19 april

Människors vänlighet upphör inte att överraska. Som vanligt letar vi en liten väg och stannar för att fråga om vi kan få sova i närheten. Killen jag frågar kan bara italienska. Vi försöker förstå varandra, till slut visar han mig att han tar sin bil och ska visa oss något. Vi hoppas på en bra plats. Han tar oss till ett ställe där man kan hyra rum. Det var ju inte vad jag försökt förmedla att jag sökte men vi tackar för vänligheten och han åker tillbaka. Vi är strax utanför Trento och kvinnan jag pratar med kan lite tyska. Hon ska ringa sin son och kolla med honom om han kan visa oss en plats. Han är på party med alpinistklubben men tar en paus och kommer upp från byn för att hjälpa oss. Under tiden är barnen helt begeistrade i alla kaniner som finns i en liten inhägnad och som gärna smiter ut. Så hör vi ett litet vrålande från en bil långt nere på en liten väg som det står 23%’s lutning på. Hunden på gården börjar skälla och mycket riktigt, sonen kommer. Han pratar också lite tyska, är klädd som en äkta alpinist, solbränd och med hästsvans. Jag hoppar in i hans bil och får en åktur jag kommer minnas. Den kan nästan liknas vid när jag åkte rallybil i Finland. Uppför äppel- och vinodlingarna i någon minut, runt en kurva i världens fart och han visar en plats där vi får stå, mitt bland äppelträd i blom. Perfekt. Rallyfart ner igen, förresten, han tvärnitar och backar, vi åker baklänges i samma fart som framlänges, utan att han tittar på vägen. Han vill bara visa att vi får stå på hans uppfart om vi vill också. Sedan stannar vi en stund till och kollar alla smitande kaniner innan Gula Faran får kämpa sig uppför bergskanten. Jag springer före och visar vägen, stannar och ropar åt Pär att ta fart och när han passerar mig har han tio meter till innan en högersväng. Ta den fort så kanske det funkar. Och vad sägs om kvällens utsikt över Dolomiterberg och möjlighet att lukta på äppelblommor från tältöppningen? Vi är högt uppe och bergen på andra sidan dalen är så andlöst branta. Det är helt otroligt! Vi tar en kvällspromenad mellan äppelträden och när barnen skriker som mest strax innan läggningsdags får vi besök. Det är alpinistens fru. Hon pratar engelska. Som vanligt, jag hinner nästan inte förstå hur det går till, men vi är nerbjudna att använda tvättmaskinen. YES!

En stund senare stannar Pär i tältet och somnar med barnen. Jag går ner med tvätten. Vi har använt vår tvättmaskin idag. En plastlåda som vi fyllde med den viktigaste tvätten, vatten och tvättmedel. Sedan körde vi på väldigt kurviga vägar. Voila! Tvättmaskin. Men vi har en full tvättkasse till så vi både kör den och sköljer den andra väldränkta tvätten. Jag stannar och pratar en stund. De bor med fönster åt alla håll och jag kan inte nog beskriva hur andlöst vackert det är. Det är luft åt alla håll och bara så fantastiskt vackert, utsikten i kombination med de doftande äppelträden i blom. Vinrankorna ger druvor som går till Spumante Ferrari – Italiens rollsrojschampanjemotsvarighet. Jag får äpplen som är stora, saftiga och söta. Sen tycker hon att hon kan ta hand om och hänga min tvätt ikväll, i pannrummet så den torkar tills i morgon, så jag kan gå upp till familjen igen. Så kan jag ta med mig barnen ner i morgon och leka med kaninerna och hämta tvätten. Innan jag går skickar hon med mig lite tårta hon bakat idag också.

Är alla människor så här underbara? Eller har vi bara liksom råkat lägga vår resa kring en rutt med trevliga människor? De flesta frågar hur vi hittat dem, de bor ju avsides på en liten väg. Jag förklarar alltid att vi helt enkelt letar oss fram till en liten väg och kör den tills vi hittar någon att fråga. Då tycker de att det är fantastiskt att vi hittat just deras hus. Tja, är det slump eller synkronicitet? Hur som helst är det trevligt.

Jag vet att jag skriver alldeles för långt och mycket ibland. Det bara måste ur mig. Den som inte orkar läsa slipper. Men får ingen sammanfattning. Sån’t är jag dålig på. Jag tycker om att skriva långt och mycket. Framför allt, så skriver jag helt obearbetat. Rakt ner genom fingrarna till tangentbordet och klart. Men för alla gamlingar därhemma som t ex sitter med armen i gips eller höftkulan på sned kan det ju vara roligt att ha någonting att läsa. J

I morse körde vi iväg från vår nattplats via en liten grusväg och drömmarna om en 4WD kommer upp igen. Hela familjen guppar hit och dit i sätena. Pär kör genom stora vattenpölar med ett leende mellan öronen. Vattnet skvätter upp till fönsterrutorna och barnen hejar förtjust på. Kicki sitter i baksätet och försöker borsta tänderna och använda tandtråd, men det var inte så enkelt med det här väglaget.

Idag körde vi genom byarna Lera och Piano. Det tyckte barnen var kul. Vid lunchen, som vi lagade på en äng vid vägkanten laddade vi tvättmaskinen och sedan tog vi oss vidare via ett bergspass på 1900 meter för att få tvätten välskakad i kurvorna upp och ner.

Den som vill kolla in var vi håller hus går in på www.agriturmasotoldin.it då ser ni vad Marina och Ciro har att erbjuda. Det är inte bara alpinism, äppelodlingar, vinodlingar utan här finns också rum eller lägenhet till uthyrning.