Alla vägar bär till Lyon. Vi kör numer åt vilket håll som helst, bara det inte står Lyon på skylten. Ytterligare 237 korsningar och rondeller senare har vi äntligen kommit förbi Lyon och är på väg bort från Lyon, i riktning sydost.

Jag letar ut en plats på kartan och vi hittar en underbart skumpig grusväg. Vi stannar vid en liten sjö med ett gäng fiskare och jag hoppar ur bilen med kartbok och parlör i handen. En stund senare ropar jag åt Pär att ta med barnen och komma. ”Vad har du sagt till dem?” frågar han när han kommer och jag står där och dricker pastis och har fem färska öringar bredvid. ”Hemlis.” svarar jag. Ärligt talat, jag tror det är stor skillnad mellan vad jag försöker säga, vad jag tror jag säger och vad jag faktiskt säger. Att göra mig förstådd på franska är en sak. Att förstå vad fransmännen säger är en helt annan. Pär får också en pastis och vi har väldigt roligt. Vi pratar massor av franska och alla skrattar. Kroppsspråk fungerar bra. Pär förstår en del bara genom att titta. Han förstår definitivt vad en av gubbsen säger när han försöker varna oss för att det finns vildsvin i området, genom att härma ett vildsvin och peka på skogen. Självklart får vi stanna här en natt. ”Vilket ställe!” utbrister Vida med ett leende omringat av choklad. Självklart har gubbsen stuckit åt barnen lite godis också. Pär steker färsk öring, barnen leker vid vattenbrynet och Lilja går omkring och käkar sten. Vilket möte!

Vi sätter oss vid vattenbrynet och äter. ”Titta, ett vildsvin!” säger Vida glatt och pekar. Japp, där står det. Barnen tycker det är jättekul och vill gå närmare. Pär och jag tycker inte att man ska gå fram till vildsvin. Det är jättestort. Det tittar på oss en stund men tycker att vi gör lite för mycket oväsen, så det vänder om och går. Pär och jag funderar på vad man egentligen ska göra när det kommer vildsvin? Om någon vet, så får ni gärna lämna en kommentar! Kan vara bra att veta. Vida gör ett lockbete så att vildsvinet ska komma tillbaka, hon knyter en potatis i ett snöre och lägger i en trädklyka bredvid bilen. Pär och jag drar lott om vem som ska natta och vem som ska stå ensam i mörkret och diska. Barnen skojar och tycker det är jättekul och skämtar om att vildsvinet ska komma tillbaka och klättra på stegarna upp i tältet i natt. Det är bra med taktält, för jag vet att vildsvin inte kan klättra i stegar. Så, när barnen lägger sig och ligger så tysta de bara kan för att höra när vildsvinet kommer tillbaka, så står mamma Kicki nere och diskar så högljutt som möjligt för att inte höra om vildsvinet kommer tillbaka.