3 april

Jag lämnar bilen på morgonen och joggar iväg. När vi är nästan klara och ihoppackade byter jag om och springer före de övriga för att få en joggingtur. Först joggar förstås Vida och Isar och jag en sväng på den lilla vägen som vi ligger på. Men sen får jag en egen tur. Ca 15 minuter räknar vi med att det ska bli och det blir en liten uppvärmning. Efter 15 minuter är jag nöjd att de inte kommit och fortsätter springa. Efter 20 minuter tänker jag att det här blev bättre än jag hoppats på. Efter 30 minuter vänder jag och tänker att nu har vi missat någonting i kommunikationen / alternativt att det hänt något så jag vänder. Efter 40 minuter möter jag dem och då är jag trött. Efter snart en månad i bil är jag inte direkt i toppform. Men det fungerar bra så det är nog inte sista gången jag springer före. Att sedan sitta svettig i bilen är väl inte optimalt, men familjen är ju inte så kinkig.
Sedan kör vi vidare. GPS’n är inställd på att inte välja betalvägar. Men vi har inte riktigt fattat allting än, så vi struntar i vad den anvisar oss och svänger ut på vad som visar sig vara en betalväg. Kör fram till automaten och får ingen biljett. Trycker flera gånger, men får ingen biljett. Pär prövar sedan att sticka in vårt betalkort där biljetten ska komma ut i hopp om att vi missförstått någonting. Instruktionerna är ju inte direkt på svenska eller engelska… Nu börjar kön bakom oss bli lång. Bilar kommer i rasande fart, jag går ut och vinkar över dem till en annan fil och Pär backar. De anser att vi är idioter. Jag anser att vi nog har lite otur. Där står jag, mitt emellan alla lastbilar och rycker på axlarna och gestikulerar som värsta sydlänning. Pär har backat ut och står nu mellan två filer av långtradare. Den lilla, gula, blommiga folkabussen ser plötsligt VÄLDIGT liten ut. Ingen vevar ner rutan och försöker hjälpa oss trots mina vilda gester och höjda ögonbryn. Till slut klättrar jag upp på ett betongfundament och får kontakt med en tysk lastbilschaufför som säger att vi visst bara ska trycka på knappen och få en biljett. Så trycker han på knappen och får en biljett. Men vad i h-e… Hur svårt är det att trycka på en knapp egentligen? Varför får han en biljett men inte vi? Jag hoppar ner från den 1,5 meter höga betongklossen och ner på motorvägen och går mellan lastbilarna tillbaka till folkabussen. Behöver jag säga att min stressnivå är hög på gränsen till hälsovådlig? Att adrenalinet nått oanade höjder? Det är ju inte så att de stora lastbilarna håller många millimeters avstånd direkt. Tur att de har väldigt låg hastighet eftersom det är precis framför bommen. Åter inne i bilen, vi tränger oss in i en annan fil och åker fram, trycker på knappen och får en biljett. Vi gasar ut på motorvägen, Isar är i upplösningstillstånd för att han inte fått rätt skiva i cd’n och Vida ska absolut veta just precis nu vad aprikosa skunkar har för färg på klorna. Jag bara stirrar rakt fram och förstår varför fransoserna gärna dricker vin på kvällarna.

Vi hittar en ny toppenplats att sova på, precis bredvid en sjö i ett sjösystem med massor av fågelliv. Vi tvättar oss i sjön innan nattningen och jag sitter sedan nere och skriver, tvättar kläder och dricker te. Pär kommer ner och vi ruttplanerar lite och bara sitter och lyssnar på fågellivet. Det är oerhört häftigt, hur många olika fåglar som helst och i övrigt alldeles tyst. Jag har bara tre kvartsbyxor på mig, men det är inte kallt alls, och absolut inga mygg än så länge. Perfekt väder.