18 april

Vi åker längs Luganosjön, det är vackert och trångt. Mycket trafik nu, det måste vara helt olidligt i semestertider. ”I Sverige har vi tuppar längst upp på kyrkan. Här i Italien har de kors.” säger Vida. ”Varför har vi tuppar på kyrkan?” Den som har svaret får gärna lämna en kommentar. Vi stannar på en parkeringsplats längs Luganosjön och börjar laga lunch. Dukar upp bord och stolar på en gräsmatta bredvid. Då kommer unga pojken polisen med cigaretten i mungipan och spegelsolglasögon. ”Camping not allowed.” Men vi ska inte campa, vi ska bara laga lunch. ”Camping not allowed.” Men vi ska inte stanna, vi har betalat parkeringsavgiften och ska bara äta lite mat. ”In Italy, that is camping.” (Han pekar på bord och stolar.) ”Sorry. 10 minutes. Not allowed.” Vi packar ihop allting men lagar i alla fall klart maten. Sen lägger vi den i våra matkåsor och går runt en liten mur och sätter oss på stenstranden precis vid vattnet och äter. Där luktar det kiss och bajs, ungefär som det kan göra på såna ställen. Men vi har världens finaste utsikt och lilla polisen ser oss inte.

Jag gör en storhandling på 20 minuter. Halvspringer genom en supermarket med högsta radar på. Hittar havregryn, äntligen. Köper 8 förpackningar. Så lite annan mat och joggar vidare till kassan. Rycker med mig lite såpbubblor i farten. Såpbubblor är toppen. Det måste vi alltid ha ett litet lager av.

Jag tycker förresten att italienska polisen ska ägna sig åt lite fartdårar istället för en hungrig barnfamilj. Speciellt motorcyklisterna här är helt galna och kör om i 100 knyck mitt inne i centrum på trånga gator med mötande trafik och fotgängare.

Vi kör längs en väg så trång att jag tittar ut på ena sidan och säger till Pär att nu har du bara 3 cm kvar. Han fäller in backspegeln på förarsidan och kör sakta. Han börjar känna bilen ganska bra nu. Vi svänger höger in på en liten grusväg mellan äppelodlingarna som står i full blom. Hittar en gammal man som står och skottar dynga, jag hoppar ur med Lilja i famnen och parlören i högsta hugg. ”Posso parcheggiare qui la mia auto? Solo una notte.” frågar jag. ”Tre bambini.” Tecken för att sova. Han börjar prata och jag lyssnar. Jag förstår huvuddragen och säger ”si si”. Fina barn med röda kinder säger han. Friska. I Italien 1 eller 2 barn. Inte mer. Inte bra för världen. Världen håller på att stanna. Barn ger ljus till världen. Ljus. Världen mår inte bra nu, ekonomin. Burro y margarina. Vänta, nu hängde jag inte med riktigt. Aha, han säger att till och med smör och margarin har blivit dyrt. Kanske. Men barn ger ljus till världen. Ska ni verkligen bo här? Lugnt, inte farligt. Men luktar dynga. Jag duschar varje kväll. Luktar bättre där borta. Jodå, ni får bo här om ni vill. Äppelträd. Många äppelträd. Sedan kommer en lång utläggning som jag inte alls förstår. Men jag ler och säger ”si si”. Då säger han ”no no”. Då säger jag ”aha, no no.” och så fortsätter han. Det är ett häftigt möte och jag står kvar länge och lyssnar. Jag vet inte när jag ska hinna med en snabbkurs i italienska också. Hur gärna hade jag inte velat förstå allt han säger! Inte bara dessa fragment. Men det är något häftigt med att förstå fragment också. Det är som att kisa. Att se allting lite suddigt, men ändå få en bild, en översikt. Jag går och bjuder honom på lite italienska mandelskorpor vi köpt. Han blir glad.

Vi får en underbar tältplats. Vi äter middag i äppellunden med utsikt över snötäckta alper. Sedan går vi till en glaciärbäck och badar av oss i det iskalla vattnet innan det vanliga nattningsskrikandet börjar. En efter en slutar de skrika och så blir det lugnt. Regnet kommer, precis när vi hunnit torka allting. Men det är ett stilla, glest och försiktigt regn. Kyrkklockorna ringer in lördagskvällen och det blir lugnt.