12 april

Det har varit starka vindbyar hela natten. Vi hör hur det dundrar på håll, kommer närmare och så slår det i tältet så att det skakar. Sedan studsar det vidare mot bergen bakom. Vi har sovit strax under 1000 möh i natt. Fick gå ut och spänna fast tältet i natt igen.
Vi kommer över till Italien. Kör igenom moln, det är spännande. Konstigt att de inte går att ta på tycker barnen. Bilen drar 3,3 liter milen, men snittet blir ändå lågt totalt, eftersom den drar väldigt lite i nerförsbackarna. Som högst är vi över 2000 möh idag. Gula Faran tuffar på. Vi stannar i Sestriére och äter lunch. Snöglopp och noll sikt. Plaskblött på marken. Massor av snö. Äter en lunch för över 600 svenska kronor, bara en enkel pastatallrik till barnen utan något kostar nästan 90 svenska kronor. Fy f-n för turistfällor. Men vad gör man med tre hungriga barn och två ännu hungrigare föräldrar? Det är nämligen påskhelg, och allting är stängt (förutom läbbiga turistfällor). Det tänkte inte vi på. Synd, för vi har ingen riktig mat kvar. Bara lite gamla påsar från 97 eller nå’t. Det roliga kommer i alla fall när vi ska betala. De tar inte kort. Vi har inte kontanter. Men, vi letar fram en bankomat i snögloppet. Den säger att Kicki inte får ta ut mera pengar på sitt kort… Slutet gott allting gott. Kicki, Isar och Vida promenerar tillbaka och bevittnar en liten påkörning följd av vilt italienskt gestikulerande och ännu vildare ord som vi nästan förstår innebörden av trots bristen på italienska kunskaper. Försöker ta oss förbi och blir själva nästan påbackade av galningen som orsakade krocken. Vida ställer tusen frågor kring varför man kör så farligt här. Ha, vänta bara till vi kommer längre österut!

Barnen leker vilt i snön, det finns hur mycket som helst. De är helt blöta när vi hoppar in i bilen igen. Förresten så har italienska barn inte galonisar. Förstår inte hur man kan leva utan galonisar. Vi sliter ju ut våra… Italienska småpojkar har jeans, skjorta och en ylletröja. Vi kör vidare, har försökt köpa karta, men allt är ju stängt och den vi har är värdelös. Som tur är har vi en riktigt bra GPS nuförtiden!

Det blir sent, vi hittar dock en liten och bra väg som vi tror vi kan natta oss längs med. Visar sig vara cykelväg. Visar sig inte kunna vända. Visar sig ligga feta trädet över cykelvägen. Visar sig att pappa Pär är en hejare på att backa långt. Väldigt långt. Fetlångt. Han får feta nackspärren av att backa så långt.

Dock, som vanligt, slutet gott och allting gott (hittills i allafullafall). Vi hittar en plats bredvid en gård med stor grind och ca 1000 schäfrar låter det som. Kicki letar ringklocka utan resultat. Inte läge att bara kliva på. De dova skallen ekar över nejden. Kicki ropar lite ”Perdon! Pardon! Excusi!” eller vad det nu kan heta på italienska, prövar lite olika. Till slut kommer mafioso själv med feta cigarren. Kicki ler och säger ”No parlo italiano.” Jag pratar inte italienska. Sedan pekar hon på den italienska raden i lexikonet där man på 12 olika språk kan läsa frågan ”Får jag parkera min husbil här i natt?” Eftersom han är till åldern stigen tar han lexikonet i hand och sträcker armen så långt det går och kisar och läser. ”Si si.” säger han sedan hest som värsta mafioson med cigarren i mungipan. ”Solo una notte” säger Kicki vidare. Si si. Så vänder han på klacken och går in igen. Vi parkerar på ängen mitt emot och tänker att i natt har vi i alla fall vakthundar som definitivt kommer att låta oss veta om vargen kommer.