17 april

När vi precis ska sätta oss och äta frukost kommer en gammal man och kör sakta förbi i en ännu äldre citroen. Han stannar bilen, går ut och fram till oss. Sträcker fram en brödpåse till Vida, säger ”Per voi”, ler och visar med hela handen att det är en gåva till hela familjen. Så går han tillbaka till sin bil, hostar igång den och kör vidare. I påsen ligger ett olivbröd och en stor bulle. Alla dessa vänliga människor! Överallt finns de. Vad är det som gör all denna vänlighet vi möter? Jag blir så glad. Innan jag åkte sade min vän Kalju något i stil med: ”Tillit Christine, tillit. Det är en stor nyckel till allt.” Hittills har vi mött så många vänliga människor, överallt okända vänliga människor.

Så kommer sopbilen. Den är intressant här i Italien också. Barnen älskar att se sopbilen hämta tunnorna. Nu har vi sett den både i Tyskland och i Italien.

Vi möter ett stort gäng grabbar på räsercyklar i solskenet, Pär blir alldeles knottrig, VILL OCKSÅ!!!

Vi landar i Rivera i Schweiz. Vi äter lunch och tar en kabinbana upp till Alpe Foppa, 1530 möh. Det är jättekul att åka. Barnen blir överlyckliga över att få leka i snö igen. Sen åker vi ner till sommaren igen och fortsätter gå i linne. Då ser vi den schweiziska sopbilen. Den åker i rasande fart med en gubbe som står bakpå på en speciell ställning. Barnen vill också stå bakpå sopbilen och åka i räserfart mellan soptunnorna. Nu har vi sett sopbilen i tre länder!

Vi hittar en underbar nattplats i en bokskog i södra Schweiz. När Pär är i tältet och nattar barnen sitter jag ute i ett vardagsrum med så mycket limegrönt djup att det nästan svindlar. Dricker lite vin och skriver tills det plötsligt börjar regna igen.