27 mars

Vi tycker att det räcker med regn och storm nu. I natt var jag uppe och drog till tältet för det kom sådana vindbyar. Våra madrasser är fuktiga och behöver torka upp. På onsdag nästa vecka ska det visst bli varmt. Toppen, bara fem dagar kvar!

Somnade tidigt igår, men var ändå helt död i morse. Kvinnan vi frågade om tältplats först igår kom förbi och kollade hur vi hade det. Hon hade med sig sin mor som var nyfiken och vi började prata. Innan de åkte hade hon berättat om sin flykt från Ostpreussen under kriget och sin resa tillbaka dit för några år sedan. Hon sade att 450 000 människor mist livet där. Jag berättade det för Pär och Vida började genast fråga. Resten av dagen frågade hon om krig och varför man håller på med sådant. Hon frågade och frågade, kunde inte alls förstå. Jag förstår henne.

Om vi har mer tid för familjen just nu? Nej, allting tar en oerhörd tid, att flytta varje dag tar tid, packa ihop allting och packa upp allting, diska och hålla ordning. Kissa och bajsa barnen och laga mat. Hittills har vi inte kollat några speciella sevärdheter, det har ju mest regnat. Lilja vaknar vid sex-tiden och då är det bara att gå upp. Allihopa. Det går liksom inte att ta sovmorgon när man sover fem personer ihop i ett tält. Isar vaknar strax efter Lilja. Till honom och Vida brukar vi förbereda en mugg youghurt eller välling, så att de klarar sig tills frukosten är klar.

Idag har det varit lite enklare eftersom det varit uppehåll när vi stannade. Barnen lekte lite, det var uppehåll när vi slog läger och fanns en åsna at titta på. Den lät oerhört roligt! Som en blandning av ett hyperventilerande ånglok, en högljud fax och en gammal blåsbälg. Det var bra att ha hört det ljudet i dagsljus och lokaliserat det, annars skulle det ha känts aningen creepy nattetid.

Tja, då var vi i Frankrike, resans tredje land. Nu är det slut på Kickis tyskpladdrande med markägare om nattplats. Men vi har med ett sånt här lexikon med bra fraser på tolv olika språk. Så då slår jag bara upp ”kan jag ställa min bil här under natten”, eller ”var ligger närmaste camping”, sedan går jag fram till någon och pekar på meningen och ler snällt.

Många småbyar är nästan döda. Vi väljer de minsta vägar vi kan och åker igenom massor av byar. Vi ser inga människor, fönsterluckorna är igenstängda och många hus håller på att förfalla. Inga affärer. Pär har lyssnat på ett program på P1 hemma om att den franska landsbygden håller på att förfalla och vi ser precis vad som menas. Hittar slutligen en människa att fråga och får ett långt och vackert porlande svar. Tyvärr förstår jag inte mer än några armviftningar som visar rakt fram och höger. Riktigt när den där högersvängen ska komma är lite otydligt dock. Vi kör glatt vidare och ser en liten campingskylt. Men hittar ingen camping. Så vi ger upp och ska bara vända bilen. Där är campingen. Den är liten men naggande dyr. Nästan helt utan faciliteter också. Men en liten dusch finns. Det blir kolbulle till middag. Dock ingen vanlig kolbulle. Det blir kolbulle stekt i olivolja och med strössel ovanpå. Riktigt cross-over gourmet kök där Frankrike möter Jämtland. Riktigt hur jag ska definiera in strösslet vet jag faktiskt inte. Men det finns i packningen (liksom en massa annat onödigt som t ex de där borlottibönorna och dessutom har jag hittat tre stycken halvfulla deodoranter, måste haft hjärnsläpp när jag packade…). Kicki slår ut en flisa ur en tand och barnen spelar pannlampefotboll innan kvällen är över. Campingägaren kommer och tar betalt och pratar bara franska, så Kicki tar nu fram sin allra bästa franska (en kvällskurs ’96) och lyckas faktiskt ta reda på både det ena och det andra, typ betalning, avresa, att det finns en dusch och en toa, samt var vi kan köpa en karta över Frankrike. (Motormännens bilatlas Europa är helkass! Köp inte den!)

Kommer in i Saarbrücken, vi åker förbi Waldhausweg där jag bodde som student. Tjaha, lite konstigt att se huset, tidigare var det lite rött på huset, nu har det en ny färg. Jag hade inga direkta känslor när jag var där. Hade gärna tagit med dem till Ausländercafé på universitetsområdet, men vi får inte köra in med bil så vi åker vidare ner till centrum. Jag minns ett bryggeri/restaurang som var trevligt och med lite hjälp hittar vi dit. Barnen hoppar glatt upp på bänken vid bordet vi får, Isar tar genast av sig skor och strumpor och lägger upp ena foten på bordet och börjar rensa strumpludd… Vad göra? Pär beställer en saarländsk specialitet som är ungefär som palt fast lite friterad, med vinkokt surkål och lite annat gott. Barnen får schnitzel igen, det funkar toppen och jag tar en Flamkuchen, en saarländsk pizza, utan tomatsås men med creme fraiche istället. Åsså tar vi en öl från bryggeriet, det är häftigt, man ser delar av produktionen i lokalen. Servitrisen får kortslutning när hon kommer med ölen och jag säger att den stora är till mig och den lilla till Pär. Hon blir totalförvirrad och förstår inte och får liksom inte ner glasen på rätt plats förrän efter lite tankemöda. Men Pär ska ju köra bil i em och det ska inte jag. Så jag njuter en lite större öl. Mums!

Pär har lånat ett larm till bilen. Det larmet fungerar upptäckte vi. Upptäckten gjordes då Pär skulle låsa upp det och ta av det… Han hade inte riktigt koll på hur det fungerade innan han fixade med det. Tack Ubbe för lånet, nu vet vi hur vi ska göra utan att stå vid bilen och hålla för öronen!