20 april

Vad sägs om en regnig natt och en regning morgon? Barnen gick ner och kollade kaninerna innan frukosten. Fel. Våra barn ska ALLTID ha frukost innan de gör någonting. De har nämligen dubbla hungergener. Det blir ALLTID krasch när våra barn inte äter ordentligt. Så det skreks en timma innan vi via pock och lock medelst matning lyckades få i dem lite ny energi. Då blev det glatt och livat igen.

Jag gick ner till Marina för att hämta vår tvätt och träffade en av deras alpinistkompisar. Trots starka språkförbistringar hittade vi ett samförstånd i att det är kul med fjäll. Jag förklarade att jag gillade telemark genom att visa några lufthopp, han förklarade isklättring genom att visa med kroppen. Aha! Sade vi båda i samförstånd och skrattade. På detta ställe skulle Pär och jag kunna leka länge utan barn. Bara vara barn själva i bergen några dagar.

Det var en underbar nattplats vi hade. Fast lite läskigt när vi kör och det känns som om bilen ska välta. Vida sitter i bilen på dagarna nu och lär sig olika typer av fyrhjulsdrivna bilar. Vi åt frukost i ett moln. Barnen tyckte det var konstigt att vi var mitt i ett moln, det kändes ju inte. Men vi såg hur det rörde sig och sedan försvann. Nere i dalen såg vi lastbilarna på motorvägen, de såg ut som leksaksbilar. Det var roligt tyckte Isar.

Regn tunga skyar, tralala. Genom ett regnigt Europa, tralala… Jag har slut på mitt förråd av regnsånger nu. Kan någon tipsa om några nya regnsånger jag kan glädja familjen med för att liva upp stämningen? Efter regn kommer sol och då kommer vi och våra saker säkert att torka upp igen.

Vi stannar i ett samhälle för att äta. Orkar inte laga mat själva i regnet så vi tänker oss en restaurang. Jag springer fram och tillbaka för att leta ett ställe. Pär och barnen är kvar i bilen. Isar smular en croissant i mikropartiklar över hela baksätet. Pär får stora feta spelet. Både pappa och mamma på gränsen till nervsammanbrott. Då hittar mamma en pizzeria. Det är helt ok och legitimt och rätt att äta mycket pizza i Italien. Jag beställer pizza to go och sätter mig i lugn och ro och väntar, hoppas att Pär överlever några minuter själv till i bilen.

Vi skulle verkligen behöva superfint väder och en bra nattplats så att vi kunde sanera bilen och packa om lite samt köra prylvård. Vi har varit ute i sex veckor nu och börjar få koll på vad vi använder och inte.

Ser skyltar till en outlet med sportprylar och girar tvärt av motorvägen. Vi behöver nya gummistövlar till barnen. Men det blir inga gummistövlar. Det blir Kickis julafton istället. Oops så det kan bli. Men jag var i starkt behov av en ny regnjacka, ett par nya skor och två par nya hattar. Pär var klart tveksam till hattarna, men efter noga övervägande har han nu bestämt sig för att Kicki hade starkt behov av en ”nästan cowboyhatt” och att hon inte alls är töntig i den. Sedan blev det nya campingstolar till hela familjen också. Nu behöver vi bara hitta en camping någon dag där vi kan lämna kvar de andra till någon av de beständiga gästerna där.

Isar råkade bajsa ner sig lite precis när vi parkerat idag. Vi stod utanför en liten djuraffär. Vad göra? Jo, Pär slet fram pottan, satte honom på den och började sedan sanera. Efter en stund kommer butiksägaren ut och är arg och skäller ut oss. Pär säger lugnt på svenska ”Nöden har ingen lag” och gör klart sitt arbete. Mannen lyssnar inte ett dugg, visar fingrarna och skriker ”cinco minuto” och går därifrån utan att ens försöka lyssna. Lessen gubbe lilla, vi satte inte vår son på pottan utanför din butik för att jävlas… Förlåt så mycket. Ska inte göra om det. När vi sanerat klart flyttar vi bilen en bit bort och ställer den utanför sportbutiken istället. Gubbjävel.

Tja, så den vanliga ruljansen, vi letar en fin liten väg. Hittar en fin liten väg. Hittar en fin liten plats. Kicki hoppar ur bilen och knackar på en fin liten dörr. En fin liten tant kommer ut och Kicki plockar fram alla fina italienska små fraser ur lilla fraslexikonet. Pär plockar ut lilla fina Lilja ur bilen och sedan är det kört. Tanten blir helt i extas. ”Bella, bellissima!” Hon kramar och ropar och klappar händerna och när dessutom Isar och Vida kommer ut för att se på uppståndelsen blir hon helt till sig. Hon pratar med hela kroppen och gubben hennes står bredvid och småmyser och försöker också få in lite ord då och då. Så säger hon åt mig att vänta, springer in och hämtar ett sån’t där enormt chokladpåskägg i limegrönt cellofanpapper och ger till barnen. Jag trodde inte det fanns större ägg än det vi fick för några dagar sedan, men det gjorde det visst. Hon pratar så fantastiskt med hela kroppen, minspelet och händerna att det går riktigt bra att förstå henne. Hon är oerhört ledsen över att vi inte kan prata mer med varandra, hon hade velat prata hur mycket som helst med oss. Självklart får vi stå på platsen vi hittat, och vi MÅSTE komma ner och knacka på om det är minsta lilla sak vi behöver. Vatten måste vi väl i alla fall behöva? Jag går nog ner med en dunk i morgon bitti och fyller på innan vi åker. Hur kan någon bli så glad över att vi vill campa på deras mark i natt? Det är något fantastiskt med att resa på det här sättet, att få möjlighet att träffa människor och känna den enorma välvilja och generositet som finns. Barnen öppnar så många dörrar. Det känns som om jag nästan tjatar om hur vänligt vi blir bemötta överallt, men det är verkligen så.

…och ugglan hoar här också. Den hoar för oss mest varenda natt.

…och åsnan låter också. Vet bara inte hur jag med ett litet enkelt ord ska kunna beskriva hur en åsna låter. De låter bara så konstigt att jag inte kan tänka mig ett djur som låter konstigare.