10 april

Vi upptäcker på morgonen att pyttepyttesmå skalbaggar finns överallt. Slänger vi (läs något av barnen) en sked på marken är den snabbt svartprickig av dem. Men när vi slår den mot marken hoppar de av. Dagens lärdom – skaka av allting noga innan det stoppas in i bilen.

Vägverket kommer igen med sina tre bilar. Kicki, fortfarande klädd i bara långkalsonger, hoppar fram på vägen och viftar med kartan och får bilen som är full med killar att stanna och genast fråga vad de kan hjälpa till med. Jo, vi har ju läst att vissa vägar är avstängda och tänkte att vägverket säkert har koll på det. Rätt killar att fråga, de plockar t o m fram lite engelska, så vi lyckas få reda på att vägen vi tänkt köra – där är det 8 meter snö... Den brukar öppnas i juni. Tänkte visst inte på det… Vi får svar på vart vi kan ta oss över och så vet vi hur vi ska lägga om resan.

Barnen har varit omöjliga hela morgonen, trots att vi har fint väder. Förmiddagen går och det enda vi gör är att tjafsa om att man inte ska slå varandra, eller kasta grus på varandra, eller… Vi försöker ta ett förnuftigt samtal med dem kring skillnaden mellan att ha roligt och ha tråkigt. Men det går inte hem. I Nice köpte vi en ny dvd – den tar vi nu fram och sätter på en film. Så sitter barnen där, inne i bilen (solen skiner ute) och tittar på film medan vi plockar ihop och förbereder lunch. Inser att vi inte kommer iväg tidigare, så vi kan lika gärna äta innan vi åker. Vägverket kommer förbi igen och nu saktar alla tre bilarna in och kryper förbi oss och vinkar glatt. De har väl pratat om oss på fikarasten – de galna svenskarna som trodde man kunde ta småvägar över alperna i april.

Ytterligare en förväntan uppfylls – det är får på vägen. Vi får stanna bilen så att de ska gå förbi. Vi passerar 1124 möh och det är många kurviga vägar. Svårt för barnen att pyssla i bilen, men det är inte fullt lika intresserade som oss av de fantastiska omgivningarna.

Vi hittar världens läckraste plats, en uttorkad flodådra som vi kommer åt via en liten rastplats. Vi pressar Gula Farans framhjulsdrift och kör ut på stenbädden. Det här är väl det närmsta vi kommer bush camping med den här bilen. Tyvärr friskar vindarna i lite väl hårt, så vi vänder och kör in bland träden igen. Men vi fick i alla fall lite vittring och fortsätter nu drömma om en Defender 130 eller en LC 76’a. Och Gula Faran verkade gilla det, men även hon kommer ju att gå i pension någon gång.

Vi sätter en deg (håller på att testa några olika brödbaksmixar vi köpt), gör en barkbåt, lagar mat och går omkring och myser i solen. Vi har världens största vardagsrum nu när det är finväder. Hela familjen påtar på kring bilen.

Mest använda onödiga pryl är en rutig bordsduk som vi lägger på bordet hela tiden. Det blir så hemtrevligt med den. 100% bomull, men skrynkar inte! Ojojoj vad bra saker det finns…!

Det är ordentliga vindbyar, men inte kallt. Innan vi somnar går Pär ut och fäster tältet lite extra. Lilja går och går och går, hon vill aldrig sluta. Hela tiden ska hon hålla i ett finger och om Vida eller Isar försöker stoppa dit sina händer slår hon bort dem och skriker. Det ska vara mammas eller pappas finger.

Det blir chicken nuggets till middag. Alldeles för mycket färdigmat, men det är svårt att trilla egna köttbullar här ute. Jag undviker helt enkelt att läsa innehållsförteckningen. Det är inte helt sant, jag har hunnit konstatera att alla såna där konstiga tillsatsämnen heter nästan samma sak på franska som på svenska… Vi mumsar glatt vidare. Hittade i alla fall hamburgare av 100 % kött och inga andra tillsatser. Det var gott! Vi binder upp dörrarna med spännband i träden när vi lagar mat så att de inte ska blåsa igen. Det sjunger i spännbanden. Tur att vi har ur och skur barn – de är vana att vara ute. Men vi kan återigen konstatera hur enkelt det är att leva utomhus när det är fint väder.