Kommer till Tronziano Vercellese, en spökstad. Inte en människa. Ingenting öppet. Alla luckor tillbommade. Känns nästan spoky. Men, till slut en restaurang med folk på. Vi stannar och får en härlig lång lunch. Fantastiskt god mat och en bra prislapp. Känns bra efter den där hemska lunchen i Sestriére, som vi bara vill glömma. Vi äter och äter. 24 grader ute. Varmt alltså. Alla klappar barnen på huvudet och säger att de är söta. Lilja kastar en tallrik i golvet så det krasar. Alla skrattar och låtsas banna henne. Sedan får hon heta ”Monella”. Vem vet vad det betyder? Vi får också en ordentlig lektion i det riktiga uttalet av ”parmesan”. ”No no no, parmeszzcchjaan!” Vi övar och får in snitsen. ”In Itaaaaaalia, segundo piatti, meat or fish, eat with bread, ok? Write that in your book!” säger kyparen. Han blir glad över våra frågor och ser att jag antecknar ibland. Måste ju komma ihåg viktiga saker. Han förklarar att idag är alla hemma och grillar. Det gör man på påskdagen här. Hela restaurangen är intresserade av vilka vi är som hittat hit. Men vi gjorde som vi brukar, svängde när vi kände att det passade (dvs alla var redan hungriga för länge sedan). Svårare än så är det visst inte.
Vi tar oss norröver till Lago Orto och hittar en camping. Det är dags för tvätt och lite riktig duschning. Det har precis blivit en plats ledig, med värsta utsikten över sjön, alperna, staden… För bra för att vara sant! Barnen blir glada över lekplatsen, mamma över tvättmaskinen, pappa lagar maten. Vi öppnar tältet mot utsikten och ligger och tittar på kvällen. Myser. Åsså slåss och bråkar barnen lite som vanligt. Det är ju inte bara så underbart enkelt som det låter när jag skriver… J
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar