Vi har fått låna ett hus. Vi har tvättat alla våra kläder. Tillit är ett häftigt ord. Vi kan inte vara tacksamma nog.
Someone let us use their house, and we have finally washed all our clothes again. Trust is a great word. We cannot be thankful enough.
tisdag 28 april 2009
måndag 27 april 2009
lördag 25 april 2009
Utanför verkstaden i Slovenien. At the car repair workshop in Slovenia.
Sabina, vår tolk/our translator. 
Vi äter lunch i Österrike.
En riktigt fin nattplats i Italien.
Det roliga med regnväder är att det blir så geggigt och kul att leka.The good thing about rain is that it gets so muddy and fun to play.
English shortcut
English version March 25 to April 25
We leave Cologne and travel through the Mosel valley, so beautiful, but so rainy. We stop one night along Mosel, but continue down south through the rain the next day. We throught of making a stop in the beautiful city of Trier – but honestly, stopping for some out-door sight-seeing in pouring rain with three small children? I don’t think so. The next day, we go to Saarbrücken, where Christine studied many years ago. We pass the house where I used to live and then went down town for lunch at a restaurant I remember as nice, a brewery. We had some really Saarländiches Essen and then continued into France.
In France, Christine quickly had to refresh her French from an evening class in 96. That French class has proven to be very valuable throughout France. With that, we have managed many things. Shop food – which took all of Christines intellectual capacity for one day, get a living, and do some shopping.
Christine had her birthday in Beaune and it was a great day. Birthday cake for breakfast, a jogging tour along the wine fields and then a visit to a wine cave and test of 13 different Borugogne wines. Lots of sun all the time. In Beaune, we stayed at the city camping and did loads of laundry. Five people traveling make lots of laundry.
We continued further south and have had so many nice bush camping sites, met so many nice people and had a great time. We usually just look up a small road on the map, go there and then try to find a place to stay. We can never stop dreaming about the day when we have a 4WD Landrover and can go to the really cool places, but this is good enough for now. At one site, a small lake with a bunch of men fishing, Christine jumps out of the car with the map and a dictionary, in order to ask if we can stay the night there. By the time she waves OK to Pär, and he comes over, she’s sipping on a Pernod and has 5 fresh caught routs in her hand, ready to be cooked for dinner. “What have you said to them?” Pär asked and laughed. Well, the truth is, I don’t really know. One thing is what I want to say. Another is what I think I’m saying. And the third is what I’m actually saying. The three are not the same…
Then we’re invited for a coffee by a man who was having his breakfast and saw our camping, he got so interested he came down to talk to us and invite us up for a chat. We proved to have biking as a common interest, and Christine’s French is good enough to keep an easy conversation going by now. It’s easy to learn French in France, as they love their language so much that they hardly speak other languages.
After that, we headed to the French Riviera. We spent two nights in Biot outside of Nice with Bodil, Pär, Julius and William in their house. First, we planned on camping one night on their driveway, but when Bodil offered rooms with already made beds… So, we slept indoors in the warm house, occupied the laundry machine forever and even the dishwasher for a load. It’s so great to have generous friends! We had a really good time and it was good to be able to relax in a fully equipped home for a while.
Then we headed north again, we had planned to cross the Alps at one place, but saw signs saying that the pass was closed. We camped one night on the side of a small road to nowhere up in the mountains, when the whatever they’re called, the people that work for the community to fix the roads, came by in their cars. Christine ran out on the road and stopped them in her long johns and the map in her hand. With her not by now excellent French knowledge, she now managed to find out that the only place to pass was further north, and non of the alternatives we had were open until May or June, we did some re-planning of our route and kept driving more north until we passed the border to Italy and arrived to Sestriére.
The kids loved to play in the snow again.
We arrived to Lago d’Orta and spent two nights at the camping there. We got the best spot with a view of the lake and the alps, so beautiful. Stunning! Decided to stay two nights, and had a great sunny day when we walked around the half-island, looking at a bunch of chapels, the old city, took a boat road to the Silent Island, and then walked all around the half-island on a small pavement directly by the lake. Pär and the kids took a dip in the not-so-warm water before we headed back up to the tent.
Continuing in Italy, we had quite some trouble filling up our gas for cooking. We need propane or butane, and finally found a place, where he told us we could have the bottle filled by tomorrow noon. Ok, we go and find a place for the night, the rain is pouring down evening, night and morning. Everything is wet, by the time we get back to the place the next day, we’re late and he’s closed for lunch. 4 hours. We driver around trying to find a restaurant where we can kill a few hours. Stopping to ask a lady for advice, we get invited to cook our food in her kitchen. So nice! It’s great to be indoors in this weather. A few hours later, we pick up the gas bottle and our trip goes on.
One night, we stop in an apple tree field and ask an old man if we can stay there for the night. We have one of those dictionaries with sentences in many different languages. One very good sentence is “Can I park my car here for the night?” Christine end up listening to the old man talk for a long time. Understanding a few words here and there, she gets a grip of what he says, and it’s such a great meeting. We have our dinner in between the apple trees, which are in full bloom, and have a view of snow-covered mountains.
By now, we have been invited to the home of someone in every country we’ve visited (well, we got an invitation in Switzerland that we didn’t fulfil, it was in the wrong direction of our trip). It’s incredible how nice people are. In one place in France, we were sitting having our pick nick lunch, when a man came by and offered us a bottle of wine from the area, he said that he saw us sitting there eating without having wine and that he wanted to give us a bottle of locally produced wine. In Italy, a man comes by and gives us a bag of fresh baked bread when we’re having breakfast. It so fascinating how people can be so generous!
There are so many things happening all the time, big and small. First, I thought I’d be able to write everything in both English and Swedish. But I soon had to give up. This blog will be mostly in Swedish, but I’ll be trying to summarize the trip in English. So, my English speaking friends, you won’t get the great stories. You’ll have to come over and share a bottle of wine with us sometime and listen… ;.)
We find a small road just north of Trento where Christine has to jump out of the car and fold the side mirrors and then stand in front of the car to help navigate when Pär drives through with about 5 cm left on each side. Then we ask, as usual, in a house, for a place to set camp for the night. We end up in the middle of a grape- and apple field with a view that is breath-taking. We are high up on one side of a valley, and the mountains on the other side are just stunning. The children lay in the tent and reach out and smell the apple bloom. So beautiful. So hard to describe. We get an offer from Marina who lives there, to do our laundry in her house, so I walk down and load the washing machine. They live in this paradise and have this view every day. Before I go back up to the car, she offers to take care of our laundry tonight and hang it to be dry in the morning. Then she gives me some cake to bring up together with the sweetest apples. I keep saying, the people we meet on this trip are just incredibly nice! If you want to check out where we are, go to http://www.agriturmasotoldin.it/ to see what Marina and Ciro offer.
So, we continue into Slovenia. It starts to rain again… We’re shopping for food and meet Sabina, a Swedish girl who lives here. We had a nice chat and just before leaving her, I took her phonenumber. Did I know… Later that night, our car breaks down. So, we call Sabina! She helps us and by the next morning, she meets us and takes us to a car repair workshop. There we get a diagnose and advice to go back to Austria to get the car fixed. So, we drive on the number one gear to Austria, which takes us a few hours. Going through an 8 km long tunnel was the worst, just hoping the car wouldn’t totally break down. We end up at a VW dealer and workshop in Villach, and they can get spare parts on Monday. So, the first night, we camp on their parking. They’re having a Seat Exeo launch party that same night, and we’re invited to join. By the end of the night, we have found out what to do during the weekend, and the Manager has promised us to borrow a car for the weekend! Saturday, we check into a hotel, take the car and go to see some Japanese monkeys that are in a park here, and have a great day.
We leave Cologne and travel through the Mosel valley, so beautiful, but so rainy. We stop one night along Mosel, but continue down south through the rain the next day. We throught of making a stop in the beautiful city of Trier – but honestly, stopping for some out-door sight-seeing in pouring rain with three small children? I don’t think so. The next day, we go to Saarbrücken, where Christine studied many years ago. We pass the house where I used to live and then went down town for lunch at a restaurant I remember as nice, a brewery. We had some really Saarländiches Essen and then continued into France.
In France, Christine quickly had to refresh her French from an evening class in 96. That French class has proven to be very valuable throughout France. With that, we have managed many things. Shop food – which took all of Christines intellectual capacity for one day, get a living, and do some shopping.
Christine had her birthday in Beaune and it was a great day. Birthday cake for breakfast, a jogging tour along the wine fields and then a visit to a wine cave and test of 13 different Borugogne wines. Lots of sun all the time. In Beaune, we stayed at the city camping and did loads of laundry. Five people traveling make lots of laundry.
We continued further south and have had so many nice bush camping sites, met so many nice people and had a great time. We usually just look up a small road on the map, go there and then try to find a place to stay. We can never stop dreaming about the day when we have a 4WD Landrover and can go to the really cool places, but this is good enough for now. At one site, a small lake with a bunch of men fishing, Christine jumps out of the car with the map and a dictionary, in order to ask if we can stay the night there. By the time she waves OK to Pär, and he comes over, she’s sipping on a Pernod and has 5 fresh caught routs in her hand, ready to be cooked for dinner. “What have you said to them?” Pär asked and laughed. Well, the truth is, I don’t really know. One thing is what I want to say. Another is what I think I’m saying. And the third is what I’m actually saying. The three are not the same…
Then we’re invited for a coffee by a man who was having his breakfast and saw our camping, he got so interested he came down to talk to us and invite us up for a chat. We proved to have biking as a common interest, and Christine’s French is good enough to keep an easy conversation going by now. It’s easy to learn French in France, as they love their language so much that they hardly speak other languages.
After that, we headed to the French Riviera. We spent two nights in Biot outside of Nice with Bodil, Pär, Julius and William in their house. First, we planned on camping one night on their driveway, but when Bodil offered rooms with already made beds… So, we slept indoors in the warm house, occupied the laundry machine forever and even the dishwasher for a load. It’s so great to have generous friends! We had a really good time and it was good to be able to relax in a fully equipped home for a while.
Then we headed north again, we had planned to cross the Alps at one place, but saw signs saying that the pass was closed. We camped one night on the side of a small road to nowhere up in the mountains, when the whatever they’re called, the people that work for the community to fix the roads, came by in their cars. Christine ran out on the road and stopped them in her long johns and the map in her hand. With her not by now excellent French knowledge, she now managed to find out that the only place to pass was further north, and non of the alternatives we had were open until May or June, we did some re-planning of our route and kept driving more north until we passed the border to Italy and arrived to Sestriére.
The kids loved to play in the snow again.
We arrived to Lago d’Orta and spent two nights at the camping there. We got the best spot with a view of the lake and the alps, so beautiful. Stunning! Decided to stay two nights, and had a great sunny day when we walked around the half-island, looking at a bunch of chapels, the old city, took a boat road to the Silent Island, and then walked all around the half-island on a small pavement directly by the lake. Pär and the kids took a dip in the not-so-warm water before we headed back up to the tent.
Continuing in Italy, we had quite some trouble filling up our gas for cooking. We need propane or butane, and finally found a place, where he told us we could have the bottle filled by tomorrow noon. Ok, we go and find a place for the night, the rain is pouring down evening, night and morning. Everything is wet, by the time we get back to the place the next day, we’re late and he’s closed for lunch. 4 hours. We driver around trying to find a restaurant where we can kill a few hours. Stopping to ask a lady for advice, we get invited to cook our food in her kitchen. So nice! It’s great to be indoors in this weather. A few hours later, we pick up the gas bottle and our trip goes on.
One night, we stop in an apple tree field and ask an old man if we can stay there for the night. We have one of those dictionaries with sentences in many different languages. One very good sentence is “Can I park my car here for the night?” Christine end up listening to the old man talk for a long time. Understanding a few words here and there, she gets a grip of what he says, and it’s such a great meeting. We have our dinner in between the apple trees, which are in full bloom, and have a view of snow-covered mountains.
By now, we have been invited to the home of someone in every country we’ve visited (well, we got an invitation in Switzerland that we didn’t fulfil, it was in the wrong direction of our trip). It’s incredible how nice people are. In one place in France, we were sitting having our pick nick lunch, when a man came by and offered us a bottle of wine from the area, he said that he saw us sitting there eating without having wine and that he wanted to give us a bottle of locally produced wine. In Italy, a man comes by and gives us a bag of fresh baked bread when we’re having breakfast. It so fascinating how people can be so generous!
There are so many things happening all the time, big and small. First, I thought I’d be able to write everything in both English and Swedish. But I soon had to give up. This blog will be mostly in Swedish, but I’ll be trying to summarize the trip in English. So, my English speaking friends, you won’t get the great stories. You’ll have to come over and share a bottle of wine with us sometime and listen… ;.)
We find a small road just north of Trento where Christine has to jump out of the car and fold the side mirrors and then stand in front of the car to help navigate when Pär drives through with about 5 cm left on each side. Then we ask, as usual, in a house, for a place to set camp for the night. We end up in the middle of a grape- and apple field with a view that is breath-taking. We are high up on one side of a valley, and the mountains on the other side are just stunning. The children lay in the tent and reach out and smell the apple bloom. So beautiful. So hard to describe. We get an offer from Marina who lives there, to do our laundry in her house, so I walk down and load the washing machine. They live in this paradise and have this view every day. Before I go back up to the car, she offers to take care of our laundry tonight and hang it to be dry in the morning. Then she gives me some cake to bring up together with the sweetest apples. I keep saying, the people we meet on this trip are just incredibly nice! If you want to check out where we are, go to http://www.agriturmasotoldin.it/ to see what Marina and Ciro offer.
So, we continue into Slovenia. It starts to rain again… We’re shopping for food and meet Sabina, a Swedish girl who lives here. We had a nice chat and just before leaving her, I took her phonenumber. Did I know… Later that night, our car breaks down. So, we call Sabina! She helps us and by the next morning, she meets us and takes us to a car repair workshop. There we get a diagnose and advice to go back to Austria to get the car fixed. So, we drive on the number one gear to Austria, which takes us a few hours. Going through an 8 km long tunnel was the worst, just hoping the car wouldn’t totally break down. We end up at a VW dealer and workshop in Villach, and they can get spare parts on Monday. So, the first night, we camp on their parking. They’re having a Seat Exeo launch party that same night, and we’re invited to join. By the end of the night, we have found out what to do during the weekend, and the Manager has promised us to borrow a car for the weekend! Saturday, we check into a hotel, take the car and go to see some Japanese monkeys that are in a park here, and have a great day.
Pär och Lilja vid en glaciärbäck.
Busar ihop. Lilja ville absolut ha Kickis "nästan cowboyhatt".
Lilja går loss på tvätten som ska torka. Hon lägger den nästan torra tvätten i diskbaljan. Den är full med diskvatten... Lilja tearing down clothes that are supposed to dry. She puts them in the bucket with the water for the dishes...
Ännu en bild av Vida med en blombukett. Vi har slutat räkna dem. Hon blir lika ledsen varenda gång en bukett vissnar. och lika glad varenda gång hon plockar en ny.
På promenad med Arjana och hennes morfar i Italien. 25 april
Vi får låna en stor Seat av chefen. Där packar vi in barn och lite prylar och åker till ett stort hotell i City. Solen skiner! Nu hade vi behövt torka en massa prylar, typ blöta madrasser och täcken. Men istället duschar vi och Pär hoppar av utmaningen och rakar sig faktiskt. Vi åker till Affenpark, en park med japanska makaker. Det är toppenkul! En riktigt bra guide tar oss igenom makakernas värld och visar och berättar en massa. Han är engagerad och gör show av det hela. Sedan stannar vi länge på lekparken: sandlådor är lika roliga i alla länder, äter mellis och köper varsin goseapa till barnen. Vi åker sedan runt och letar nytt natthärbärge till i morgon. Det är alldeles för dyrt att bo på hotell mitt i stan. Vi har redan knäckt resebudgeten. Sedan blir det pizza på hotellrummet. Vi är inte mer än människor. När jag jobbade med hotellstädning minns jag att såna där hemska barnfamiljer var det värst att städa upp efter, huvvaligen, smulor och klet överallt. Precis en sådan familj är vi nu…
Förresten, har kommit på att det kanske inte är helt positivt att gå omkring i nästan cowboyhatt och fråga folk om de pratar engelska. Man kan lätt bli misstolkad...
Förresten, har kommit på att det kanske inte är helt positivt att gå omkring i nästan cowboyhatt och fråga folk om de pratar engelska. Man kan lätt bli misstolkad...
25 april
Plötsligt är det lite enklare igen, vi kan förstå och göra oss förstådda. Från Danmark och Tyskland där det gick bra, över till Frankrike där det fungerade med kommunikation, lite svårare dock. Sedan var det Italien som var mycket svårare, men fungerade med god vilja. Till Slovenien där det enda ord jag förstod var ”problem”. Så åter i tysktrakter känns det så himla enkelt. Landsgränser är förresten konstiga. Plötsligt ska det vara så himla annorlunda. Och ibland är det så, med språk och vanor. Fast det bara är en osynlig gräns. En gräns som dessutom flyttats flera gånger pga ett antal krig.
24 april
Vi har fyllt vår regnkvot, hallå! Alla våra semestrar resten av livet kommer att vara soliga. Finväder. ”I wanna know, have you ever seen the rain?”
Snabbt ihop I morse, krashat ägg i kylskåpet och utspilld välling i tältet. Kan bara bli bättre. Händerna stelfrusna av regn och kyla. Startar bilen direkt på tvåan och hostar och hoppar igång. Kör på tvåan in till Sabina.
Vi möter upp Sabina som kör före oss till verkstaden. Vi får nu bara in ettan och maxar 27 km/h enligt en vägmätare vi kör förbi. Lite hög tomgång, som Svullo skulle sagt… Vi kör efter henne till verkstaden. Direkt efter oss kommer en bil in med samma problem. Sabina tolkar åt alla håll och kanter och vi knuffar bilar hit och dit, vi och andra kunder. Till slut får vi in 3,5 ton Gula Skitfaran över gropen. Jag förstår ett ord på slovenska, ”problem”, det återkommer hela tiden när meken pratar med Sabina. Slutsats: Åk till Österrike, där pratar ni tyska och riskerar inte att bli lurade. De har pålitliga VW verkstäder, kan få hem reservdelar och dessutom jobbar de nästa vecka, det gör vi helst inte här i Slovenien, för det är helgdagar och de flesta har jobbat in arbetsdagarna och tar ledigt redan idag…
Tiden går, vi hinner laga lunch på macken, går lite på sidan om och kokar gröt. Vi skippade ju frukosten och Kicki har kaffehuvudvärk. En gammal dam kommer förbi och pratar. Hon berättar att de bor i byarna ”bakom Guds rygg”. Han hade glömt bort byarna och när han hittade igen dem så gjorde han dem vackrare än något annat. Sabina förklarar att när turkarna kom och invaderade så kom de aldrig ända fram till de här byarna, så de fick vara oförstörda.
Vi får en gåva av Sabina, bröd bakat på mjöl från hennes farbror, hemgjord aprikosmarmelad, en slags korv som är typisk för området och lite svål att bre på brödet, allt inhemska specialiteter. Det är svårt att tacka nog mycket för hjälpen med tolkningen och hur hon ställt upp för oss. Tiden kommer nog då vi får hoppa in och stötta någon annan i behov.
Meken fixade så att vi kan köra en liten bit, men vi ska undvika att växla. Mia Törnbloms bok ”en härlig bok” säger den 24 april att ”Ibland måste vi samla mod nog för att våga göra det vi är rädda för. Vad kan du göra för att utveckla ditt mod idag?” Precis vad vi behöver för att fixa den här dagen.
Vi måste plötsligt stanna vid en betalstation för tunneln över till Österrike. Då blir det stopp. Bilen stannar. Efter mycket strul är vi redo att försöka sparka igång Gula Skitfaran och får hjälp att stoppa övrig trafik för att kunna starta och komma upp på vägen. Vi hoppar och hostar och så får vi i ettan och så är vi på motorvägen med endast ettan fungerande. Vi ska igenom en 8 km lång tunnel. Enfilig. Vi kör 20 km/h, 4100 varv på motorn och övrig trafik i lång kö bakom. Inte bara lätt klaustrofobiskt. Väldigt mycket klaustrofobiskt. Vi drar djupa andetag av avgaserna och jag sjunger sånger med barnen. De fattar att något är på tok, men inte hur illa det faktiskt är. Det fanns dock ett ljus i tunneln och vi öppnar fönstren och låter luften blåsa in i bilen. Kör ut på vägrenen och sänker hastigheten och motorvarvet något. Svullo skulle gillat att åka med oss. Sedan sätter vi igång att ringa verkstäder. Det här är bra träning. Vi gillar ju defendrar och de verkar gå sönder hela tiden.
Vi anländer Auto Schicho och får en kostnadsuppskattning. Dyrt blir det. Skitbil. Bilcenter i Jämtland sålde en skitbil. Vi köpte dem. Skillnaden mellan oss är att vi inte visste att det var en skitbil. Men den är fin med blommorna på, och den kommer att bli en toppenbil nu när den renoveras lite. Det är någon j-a returcylinder till kopplingsh-t och så måste man lyfta ur hela växellådef-nskapet och någon annan pruttcylinder och jag minns inte allt. Tja, ni kan väl göra en kostnadsuppskattning på AC’n också, för den fick vi lagad innan vi åkte men den funkar inte alls, så där gjorde VAG i Gävle ett skitjobb. De påstår att de testat att den fungerade, men det tror vi inte alls på. Men i dessa dåliga tider behöver de lite jobb, så vi får väl sponsra.
Hur gör vi nu då? Efter noggrant övervägande slutar det faktiskt med att vi campar på bilfirmans parkering, mitt bland alla andra VW bilar som ska lagas. Det var dags för middag, barnen var trötta och lite uppskärrade, livet behövde vara som vanligt, dvs sova i tältet på bilen och äta mat. Att börja leta hotell nu funkar inte. Dessutom, hur skulle vi ta oss dit med nödvändiga prylar? Kicki står bakom bilen och steker pannkakor och fattiga riddare och smygklunkar lite vin för att lugna nerverna. Å regnet faller. Vem hade trott något annat en sån här dag? Badkläderna har vi knutit ihop i en påse som vi ska öppna i slutet av sommaren när vi kommit hem och kan torka dem. Men inget ont som inte har något gott med sig. De har releaseparty för Seat Exeo på kvällen och när vi sitter där vid vårt lilla campingbord och äter pannkakor kommer en man och bjuder in oss. Gärna, vi kan nog komma och äta resterna när barnen lagt sig, svarar vi. Han skrattar och säger, att det klarar vi aldrig. De har beställt mat för 300 och just nu har 40 stycken kommit. Dåliga tider i världsekonomin.
Vi går in och parttar loss lite. Barnen får läsk och Kicki en öl. Kicki slår sig i slang med några vid ett bord (gick ju mingelkurs i höstas). Det visade sig vara ett bra bord. Vips så har vi program för helgen och ett löfte om att låna en bil hela helgen. Kicki har börjat hitta sin kärnkompetens. Det var visst chefen för hela bilfirman hon snackade med.
Snabbt ihop I morse, krashat ägg i kylskåpet och utspilld välling i tältet. Kan bara bli bättre. Händerna stelfrusna av regn och kyla. Startar bilen direkt på tvåan och hostar och hoppar igång. Kör på tvåan in till Sabina.
Vi möter upp Sabina som kör före oss till verkstaden. Vi får nu bara in ettan och maxar 27 km/h enligt en vägmätare vi kör förbi. Lite hög tomgång, som Svullo skulle sagt… Vi kör efter henne till verkstaden. Direkt efter oss kommer en bil in med samma problem. Sabina tolkar åt alla håll och kanter och vi knuffar bilar hit och dit, vi och andra kunder. Till slut får vi in 3,5 ton Gula Skitfaran över gropen. Jag förstår ett ord på slovenska, ”problem”, det återkommer hela tiden när meken pratar med Sabina. Slutsats: Åk till Österrike, där pratar ni tyska och riskerar inte att bli lurade. De har pålitliga VW verkstäder, kan få hem reservdelar och dessutom jobbar de nästa vecka, det gör vi helst inte här i Slovenien, för det är helgdagar och de flesta har jobbat in arbetsdagarna och tar ledigt redan idag…
Tiden går, vi hinner laga lunch på macken, går lite på sidan om och kokar gröt. Vi skippade ju frukosten och Kicki har kaffehuvudvärk. En gammal dam kommer förbi och pratar. Hon berättar att de bor i byarna ”bakom Guds rygg”. Han hade glömt bort byarna och när han hittade igen dem så gjorde han dem vackrare än något annat. Sabina förklarar att när turkarna kom och invaderade så kom de aldrig ända fram till de här byarna, så de fick vara oförstörda.
Vi får en gåva av Sabina, bröd bakat på mjöl från hennes farbror, hemgjord aprikosmarmelad, en slags korv som är typisk för området och lite svål att bre på brödet, allt inhemska specialiteter. Det är svårt att tacka nog mycket för hjälpen med tolkningen och hur hon ställt upp för oss. Tiden kommer nog då vi får hoppa in och stötta någon annan i behov.
Meken fixade så att vi kan köra en liten bit, men vi ska undvika att växla. Mia Törnbloms bok ”en härlig bok” säger den 24 april att ”Ibland måste vi samla mod nog för att våga göra det vi är rädda för. Vad kan du göra för att utveckla ditt mod idag?” Precis vad vi behöver för att fixa den här dagen.
Vi måste plötsligt stanna vid en betalstation för tunneln över till Österrike. Då blir det stopp. Bilen stannar. Efter mycket strul är vi redo att försöka sparka igång Gula Skitfaran och får hjälp att stoppa övrig trafik för att kunna starta och komma upp på vägen. Vi hoppar och hostar och så får vi i ettan och så är vi på motorvägen med endast ettan fungerande. Vi ska igenom en 8 km lång tunnel. Enfilig. Vi kör 20 km/h, 4100 varv på motorn och övrig trafik i lång kö bakom. Inte bara lätt klaustrofobiskt. Väldigt mycket klaustrofobiskt. Vi drar djupa andetag av avgaserna och jag sjunger sånger med barnen. De fattar att något är på tok, men inte hur illa det faktiskt är. Det fanns dock ett ljus i tunneln och vi öppnar fönstren och låter luften blåsa in i bilen. Kör ut på vägrenen och sänker hastigheten och motorvarvet något. Svullo skulle gillat att åka med oss. Sedan sätter vi igång att ringa verkstäder. Det här är bra träning. Vi gillar ju defendrar och de verkar gå sönder hela tiden.
Vi anländer Auto Schicho och får en kostnadsuppskattning. Dyrt blir det. Skitbil. Bilcenter i Jämtland sålde en skitbil. Vi köpte dem. Skillnaden mellan oss är att vi inte visste att det var en skitbil. Men den är fin med blommorna på, och den kommer att bli en toppenbil nu när den renoveras lite. Det är någon j-a returcylinder till kopplingsh-t och så måste man lyfta ur hela växellådef-nskapet och någon annan pruttcylinder och jag minns inte allt. Tja, ni kan väl göra en kostnadsuppskattning på AC’n också, för den fick vi lagad innan vi åkte men den funkar inte alls, så där gjorde VAG i Gävle ett skitjobb. De påstår att de testat att den fungerade, men det tror vi inte alls på. Men i dessa dåliga tider behöver de lite jobb, så vi får väl sponsra.
Hur gör vi nu då? Efter noggrant övervägande slutar det faktiskt med att vi campar på bilfirmans parkering, mitt bland alla andra VW bilar som ska lagas. Det var dags för middag, barnen var trötta och lite uppskärrade, livet behövde vara som vanligt, dvs sova i tältet på bilen och äta mat. Att börja leta hotell nu funkar inte. Dessutom, hur skulle vi ta oss dit med nödvändiga prylar? Kicki står bakom bilen och steker pannkakor och fattiga riddare och smygklunkar lite vin för att lugna nerverna. Å regnet faller. Vem hade trott något annat en sån här dag? Badkläderna har vi knutit ihop i en påse som vi ska öppna i slutet av sommaren när vi kommit hem och kan torka dem. Men inget ont som inte har något gott med sig. De har releaseparty för Seat Exeo på kvällen och när vi sitter där vid vårt lilla campingbord och äter pannkakor kommer en man och bjuder in oss. Gärna, vi kan nog komma och äta resterna när barnen lagt sig, svarar vi. Han skrattar och säger, att det klarar vi aldrig. De har beställt mat för 300 och just nu har 40 stycken kommit. Dåliga tider i världsekonomin.
Vi går in och parttar loss lite. Barnen får läsk och Kicki en öl. Kicki slår sig i slang med några vid ett bord (gick ju mingelkurs i höstas). Det visade sig vara ett bra bord. Vips så har vi program för helgen och ett löfte om att låna en bil hela helgen. Kicki har börjat hitta sin kärnkompetens. Det var visst chefen för hela bilfirman hon snackade med.
Tja, så stod barnen där igen med världens största chokladpåskägg. Mamma åt också. Så det så.The kids got another one of those LARGE chocolate eggs from a woman we just met and who just loved them.
Christine pratar karta med alpinisten Ciro och Marina. Christine discussing the map with Ciro, the alpinista, and Marina.
Gula faran älskar utmaningar. The yellow danger loves challenges. 
Isar på väg ner i morgonregnet för att titta på Marinas kaniner.Isar on his way down in the morning rain to look at Marinas rabbits.
Vida och Isar kunde lukta på äppelblommorna direkt från tältet.
Vida och Isar kunde lukta på äppelblommorna direkt från tältet. Vida and Isar could enjoy the smell of the apple blooms directly from the tent.
Oops, vinter igen.
Hela familjen diskar, det är så idylliskt. The whole family doing the dishes.
Utsikt från nattplats i äppellunden. A view from our night among the appletrees.
Middag i äppellunden.
Kicki dukar i äppellunden, det har hänt att vi haft fint väder. Faktiskt.Kicki setting the table among the apple trees. We actually had some nice weather.
Kicki pratar om livet med en italiensk bonde. Kicki talking about life with an italian farmer.
Vi är sams hela tiden. Oja, visst är vi det. Guld och gröna skogar. Vida fotograferat. Hon behöver utbildas i det här med raka horisonter. We're friends all the time. No fighting what so ever... Vida is the photographer. She needs to learn this thing about the horizon, it's supposed to be flat...
Barnen vid Luganosjön. The kids by the Lake Lugano.
Lilja kan visst också köra folkabuss med hela munnen. Fast det syns inte så tydligt på bilden.
Barnen vid Luganosjön. The kids by the Lake Lugano.
Lilja kan visst också köra folkabuss med hela munnen. Fast det syns inte så tydligt på bilden.
Lilja can also drive the bus with her whole mouth, she's learned the sounds. But it's not that clear in the picture.
Barnen kan leka ihop utan att bråka flera sekunder i sträck ibland.
Barnen kan leka ihop utan att bråka flera sekunder i sträck ibland. The kids can play together without fighting for seconds!
23 april
Regn, regn, regn, regn. Hela natten och hela morgonen och hela förmiddagen. Vi blir kvar på campingen, diskar, testar burkugnen på en paj och det fungerar bra. Sen tycker vi att vi fått nog med vatten uppifrån, packar ihop oss och åker till Vodni Park Bohinj, ett stort badhus. Där blöter vi ner oss ordentligen. Fast jag var redan vit och skrynklig om händerna efter morgonen. Roligast på vattenparken var en vattenrutschkana som var alldeles svart inuti, bara någon liten lampa här och där. Man flög åt alla håll och hade ingen koll. Lite klaustrofobiskt första åket, men sedan blev det kul! De hade även en klättervägg med starkt överhäng och när man tappade taget ramlade man ner i bassängen.
Ytterligare en morgon med regn tär lite på humöret, men vi gör vårt bästa. Det jobbigaste är att komma upp och ut ur tältet, när man väl står där med regnkläder på så går det ganska bra. Och Kicki behöver ju testa sin nya regnjacka. Hade det bara varit Pär och jag hade vi tagit lite soppa och sedan packat ihop och dragit. Så enkelt är det inte med barnen. Men de leker i sina galonställ hela förmiddagen och geggar runt i leran. Vårt ”vardagsrum” är lika litet i regn som stort i finväder…
Jag går och diskar och tvättar upp lite av unge herrns bajskalsonger. Tänker på gamla tidens tvätterskor och hur det slitit på deras händer. Antingen finns det iskallt vatten. Eller så är det skållhett. Det beror på vilken kran vi väljer, det går inte att mixa.
Morgonens lite roliga händelse var när det kom ett par med en fyrhjulsdriven bil och husvagn och skulle parkera en bit ifrån oss. Han backade fram och tillbaka och rev upp en total leråker av gräsmattan. Hon verkade sur och ställde sig en bit ifrån och rökte cigarett. Efter en stund kom han ut och ställde sig en bit ifrån henne och rökte sin cigarett. Med ryggen vända emot varandra stod de där. Det spöregnade. Då kom jag på att vi behöver göra oss av med våra gamla campingstolar, eftersom vi köpt nya, mycket enklare och mindre. Jag går bort och pratar med henne. Hon vinkar dit honom och de följer med och hämtar stolarna och blir jätteglada. De tackar flera gånger och sedan börjar de prata med varandra, fixar till husvagnen och åker sedan iväg. Allt gott. Avledning kallas det när man använder taktiken på småbarn. Det är väl förresten så man avvärjer krig? Apropå gårdagens diskussion med Vida.
Efter badet åker vi och handlar mat. Kicki går igenom en affär med ett nytt språk. Här förstår jag ingenting av texterna, så jag får kolla bilderna på allt. Men alla som jobbar där pratar lite engelska, så det löser sig. Det enda jag inte vet vad det är är en massa jättesmå konservburkar. En hel hylla med massor av olika pyttesmå konservburkar finns det, alltså är det någonting man äter här. Jag köper ett gäng. När jag kommer ut från affären står Pär och pratar med en svensk tjej som gift sig här. Vi pratar en lång stund, innan vi åker vidare tar jag hennes telefonnummer, kan ju vara bra att ha ifall vi behöver en tolk av någon anledning. Inte visste jag hur snabbt vi skulle behöva det…
Vi stannar kort vid turistbyrån och kollar deras Internetuppkoppling. Sedan åker vi till Bohinjsko Jezero, Bohinjsjön. Där tänker vi stanna för natten. Lite strul och vi står på en parkering. Ska flytta bilen. Det går inte. Kopplingen lagt av. Går inte att använda. Vi står här. Punkt slut. Vad göra? Först väldigt bråttom med mat och sedan nattning. Pär och jag äter en gammal indisk påse med butter chickenkryddning till någon gammal höna vi hade i kylen.. Den var kvar sedan Indien och hamnade i packningen tillsammans med alla andra gamla burkar som Kicki packat med. Innan vi åker från Slovenien ska jag väl köpa lite gamla kryddor och burkar som vi kan använda på nästa äventyr om några år. Därefter ringer vi Sabina, den svenska tjejen för att få lite hjälp med att hitta en mekaniker. Det är himla bra att skriva upp telefonnummer. Pär förklarar problemet för henne. Hon förklarar för sin man på slovenska. Han simultanpratar med meken i andra telefonen. I morgon fm så tidigt som möjligt ska vi vara där. Utan motgångar har vi ingen bra story att berätta när vi kommer hem.
Ytterligare en morgon med regn tär lite på humöret, men vi gör vårt bästa. Det jobbigaste är att komma upp och ut ur tältet, när man väl står där med regnkläder på så går det ganska bra. Och Kicki behöver ju testa sin nya regnjacka. Hade det bara varit Pär och jag hade vi tagit lite soppa och sedan packat ihop och dragit. Så enkelt är det inte med barnen. Men de leker i sina galonställ hela förmiddagen och geggar runt i leran. Vårt ”vardagsrum” är lika litet i regn som stort i finväder…
Jag går och diskar och tvättar upp lite av unge herrns bajskalsonger. Tänker på gamla tidens tvätterskor och hur det slitit på deras händer. Antingen finns det iskallt vatten. Eller så är det skållhett. Det beror på vilken kran vi väljer, det går inte att mixa.
Morgonens lite roliga händelse var när det kom ett par med en fyrhjulsdriven bil och husvagn och skulle parkera en bit ifrån oss. Han backade fram och tillbaka och rev upp en total leråker av gräsmattan. Hon verkade sur och ställde sig en bit ifrån och rökte cigarett. Efter en stund kom han ut och ställde sig en bit ifrån henne och rökte sin cigarett. Med ryggen vända emot varandra stod de där. Det spöregnade. Då kom jag på att vi behöver göra oss av med våra gamla campingstolar, eftersom vi köpt nya, mycket enklare och mindre. Jag går bort och pratar med henne. Hon vinkar dit honom och de följer med och hämtar stolarna och blir jätteglada. De tackar flera gånger och sedan börjar de prata med varandra, fixar till husvagnen och åker sedan iväg. Allt gott. Avledning kallas det när man använder taktiken på småbarn. Det är väl förresten så man avvärjer krig? Apropå gårdagens diskussion med Vida.
Efter badet åker vi och handlar mat. Kicki går igenom en affär med ett nytt språk. Här förstår jag ingenting av texterna, så jag får kolla bilderna på allt. Men alla som jobbar där pratar lite engelska, så det löser sig. Det enda jag inte vet vad det är är en massa jättesmå konservburkar. En hel hylla med massor av olika pyttesmå konservburkar finns det, alltså är det någonting man äter här. Jag köper ett gäng. När jag kommer ut från affären står Pär och pratar med en svensk tjej som gift sig här. Vi pratar en lång stund, innan vi åker vidare tar jag hennes telefonnummer, kan ju vara bra att ha ifall vi behöver en tolk av någon anledning. Inte visste jag hur snabbt vi skulle behöva det…
Vi stannar kort vid turistbyrån och kollar deras Internetuppkoppling. Sedan åker vi till Bohinjsko Jezero, Bohinjsjön. Där tänker vi stanna för natten. Lite strul och vi står på en parkering. Ska flytta bilen. Det går inte. Kopplingen lagt av. Går inte att använda. Vi står här. Punkt slut. Vad göra? Först väldigt bråttom med mat och sedan nattning. Pär och jag äter en gammal indisk påse med butter chickenkryddning till någon gammal höna vi hade i kylen.. Den var kvar sedan Indien och hamnade i packningen tillsammans med alla andra gamla burkar som Kicki packat med. Innan vi åker från Slovenien ska jag väl köpa lite gamla kryddor och burkar som vi kan använda på nästa äventyr om några år. Därefter ringer vi Sabina, den svenska tjejen för att få lite hjälp med att hitta en mekaniker. Det är himla bra att skriva upp telefonnummer. Pär förklarar problemet för henne. Hon förklarar för sin man på slovenska. Han simultanpratar med meken i andra telefonen. I morgon fm så tidigt som möjligt ska vi vara där. Utan motgångar har vi ingen bra story att berätta när vi kommer hem.
22 april
Frukost i Italien. Lunch i Österrike. Middag i Slovenien.
Det är VARMT!
I natt har vinden kört förbi som rallybilar, vrålande längs den raka vägen vi parkerat vid. Det var en häftig typ av vindar som kom, storm och kastvindar som riktigt hördes på lång väg och sedan kom förbi som ett godståg och slog i tältet. Lite liknande vad vi upplevde utanför Embrun i Frankrike. Det är en lång grusväg som går längs ån. Som tur är flyttade vi om bilen igår, för att vi hittade en bättre plats och ställde oss i lä. Tältpinnarna flög i natt med ett ljudligt ”fjong” och dunsade sedan i backen. Både Pär och jag var upp varsin gång och satte fast övertältet.
Stekta ägg smakar i alla fall lika bra överallt!
Lunchen intar vi utanför en kyrka i Österrike. Vi läser på gravstenarna. RI, död vid 32 års ålder vid Eismeerfront. Hur förklarar man krig för en femåring? Varför slåss vuxna? Varför börjar de skjuta och slåss bara för att en människa dör? Varför är det så? Men varför blir det krig då? Så länge hon inte förstår svaren fortsätter frågorna. För länge sedan var ju Norge och Finland en del av Sverige, hur blev de kompisar igen då? Varför kan inte alla bli kompisar igen? Varför kan inte alla göra så? Men varför börjar någon kriga? Men du och Isar blir ju osams och plötsligt börjar någon av er slå den andra, precis så börjar krig också. Man är osams om vems sak det egentligen är och plötsligt slåss någon. Det är inte alltid man kommer ihåg vem som slogs först. Eller så säger båda att den andra slogs först.
…gefallen an der ostfront… ..gefallen an der Eismeerfront…
De enkla korsen med bara namnet och årtalet för de som aldrig återfanns.
In seiner schönsten Jugendzeit Rief ihm Gott durch den Krieg zur Ewigkeit. 33 år gammal.
Unvergessen
In diesem Soldatenfriedhof ruhen 179 kriegstote aus dem 1.Weltkrieg.
Och så några från andra världskriget också.
Jag har utmanat Pär att inte raka sig på en månad. Han är på god väg. Men han har inte antagit utmaningen fullt ut. Han funderar på att raka sig nu faktiskt. Vi får väl se.
Isar råkar bajsa ner sig igen. Det blir pottan utanför kyrkan den här gången. Vilken tur att Gud Fader är mer förlåtande än den där butiksägaren. Vi fick i alla fall ingen utskällning nu.
Så kör vi in i Slovenien. Nu är vi i gamla öst. Och det syns direkt, på sidan av vägen hittar vi en Leninstaty, flera gamla människor och traktorer som plockade från gamla foton från öst. Men direkt vi kommer in i Kranijska Gora kan alla vi frågar om olika saker prata engelska. Vi köper en karta och en ordbok. Hamnar till slut på en camping. Det är illegalt att campa fritt i Slovenien. Men med en ordbok kan jag säkert prata med någon snäll bonde någonstans. Campingen har inte öppnat riktigt än, så de efterlängtade tvättmaskinerna går inte. Internet finns men vi får inte till någon uppkoppling. Och i morgon ska det regna säger kvinnan som kommer och tar betalt.
Det är VARMT!
I natt har vinden kört förbi som rallybilar, vrålande längs den raka vägen vi parkerat vid. Det var en häftig typ av vindar som kom, storm och kastvindar som riktigt hördes på lång väg och sedan kom förbi som ett godståg och slog i tältet. Lite liknande vad vi upplevde utanför Embrun i Frankrike. Det är en lång grusväg som går längs ån. Som tur är flyttade vi om bilen igår, för att vi hittade en bättre plats och ställde oss i lä. Tältpinnarna flög i natt med ett ljudligt ”fjong” och dunsade sedan i backen. Både Pär och jag var upp varsin gång och satte fast övertältet.
Stekta ägg smakar i alla fall lika bra överallt!
Lunchen intar vi utanför en kyrka i Österrike. Vi läser på gravstenarna. RI, död vid 32 års ålder vid Eismeerfront. Hur förklarar man krig för en femåring? Varför slåss vuxna? Varför börjar de skjuta och slåss bara för att en människa dör? Varför är det så? Men varför blir det krig då? Så länge hon inte förstår svaren fortsätter frågorna. För länge sedan var ju Norge och Finland en del av Sverige, hur blev de kompisar igen då? Varför kan inte alla bli kompisar igen? Varför kan inte alla göra så? Men varför börjar någon kriga? Men du och Isar blir ju osams och plötsligt börjar någon av er slå den andra, precis så börjar krig också. Man är osams om vems sak det egentligen är och plötsligt slåss någon. Det är inte alltid man kommer ihåg vem som slogs först. Eller så säger båda att den andra slogs först.
…gefallen an der ostfront… ..gefallen an der Eismeerfront…
De enkla korsen med bara namnet och årtalet för de som aldrig återfanns.
In seiner schönsten Jugendzeit Rief ihm Gott durch den Krieg zur Ewigkeit. 33 år gammal.
Unvergessen
In diesem Soldatenfriedhof ruhen 179 kriegstote aus dem 1.Weltkrieg.
Och så några från andra världskriget också.
Jag har utmanat Pär att inte raka sig på en månad. Han är på god väg. Men han har inte antagit utmaningen fullt ut. Han funderar på att raka sig nu faktiskt. Vi får väl se.
Isar råkar bajsa ner sig igen. Det blir pottan utanför kyrkan den här gången. Vilken tur att Gud Fader är mer förlåtande än den där butiksägaren. Vi fick i alla fall ingen utskällning nu.
Så kör vi in i Slovenien. Nu är vi i gamla öst. Och det syns direkt, på sidan av vägen hittar vi en Leninstaty, flera gamla människor och traktorer som plockade från gamla foton från öst. Men direkt vi kommer in i Kranijska Gora kan alla vi frågar om olika saker prata engelska. Vi köper en karta och en ordbok. Hamnar till slut på en camping. Det är illegalt att campa fritt i Slovenien. Men med en ordbok kan jag säkert prata med någon snäll bonde någonstans. Campingen har inte öppnat riktigt än, så de efterlängtade tvättmaskinerna går inte. Internet finns men vi får inte till någon uppkoppling. Och i morgon ska det regna säger kvinnan som kommer och tar betalt.
21 april
På morgonen hämtar jag vatten i huset. Då har de dotter och barnbarn på besök. Senare kommer mannen upp till oss med barnbarnet och hälsar på. De är på väg att titta på djur och frågar om vi vill följa med. Vi går allihopa till deras granne en halvkm bort och tittar på hästar, får, getter, ankor, höns, kalkoner och påfåglar. Vi småpratar så gott vi kan med ord och gester. Mest ler vi i någon slags samförstånd. Vida och Arjana, som också blev fem år i februari, går och håller varandra i hand och pratar. De matar fåren och getterna. Det är lika kul att mata får oavsett var i världen man är. Väl tillbaka säger Arjana: ”Ciao, vi ses nästa år!”.
Vi har massor av sopor. Radarn på för möjligheter att slänga dem. Det blir slutligen en påse här och där i små officiella sopkorgar som vi hittar. Sophanteringen är ett jobbigt kapitel. Det blir inte alls så bra som vi önskar.
Tankar igen, det går ganska bra den här gången, men tar en evighet pga den där tankspiralen som vi monterade in för att hindra soppastöld. Den hindrar ju soppan från att komma in i bilen. Dessutom är den totalt stöldsäker, ska inte vara möjlig att koppla ur. Köp aldrig en sådan! Bilen har dragit 0,94 l/m i snitt, det är himla bra med tanke på de vägar vi kört den senaste tiden!
Jag hann med en 20 minuters löptur. 15 minuter om dagen bör alla hinna med säger Paolo Roberto. Pyttsan. Proportionen rödvin – löpning är numera ca 15 – 1.
Vi har massor av sopor. Radarn på för möjligheter att slänga dem. Det blir slutligen en påse här och där i små officiella sopkorgar som vi hittar. Sophanteringen är ett jobbigt kapitel. Det blir inte alls så bra som vi önskar.
Tankar igen, det går ganska bra den här gången, men tar en evighet pga den där tankspiralen som vi monterade in för att hindra soppastöld. Den hindrar ju soppan från att komma in i bilen. Dessutom är den totalt stöldsäker, ska inte vara möjlig att koppla ur. Köp aldrig en sådan! Bilen har dragit 0,94 l/m i snitt, det är himla bra med tanke på de vägar vi kört den senaste tiden!
Jag hann med en 20 minuters löptur. 15 minuter om dagen bör alla hinna med säger Paolo Roberto. Pyttsan. Proportionen rödvin – löpning är numera ca 15 – 1.
20 april
Vad sägs om en regnig natt och en regning morgon? Barnen gick ner och kollade kaninerna innan frukosten. Fel. Våra barn ska ALLTID ha frukost innan de gör någonting. De har nämligen dubbla hungergener. Det blir ALLTID krasch när våra barn inte äter ordentligt. Så det skreks en timma innan vi via pock och lock medelst matning lyckades få i dem lite ny energi. Då blev det glatt och livat igen.
Jag gick ner till Marina för att hämta vår tvätt och träffade en av deras alpinistkompisar. Trots starka språkförbistringar hittade vi ett samförstånd i att det är kul med fjäll. Jag förklarade att jag gillade telemark genom att visa några lufthopp, han förklarade isklättring genom att visa med kroppen. Aha! Sade vi båda i samförstånd och skrattade. På detta ställe skulle Pär och jag kunna leka länge utan barn. Bara vara barn själva i bergen några dagar.
Det var en underbar nattplats vi hade. Fast lite läskigt när vi kör och det känns som om bilen ska välta. Vida sitter i bilen på dagarna nu och lär sig olika typer av fyrhjulsdrivna bilar. Vi åt frukost i ett moln. Barnen tyckte det var konstigt att vi var mitt i ett moln, det kändes ju inte. Men vi såg hur det rörde sig och sedan försvann. Nere i dalen såg vi lastbilarna på motorvägen, de såg ut som leksaksbilar. Det var roligt tyckte Isar.
Regn tunga skyar, tralala. Genom ett regnigt Europa, tralala… Jag har slut på mitt förråd av regnsånger nu. Kan någon tipsa om några nya regnsånger jag kan glädja familjen med för att liva upp stämningen? Efter regn kommer sol och då kommer vi och våra saker säkert att torka upp igen.
Vi stannar i ett samhälle för att äta. Orkar inte laga mat själva i regnet så vi tänker oss en restaurang. Jag springer fram och tillbaka för att leta ett ställe. Pär och barnen är kvar i bilen. Isar smular en croissant i mikropartiklar över hela baksätet. Pär får stora feta spelet. Både pappa och mamma på gränsen till nervsammanbrott. Då hittar mamma en pizzeria. Det är helt ok och legitimt och rätt att äta mycket pizza i Italien. Jag beställer pizza to go och sätter mig i lugn och ro och väntar, hoppas att Pär överlever några minuter själv till i bilen.
Vi skulle verkligen behöva superfint väder och en bra nattplats så att vi kunde sanera bilen och packa om lite samt köra prylvård. Vi har varit ute i sex veckor nu och börjar få koll på vad vi använder och inte.
Ser skyltar till en outlet med sportprylar och girar tvärt av motorvägen. Vi behöver nya gummistövlar till barnen. Men det blir inga gummistövlar. Det blir Kickis julafton istället. Oops så det kan bli. Men jag var i starkt behov av en ny regnjacka, ett par nya skor och två par nya hattar. Pär var klart tveksam till hattarna, men efter noga övervägande har han nu bestämt sig för att Kicki hade starkt behov av en ”nästan cowboyhatt” och att hon inte alls är töntig i den. Sedan blev det nya campingstolar till hela familjen också. Nu behöver vi bara hitta en camping någon dag där vi kan lämna kvar de andra till någon av de beständiga gästerna där.
Isar råkade bajsa ner sig lite precis när vi parkerat idag. Vi stod utanför en liten djuraffär. Vad göra? Jo, Pär slet fram pottan, satte honom på den och började sedan sanera. Efter en stund kommer butiksägaren ut och är arg och skäller ut oss. Pär säger lugnt på svenska ”Nöden har ingen lag” och gör klart sitt arbete. Mannen lyssnar inte ett dugg, visar fingrarna och skriker ”cinco minuto” och går därifrån utan att ens försöka lyssna. Lessen gubbe lilla, vi satte inte vår son på pottan utanför din butik för att jävlas… Förlåt så mycket. Ska inte göra om det. När vi sanerat klart flyttar vi bilen en bit bort och ställer den utanför sportbutiken istället. Gubbjävel.
Tja, så den vanliga ruljansen, vi letar en fin liten väg. Hittar en fin liten väg. Hittar en fin liten plats. Kicki hoppar ur bilen och knackar på en fin liten dörr. En fin liten tant kommer ut och Kicki plockar fram alla fina italienska små fraser ur lilla fraslexikonet. Pär plockar ut lilla fina Lilja ur bilen och sedan är det kört. Tanten blir helt i extas. ”Bella, bellissima!” Hon kramar och ropar och klappar händerna och när dessutom Isar och Vida kommer ut för att se på uppståndelsen blir hon helt till sig. Hon pratar med hela kroppen och gubben hennes står bredvid och småmyser och försöker också få in lite ord då och då. Så säger hon åt mig att vänta, springer in och hämtar ett sån’t där enormt chokladpåskägg i limegrönt cellofanpapper och ger till barnen. Jag trodde inte det fanns större ägg än det vi fick för några dagar sedan, men det gjorde det visst. Hon pratar så fantastiskt med hela kroppen, minspelet och händerna att det går riktigt bra att förstå henne. Hon är oerhört ledsen över att vi inte kan prata mer med varandra, hon hade velat prata hur mycket som helst med oss. Självklart får vi stå på platsen vi hittat, och vi MÅSTE komma ner och knacka på om det är minsta lilla sak vi behöver. Vatten måste vi väl i alla fall behöva? Jag går nog ner med en dunk i morgon bitti och fyller på innan vi åker. Hur kan någon bli så glad över att vi vill campa på deras mark i natt? Det är något fantastiskt med att resa på det här sättet, att få möjlighet att träffa människor och känna den enorma välvilja och generositet som finns. Barnen öppnar så många dörrar. Det känns som om jag nästan tjatar om hur vänligt vi blir bemötta överallt, men det är verkligen så.
…och ugglan hoar här också. Den hoar för oss mest varenda natt.
…och åsnan låter också. Vet bara inte hur jag med ett litet enkelt ord ska kunna beskriva hur en åsna låter. De låter bara så konstigt att jag inte kan tänka mig ett djur som låter konstigare.
Jag gick ner till Marina för att hämta vår tvätt och träffade en av deras alpinistkompisar. Trots starka språkförbistringar hittade vi ett samförstånd i att det är kul med fjäll. Jag förklarade att jag gillade telemark genom att visa några lufthopp, han förklarade isklättring genom att visa med kroppen. Aha! Sade vi båda i samförstånd och skrattade. På detta ställe skulle Pär och jag kunna leka länge utan barn. Bara vara barn själva i bergen några dagar.
Det var en underbar nattplats vi hade. Fast lite läskigt när vi kör och det känns som om bilen ska välta. Vida sitter i bilen på dagarna nu och lär sig olika typer av fyrhjulsdrivna bilar. Vi åt frukost i ett moln. Barnen tyckte det var konstigt att vi var mitt i ett moln, det kändes ju inte. Men vi såg hur det rörde sig och sedan försvann. Nere i dalen såg vi lastbilarna på motorvägen, de såg ut som leksaksbilar. Det var roligt tyckte Isar.
Regn tunga skyar, tralala. Genom ett regnigt Europa, tralala… Jag har slut på mitt förråd av regnsånger nu. Kan någon tipsa om några nya regnsånger jag kan glädja familjen med för att liva upp stämningen? Efter regn kommer sol och då kommer vi och våra saker säkert att torka upp igen.
Vi stannar i ett samhälle för att äta. Orkar inte laga mat själva i regnet så vi tänker oss en restaurang. Jag springer fram och tillbaka för att leta ett ställe. Pär och barnen är kvar i bilen. Isar smular en croissant i mikropartiklar över hela baksätet. Pär får stora feta spelet. Både pappa och mamma på gränsen till nervsammanbrott. Då hittar mamma en pizzeria. Det är helt ok och legitimt och rätt att äta mycket pizza i Italien. Jag beställer pizza to go och sätter mig i lugn och ro och väntar, hoppas att Pär överlever några minuter själv till i bilen.
Vi skulle verkligen behöva superfint väder och en bra nattplats så att vi kunde sanera bilen och packa om lite samt köra prylvård. Vi har varit ute i sex veckor nu och börjar få koll på vad vi använder och inte.
Ser skyltar till en outlet med sportprylar och girar tvärt av motorvägen. Vi behöver nya gummistövlar till barnen. Men det blir inga gummistövlar. Det blir Kickis julafton istället. Oops så det kan bli. Men jag var i starkt behov av en ny regnjacka, ett par nya skor och två par nya hattar. Pär var klart tveksam till hattarna, men efter noga övervägande har han nu bestämt sig för att Kicki hade starkt behov av en ”nästan cowboyhatt” och att hon inte alls är töntig i den. Sedan blev det nya campingstolar till hela familjen också. Nu behöver vi bara hitta en camping någon dag där vi kan lämna kvar de andra till någon av de beständiga gästerna där.
Isar råkade bajsa ner sig lite precis när vi parkerat idag. Vi stod utanför en liten djuraffär. Vad göra? Jo, Pär slet fram pottan, satte honom på den och började sedan sanera. Efter en stund kommer butiksägaren ut och är arg och skäller ut oss. Pär säger lugnt på svenska ”Nöden har ingen lag” och gör klart sitt arbete. Mannen lyssnar inte ett dugg, visar fingrarna och skriker ”cinco minuto” och går därifrån utan att ens försöka lyssna. Lessen gubbe lilla, vi satte inte vår son på pottan utanför din butik för att jävlas… Förlåt så mycket. Ska inte göra om det. När vi sanerat klart flyttar vi bilen en bit bort och ställer den utanför sportbutiken istället. Gubbjävel.
Tja, så den vanliga ruljansen, vi letar en fin liten väg. Hittar en fin liten väg. Hittar en fin liten plats. Kicki hoppar ur bilen och knackar på en fin liten dörr. En fin liten tant kommer ut och Kicki plockar fram alla fina italienska små fraser ur lilla fraslexikonet. Pär plockar ut lilla fina Lilja ur bilen och sedan är det kört. Tanten blir helt i extas. ”Bella, bellissima!” Hon kramar och ropar och klappar händerna och när dessutom Isar och Vida kommer ut för att se på uppståndelsen blir hon helt till sig. Hon pratar med hela kroppen och gubben hennes står bredvid och småmyser och försöker också få in lite ord då och då. Så säger hon åt mig att vänta, springer in och hämtar ett sån’t där enormt chokladpåskägg i limegrönt cellofanpapper och ger till barnen. Jag trodde inte det fanns större ägg än det vi fick för några dagar sedan, men det gjorde det visst. Hon pratar så fantastiskt med hela kroppen, minspelet och händerna att det går riktigt bra att förstå henne. Hon är oerhört ledsen över att vi inte kan prata mer med varandra, hon hade velat prata hur mycket som helst med oss. Självklart får vi stå på platsen vi hittat, och vi MÅSTE komma ner och knacka på om det är minsta lilla sak vi behöver. Vatten måste vi väl i alla fall behöva? Jag går nog ner med en dunk i morgon bitti och fyller på innan vi åker. Hur kan någon bli så glad över att vi vill campa på deras mark i natt? Det är något fantastiskt med att resa på det här sättet, att få möjlighet att träffa människor och känna den enorma välvilja och generositet som finns. Barnen öppnar så många dörrar. Det känns som om jag nästan tjatar om hur vänligt vi blir bemötta överallt, men det är verkligen så.
…och ugglan hoar här också. Den hoar för oss mest varenda natt.
…och åsnan låter också. Vet bara inte hur jag med ett litet enkelt ord ska kunna beskriva hur en åsna låter. De låter bara så konstigt att jag inte kan tänka mig ett djur som låter konstigare.
19 april
Människors vänlighet upphör inte att överraska. Som vanligt letar vi en liten väg och stannar för att fråga om vi kan få sova i närheten. Killen jag frågar kan bara italienska. Vi försöker förstå varandra, till slut visar han mig att han tar sin bil och ska visa oss något. Vi hoppas på en bra plats. Han tar oss till ett ställe där man kan hyra rum. Det var ju inte vad jag försökt förmedla att jag sökte men vi tackar för vänligheten och han åker tillbaka. Vi är strax utanför Trento och kvinnan jag pratar med kan lite tyska. Hon ska ringa sin son och kolla med honom om han kan visa oss en plats. Han är på party med alpinistklubben men tar en paus och kommer upp från byn för att hjälpa oss. Under tiden är barnen helt begeistrade i alla kaniner som finns i en liten inhägnad och som gärna smiter ut. Så hör vi ett litet vrålande från en bil långt nere på en liten väg som det står 23%’s lutning på. Hunden på gården börjar skälla och mycket riktigt, sonen kommer. Han pratar också lite tyska, är klädd som en äkta alpinist, solbränd och med hästsvans. Jag hoppar in i hans bil och får en åktur jag kommer minnas. Den kan nästan liknas vid när jag åkte rallybil i Finland. Uppför äppel- och vinodlingarna i någon minut, runt en kurva i världens fart och han visar en plats där vi får stå, mitt bland äppelträd i blom. Perfekt. Rallyfart ner igen, förresten, han tvärnitar och backar, vi åker baklänges i samma fart som framlänges, utan att han tittar på vägen. Han vill bara visa att vi får stå på hans uppfart om vi vill också. Sedan stannar vi en stund till och kollar alla smitande kaniner innan Gula Faran får kämpa sig uppför bergskanten. Jag springer före och visar vägen, stannar och ropar åt Pär att ta fart och när han passerar mig har han tio meter till innan en högersväng. Ta den fort så kanske det funkar. Och vad sägs om kvällens utsikt över Dolomiterberg och möjlighet att lukta på äppelblommor från tältöppningen? Vi är högt uppe och bergen på andra sidan dalen är så andlöst branta. Det är helt otroligt! Vi tar en kvällspromenad mellan äppelträden och när barnen skriker som mest strax innan läggningsdags får vi besök. Det är alpinistens fru. Hon pratar engelska. Som vanligt, jag hinner nästan inte förstå hur det går till, men vi är nerbjudna att använda tvättmaskinen. YES!
En stund senare stannar Pär i tältet och somnar med barnen. Jag går ner med tvätten. Vi har använt vår tvättmaskin idag. En plastlåda som vi fyllde med den viktigaste tvätten, vatten och tvättmedel. Sedan körde vi på väldigt kurviga vägar. Voila! Tvättmaskin. Men vi har en full tvättkasse till så vi både kör den och sköljer den andra väldränkta tvätten. Jag stannar och pratar en stund. De bor med fönster åt alla håll och jag kan inte nog beskriva hur andlöst vackert det är. Det är luft åt alla håll och bara så fantastiskt vackert, utsikten i kombination med de doftande äppelträden i blom. Vinrankorna ger druvor som går till Spumante Ferrari – Italiens rollsrojschampanjemotsvarighet. Jag får äpplen som är stora, saftiga och söta. Sen tycker hon att hon kan ta hand om och hänga min tvätt ikväll, i pannrummet så den torkar tills i morgon, så jag kan gå upp till familjen igen. Så kan jag ta med mig barnen ner i morgon och leka med kaninerna och hämta tvätten. Innan jag går skickar hon med mig lite tårta hon bakat idag också.
Är alla människor så här underbara? Eller har vi bara liksom råkat lägga vår resa kring en rutt med trevliga människor? De flesta frågar hur vi hittat dem, de bor ju avsides på en liten väg. Jag förklarar alltid att vi helt enkelt letar oss fram till en liten väg och kör den tills vi hittar någon att fråga. Då tycker de att det är fantastiskt att vi hittat just deras hus. Tja, är det slump eller synkronicitet? Hur som helst är det trevligt.
Jag vet att jag skriver alldeles för långt och mycket ibland. Det bara måste ur mig. Den som inte orkar läsa slipper. Men får ingen sammanfattning. Sån’t är jag dålig på. Jag tycker om att skriva långt och mycket. Framför allt, så skriver jag helt obearbetat. Rakt ner genom fingrarna till tangentbordet och klart. Men för alla gamlingar därhemma som t ex sitter med armen i gips eller höftkulan på sned kan det ju vara roligt att ha någonting att läsa. J
I morse körde vi iväg från vår nattplats via en liten grusväg och drömmarna om en 4WD kommer upp igen. Hela familjen guppar hit och dit i sätena. Pär kör genom stora vattenpölar med ett leende mellan öronen. Vattnet skvätter upp till fönsterrutorna och barnen hejar förtjust på. Kicki sitter i baksätet och försöker borsta tänderna och använda tandtråd, men det var inte så enkelt med det här väglaget.
Idag körde vi genom byarna Lera och Piano. Det tyckte barnen var kul. Vid lunchen, som vi lagade på en äng vid vägkanten laddade vi tvättmaskinen och sedan tog vi oss vidare via ett bergspass på 1900 meter för att få tvätten välskakad i kurvorna upp och ner.
Den som vill kolla in var vi håller hus går in på www.agriturmasotoldin.it då ser ni vad Marina och Ciro har att erbjuda. Det är inte bara alpinism, äppelodlingar, vinodlingar utan här finns också rum eller lägenhet till uthyrning.
En stund senare stannar Pär i tältet och somnar med barnen. Jag går ner med tvätten. Vi har använt vår tvättmaskin idag. En plastlåda som vi fyllde med den viktigaste tvätten, vatten och tvättmedel. Sedan körde vi på väldigt kurviga vägar. Voila! Tvättmaskin. Men vi har en full tvättkasse till så vi både kör den och sköljer den andra väldränkta tvätten. Jag stannar och pratar en stund. De bor med fönster åt alla håll och jag kan inte nog beskriva hur andlöst vackert det är. Det är luft åt alla håll och bara så fantastiskt vackert, utsikten i kombination med de doftande äppelträden i blom. Vinrankorna ger druvor som går till Spumante Ferrari – Italiens rollsrojschampanjemotsvarighet. Jag får äpplen som är stora, saftiga och söta. Sen tycker hon att hon kan ta hand om och hänga min tvätt ikväll, i pannrummet så den torkar tills i morgon, så jag kan gå upp till familjen igen. Så kan jag ta med mig barnen ner i morgon och leka med kaninerna och hämta tvätten. Innan jag går skickar hon med mig lite tårta hon bakat idag också.
Är alla människor så här underbara? Eller har vi bara liksom råkat lägga vår resa kring en rutt med trevliga människor? De flesta frågar hur vi hittat dem, de bor ju avsides på en liten väg. Jag förklarar alltid att vi helt enkelt letar oss fram till en liten väg och kör den tills vi hittar någon att fråga. Då tycker de att det är fantastiskt att vi hittat just deras hus. Tja, är det slump eller synkronicitet? Hur som helst är det trevligt.
Jag vet att jag skriver alldeles för långt och mycket ibland. Det bara måste ur mig. Den som inte orkar läsa slipper. Men får ingen sammanfattning. Sån’t är jag dålig på. Jag tycker om att skriva långt och mycket. Framför allt, så skriver jag helt obearbetat. Rakt ner genom fingrarna till tangentbordet och klart. Men för alla gamlingar därhemma som t ex sitter med armen i gips eller höftkulan på sned kan det ju vara roligt att ha någonting att läsa. J
I morse körde vi iväg från vår nattplats via en liten grusväg och drömmarna om en 4WD kommer upp igen. Hela familjen guppar hit och dit i sätena. Pär kör genom stora vattenpölar med ett leende mellan öronen. Vattnet skvätter upp till fönsterrutorna och barnen hejar förtjust på. Kicki sitter i baksätet och försöker borsta tänderna och använda tandtråd, men det var inte så enkelt med det här väglaget.
Idag körde vi genom byarna Lera och Piano. Det tyckte barnen var kul. Vid lunchen, som vi lagade på en äng vid vägkanten laddade vi tvättmaskinen och sedan tog vi oss vidare via ett bergspass på 1900 meter för att få tvätten välskakad i kurvorna upp och ner.
Den som vill kolla in var vi håller hus går in på www.agriturmasotoldin.it då ser ni vad Marina och Ciro har att erbjuda. Det är inte bara alpinism, äppelodlingar, vinodlingar utan här finns också rum eller lägenhet till uthyrning.
18 april
Vi åker längs Luganosjön, det är vackert och trångt. Mycket trafik nu, det måste vara helt olidligt i semestertider. ”I Sverige har vi tuppar längst upp på kyrkan. Här i Italien har de kors.” säger Vida. ”Varför har vi tuppar på kyrkan?” Den som har svaret får gärna lämna en kommentar. Vi stannar på en parkeringsplats längs Luganosjön och börjar laga lunch. Dukar upp bord och stolar på en gräsmatta bredvid. Då kommer unga pojken polisen med cigaretten i mungipan och spegelsolglasögon. ”Camping not allowed.” Men vi ska inte campa, vi ska bara laga lunch. ”Camping not allowed.” Men vi ska inte stanna, vi har betalat parkeringsavgiften och ska bara äta lite mat. ”In Italy, that is camping.” (Han pekar på bord och stolar.) ”Sorry. 10 minutes. Not allowed.” Vi packar ihop allting men lagar i alla fall klart maten. Sen lägger vi den i våra matkåsor och går runt en liten mur och sätter oss på stenstranden precis vid vattnet och äter. Där luktar det kiss och bajs, ungefär som det kan göra på såna ställen. Men vi har världens finaste utsikt och lilla polisen ser oss inte.
Jag gör en storhandling på 20 minuter. Halvspringer genom en supermarket med högsta radar på. Hittar havregryn, äntligen. Köper 8 förpackningar. Så lite annan mat och joggar vidare till kassan. Rycker med mig lite såpbubblor i farten. Såpbubblor är toppen. Det måste vi alltid ha ett litet lager av.
Jag tycker förresten att italienska polisen ska ägna sig åt lite fartdårar istället för en hungrig barnfamilj. Speciellt motorcyklisterna här är helt galna och kör om i 100 knyck mitt inne i centrum på trånga gator med mötande trafik och fotgängare.
Vi kör längs en väg så trång att jag tittar ut på ena sidan och säger till Pär att nu har du bara 3 cm kvar. Han fäller in backspegeln på förarsidan och kör sakta. Han börjar känna bilen ganska bra nu. Vi svänger höger in på en liten grusväg mellan äppelodlingarna som står i full blom. Hittar en gammal man som står och skottar dynga, jag hoppar ur med Lilja i famnen och parlören i högsta hugg. ”Posso parcheggiare qui la mia auto? Solo una notte.” frågar jag. ”Tre bambini.” Tecken för att sova. Han börjar prata och jag lyssnar. Jag förstår huvuddragen och säger ”si si”. Fina barn med röda kinder säger han. Friska. I Italien 1 eller 2 barn. Inte mer. Inte bra för världen. Världen håller på att stanna. Barn ger ljus till världen. Ljus. Världen mår inte bra nu, ekonomin. Burro y margarina. Vänta, nu hängde jag inte med riktigt. Aha, han säger att till och med smör och margarin har blivit dyrt. Kanske. Men barn ger ljus till världen. Ska ni verkligen bo här? Lugnt, inte farligt. Men luktar dynga. Jag duschar varje kväll. Luktar bättre där borta. Jodå, ni får bo här om ni vill. Äppelträd. Många äppelträd. Sedan kommer en lång utläggning som jag inte alls förstår. Men jag ler och säger ”si si”. Då säger han ”no no”. Då säger jag ”aha, no no.” och så fortsätter han. Det är ett häftigt möte och jag står kvar länge och lyssnar. Jag vet inte när jag ska hinna med en snabbkurs i italienska också. Hur gärna hade jag inte velat förstå allt han säger! Inte bara dessa fragment. Men det är något häftigt med att förstå fragment också. Det är som att kisa. Att se allting lite suddigt, men ändå få en bild, en översikt. Jag går och bjuder honom på lite italienska mandelskorpor vi köpt. Han blir glad.
Vi får en underbar tältplats. Vi äter middag i äppellunden med utsikt över snötäckta alper. Sedan går vi till en glaciärbäck och badar av oss i det iskalla vattnet innan det vanliga nattningsskrikandet börjar. En efter en slutar de skrika och så blir det lugnt. Regnet kommer, precis när vi hunnit torka allting. Men det är ett stilla, glest och försiktigt regn. Kyrkklockorna ringer in lördagskvällen och det blir lugnt.
Jag gör en storhandling på 20 minuter. Halvspringer genom en supermarket med högsta radar på. Hittar havregryn, äntligen. Köper 8 förpackningar. Så lite annan mat och joggar vidare till kassan. Rycker med mig lite såpbubblor i farten. Såpbubblor är toppen. Det måste vi alltid ha ett litet lager av.
Jag tycker förresten att italienska polisen ska ägna sig åt lite fartdårar istället för en hungrig barnfamilj. Speciellt motorcyklisterna här är helt galna och kör om i 100 knyck mitt inne i centrum på trånga gator med mötande trafik och fotgängare.
Vi kör längs en väg så trång att jag tittar ut på ena sidan och säger till Pär att nu har du bara 3 cm kvar. Han fäller in backspegeln på förarsidan och kör sakta. Han börjar känna bilen ganska bra nu. Vi svänger höger in på en liten grusväg mellan äppelodlingarna som står i full blom. Hittar en gammal man som står och skottar dynga, jag hoppar ur med Lilja i famnen och parlören i högsta hugg. ”Posso parcheggiare qui la mia auto? Solo una notte.” frågar jag. ”Tre bambini.” Tecken för att sova. Han börjar prata och jag lyssnar. Jag förstår huvuddragen och säger ”si si”. Fina barn med röda kinder säger han. Friska. I Italien 1 eller 2 barn. Inte mer. Inte bra för världen. Världen håller på att stanna. Barn ger ljus till världen. Ljus. Världen mår inte bra nu, ekonomin. Burro y margarina. Vänta, nu hängde jag inte med riktigt. Aha, han säger att till och med smör och margarin har blivit dyrt. Kanske. Men barn ger ljus till världen. Ska ni verkligen bo här? Lugnt, inte farligt. Men luktar dynga. Jag duschar varje kväll. Luktar bättre där borta. Jodå, ni får bo här om ni vill. Äppelträd. Många äppelträd. Sedan kommer en lång utläggning som jag inte alls förstår. Men jag ler och säger ”si si”. Då säger han ”no no”. Då säger jag ”aha, no no.” och så fortsätter han. Det är ett häftigt möte och jag står kvar länge och lyssnar. Jag vet inte när jag ska hinna med en snabbkurs i italienska också. Hur gärna hade jag inte velat förstå allt han säger! Inte bara dessa fragment. Men det är något häftigt med att förstå fragment också. Det är som att kisa. Att se allting lite suddigt, men ändå få en bild, en översikt. Jag går och bjuder honom på lite italienska mandelskorpor vi köpt. Han blir glad.
Vi får en underbar tältplats. Vi äter middag i äppellunden med utsikt över snötäckta alper. Sedan går vi till en glaciärbäck och badar av oss i det iskalla vattnet innan det vanliga nattningsskrikandet börjar. En efter en slutar de skrika och så blir det lugnt. Regnet kommer, precis när vi hunnit torka allting. Men det är ett stilla, glest och försiktigt regn. Kyrkklockorna ringer in lördagskvällen och det blir lugnt.
17 april
När vi precis ska sätta oss och äta frukost kommer en gammal man och kör sakta förbi i en ännu äldre citroen. Han stannar bilen, går ut och fram till oss. Sträcker fram en brödpåse till Vida, säger ”Per voi”, ler och visar med hela handen att det är en gåva till hela familjen. Så går han tillbaka till sin bil, hostar igång den och kör vidare. I påsen ligger ett olivbröd och en stor bulle. Alla dessa vänliga människor! Överallt finns de. Vad är det som gör all denna vänlighet vi möter? Jag blir så glad. Innan jag åkte sade min vän Kalju något i stil med: ”Tillit Christine, tillit. Det är en stor nyckel till allt.” Hittills har vi mött så många vänliga människor, överallt okända vänliga människor.
Så kommer sopbilen. Den är intressant här i Italien också. Barnen älskar att se sopbilen hämta tunnorna. Nu har vi sett den både i Tyskland och i Italien.
Vi möter ett stort gäng grabbar på räsercyklar i solskenet, Pär blir alldeles knottrig, VILL OCKSÅ!!!
Vi landar i Rivera i Schweiz. Vi äter lunch och tar en kabinbana upp till Alpe Foppa, 1530 möh. Det är jättekul att åka. Barnen blir överlyckliga över att få leka i snö igen. Sen åker vi ner till sommaren igen och fortsätter gå i linne. Då ser vi den schweiziska sopbilen. Den åker i rasande fart med en gubbe som står bakpå på en speciell ställning. Barnen vill också stå bakpå sopbilen och åka i räserfart mellan soptunnorna. Nu har vi sett sopbilen i tre länder!
Vi hittar en underbar nattplats i en bokskog i södra Schweiz. När Pär är i tältet och nattar barnen sitter jag ute i ett vardagsrum med så mycket limegrönt djup att det nästan svindlar. Dricker lite vin och skriver tills det plötsligt börjar regna igen.
Så kommer sopbilen. Den är intressant här i Italien också. Barnen älskar att se sopbilen hämta tunnorna. Nu har vi sett den både i Tyskland och i Italien.
Vi möter ett stort gäng grabbar på räsercyklar i solskenet, Pär blir alldeles knottrig, VILL OCKSÅ!!!
Vi landar i Rivera i Schweiz. Vi äter lunch och tar en kabinbana upp till Alpe Foppa, 1530 möh. Det är jättekul att åka. Barnen blir överlyckliga över att få leka i snö igen. Sen åker vi ner till sommaren igen och fortsätter gå i linne. Då ser vi den schweiziska sopbilen. Den åker i rasande fart med en gubbe som står bakpå på en speciell ställning. Barnen vill också stå bakpå sopbilen och åka i räserfart mellan soptunnorna. Nu har vi sett sopbilen i tre länder!
Vi hittar en underbar nattplats i en bokskog i södra Schweiz. När Pär är i tältet och nattar barnen sitter jag ute i ett vardagsrum med så mycket limegrönt djup att det nästan svindlar. Dricker lite vin och skriver tills det plötsligt börjar regna igen.
16 april
”I’m singing in the rain, just singing in the rain, what a glorious feeling, I’m happy again! I’m LAUGHING at clouds, so DARK up above, the SUN’s in my heart, and I’m ready for love. Let the stormy clouds chase, every one from the place, COME ON WITH THE RAIN; I’VE A SMILE ON MY FACE. I walk down the lane, with a happy refrain, and I’m singing, just singing in the rain.” Just det.
“Rain drops keep falling on my head, and just like the guy who’s feet are too big for his shoes (hahaha!), nothing seems to fit, those raindrops keep falling on my head, they keep falling. So I just did me some talking to the sun. And I said I didn’t like the way he got things done, sleeping on the job, those raindrops keep falling on my head they keep falling.”
Nästa bil ska vi designa för skitväder. I finväder är det inga problem alls, då är världen vårt vardagsrum, kök och allt annat. När det regnar blir det blött. I tältet och överallt annars.
Vi bor på en gammal vattenledning, bredvid en liten vinglig och krokig väg hittade vi en liten parkeringsplats som det var lite betong på. Vi var ute och spatserade och såg att det liksom gick en liten hård väg bredvid vägen. När vi sedan tittade ner i springorna såg vi att det forsade vatten under oss. Hur läckert som helst, förr ledde de alltså vattnet bredvid vägen ner till byn så här. Vattnet rinner uppenbarligen här fortfarande, förhoppningsvis via ett reningsverk längre ner.
Vi vaknar till spöregn. Det fortsätter spöregna hela morgonen. Pär tar dagens första blötpass och fixar frukost och allt annat, medan jag försöker hålla barnen från att slå sönder varandra uppe i tältet. Vi trängs i förtältet till en frusen frukost, vi ger upp att bre mackorna med det iskalla smöret och tar till osthyveln. Det tyckte barnen var roligt. Vi pendlar mellan årstiderna oftare än vi duschar nuförtiden.
Vida kräks mitt inne i förtältet, precis utanför bildörren. Det blir lite akrobatiska övningar när vi ska packa ihop och åka iväg, för att undvika att kliva i det. Hon kräks två gånger till under dagen, som tur är mår hon bättre framåt kvällen. Vi är lite oroliga för hur vi ska lösa det om hon mår dåligt i tältet, men lyckligtvis går det bra. Det är sådana här morgnar vi kommer att skratta åt senare: ”HAHAHA, minns du när vi satt i förtältet och allt var dyngsurt och Vida kräktes och vi höll på att få spatt? HAHAHA!”
Pär och jag blir helt dyngblöta av att plocka ihop. När vi jobbar med armarna ovanför huvudet för att få ihop tältet rinner vattnet ner längs armarna och in i armhålorna. ”I was made for loving you baby, you were made for loving me” sjunger jag så det skrålar för att liva upp stämningen. Barnen tycker jag är knäpp. Pär blir trött. Packningen bak i bilen är ett blött kaos. Vi hoppar in och åker för att hämta gasolflaskan, vi är redan hungriga igen.
Vi åker igenom Santino, byn med samma namn som en av Furuviksschimpanserna. Barnen tycker att världen hänger ihop.
Vi kommer till gasolstället. Stängt för lunch till kl 16. W T F!!! Vad gör man med tre hungriga barn, spöregn och ingen möjlighet att åka vidare eftersom vi är i behov av vår gasolflaska? Jo, vi kör vidare för att leta ett lunchställe, tänker att inne på en restaurang är det i alla fall torrt och barnen kan springa runt lite. Men vi hittar inget. Vi försöker vända bilen inne på en liten plats och jag får hoppa ur för att dirigera. Passar på att fråga en förbipasserande dam om hon har något tips. Tja, så var vi plötsligt inbjudna till att laga maten i hennes kök och använda alla hennes grejer. Jag var inte sen att tacka ja. Så sitter vi där inne i värmen, lagar mat i ett kök och äter och det är torrt och varmt. Hennes service och vänlighet har inga gränser, barnen får en stor påse påskchoklad och avslutningsvis vägrar hon låta mig diska upp efter oss. Brigitte Polonghini, du räddade vår dag!
Fem i fyra står vi utanför gasstället och väntar. Gasmannen kommer och är lika trevlig som igår. Vi tar fram vårt kök och ber att få testa för att se att det fungerar. ”Fire, tutto gas! Poff!” säger jag och tittar på honom (hela stället är ju fullt med gasoltankar…). ”Tutto gas, poff!” säger han och skrattar och testar tillsammans med oss. Allt fungerar, vi hoppar in i bilen och kör vidare genom spöregnet.
Nu har vi blivit hembjudna till familjer i varje land vi besökt hittills, är det inte fantastiskt?
Letar nattplats. Möter en kille som sladdar sig runt kurvan i ösregnet. Vi kör i hårnålskurvor så tighta och branta att vi inte klarar dem i ett svep, vi får köra och backa fram och tillbaka för att komma runt att fortsätta. Gula Faran pustar och stånkar och hostar sig fram. Dålig svängradie eller små vägar? Det är inte helt enkelt att hitta en nattplats precis bredvid vägen direkt. Rakt upp eller rakt ner.
Princip ett. Aldrig äta mat i tältet. Princip två. Om det ösregnar och allt annat är omöjligt, sitt i tältet och ät.
Jag går och diskar i kallvatten. Ingenting blir rent. Är precis klar, då kommer en man och säger: Cold water here. Warm water there.” F-U-C-K. Fel dag. Jag har fått nog.
“Rain drops keep falling on my head, and just like the guy who’s feet are too big for his shoes (hahaha!), nothing seems to fit, those raindrops keep falling on my head, they keep falling. So I just did me some talking to the sun. And I said I didn’t like the way he got things done, sleeping on the job, those raindrops keep falling on my head they keep falling.”
Nästa bil ska vi designa för skitväder. I finväder är det inga problem alls, då är världen vårt vardagsrum, kök och allt annat. När det regnar blir det blött. I tältet och överallt annars.
Vi bor på en gammal vattenledning, bredvid en liten vinglig och krokig väg hittade vi en liten parkeringsplats som det var lite betong på. Vi var ute och spatserade och såg att det liksom gick en liten hård väg bredvid vägen. När vi sedan tittade ner i springorna såg vi att det forsade vatten under oss. Hur läckert som helst, förr ledde de alltså vattnet bredvid vägen ner till byn så här. Vattnet rinner uppenbarligen här fortfarande, förhoppningsvis via ett reningsverk längre ner.
Vi vaknar till spöregn. Det fortsätter spöregna hela morgonen. Pär tar dagens första blötpass och fixar frukost och allt annat, medan jag försöker hålla barnen från att slå sönder varandra uppe i tältet. Vi trängs i förtältet till en frusen frukost, vi ger upp att bre mackorna med det iskalla smöret och tar till osthyveln. Det tyckte barnen var roligt. Vi pendlar mellan årstiderna oftare än vi duschar nuförtiden.
Vida kräks mitt inne i förtältet, precis utanför bildörren. Det blir lite akrobatiska övningar när vi ska packa ihop och åka iväg, för att undvika att kliva i det. Hon kräks två gånger till under dagen, som tur är mår hon bättre framåt kvällen. Vi är lite oroliga för hur vi ska lösa det om hon mår dåligt i tältet, men lyckligtvis går det bra. Det är sådana här morgnar vi kommer att skratta åt senare: ”HAHAHA, minns du när vi satt i förtältet och allt var dyngsurt och Vida kräktes och vi höll på att få spatt? HAHAHA!”
Pär och jag blir helt dyngblöta av att plocka ihop. När vi jobbar med armarna ovanför huvudet för att få ihop tältet rinner vattnet ner längs armarna och in i armhålorna. ”I was made for loving you baby, you were made for loving me” sjunger jag så det skrålar för att liva upp stämningen. Barnen tycker jag är knäpp. Pär blir trött. Packningen bak i bilen är ett blött kaos. Vi hoppar in och åker för att hämta gasolflaskan, vi är redan hungriga igen.
Vi åker igenom Santino, byn med samma namn som en av Furuviksschimpanserna. Barnen tycker att världen hänger ihop.
Vi kommer till gasolstället. Stängt för lunch till kl 16. W T F!!! Vad gör man med tre hungriga barn, spöregn och ingen möjlighet att åka vidare eftersom vi är i behov av vår gasolflaska? Jo, vi kör vidare för att leta ett lunchställe, tänker att inne på en restaurang är det i alla fall torrt och barnen kan springa runt lite. Men vi hittar inget. Vi försöker vända bilen inne på en liten plats och jag får hoppa ur för att dirigera. Passar på att fråga en förbipasserande dam om hon har något tips. Tja, så var vi plötsligt inbjudna till att laga maten i hennes kök och använda alla hennes grejer. Jag var inte sen att tacka ja. Så sitter vi där inne i värmen, lagar mat i ett kök och äter och det är torrt och varmt. Hennes service och vänlighet har inga gränser, barnen får en stor påse påskchoklad och avslutningsvis vägrar hon låta mig diska upp efter oss. Brigitte Polonghini, du räddade vår dag!
Fem i fyra står vi utanför gasstället och väntar. Gasmannen kommer och är lika trevlig som igår. Vi tar fram vårt kök och ber att få testa för att se att det fungerar. ”Fire, tutto gas! Poff!” säger jag och tittar på honom (hela stället är ju fullt med gasoltankar…). ”Tutto gas, poff!” säger han och skrattar och testar tillsammans med oss. Allt fungerar, vi hoppar in i bilen och kör vidare genom spöregnet.
Nu har vi blivit hembjudna till familjer i varje land vi besökt hittills, är det inte fantastiskt?
Letar nattplats. Möter en kille som sladdar sig runt kurvan i ösregnet. Vi kör i hårnålskurvor så tighta och branta att vi inte klarar dem i ett svep, vi får köra och backa fram och tillbaka för att komma runt att fortsätta. Gula Faran pustar och stånkar och hostar sig fram. Dålig svängradie eller små vägar? Det är inte helt enkelt att hitta en nattplats precis bredvid vägen direkt. Rakt upp eller rakt ner.
Princip ett. Aldrig äta mat i tältet. Princip två. Om det ösregnar och allt annat är omöjligt, sitt i tältet och ät.
Jag går och diskar i kallvatten. Ingenting blir rent. Är precis klar, då kommer en man och säger: Cold water here. Warm water there.” F-U-C-K. Fel dag. Jag har fått nog.
15 april
När vi trodde det var totalt slut på mat så lyckades vi ändå producera frukost. Välling, nyponsoppa åsså gjorde mamma en deg av lite gamla brödmix-rester och stekte bröd i stekpannan. Det blev supersmaskens!
Vi hittar en stormarknad där vi åker in för att handla mat. Efter 20 minuter i affären var det kaos. Barnen var hungriga och orkade inte. Pär tog alla tre, en packe youghurt och ett kexpaket och gick till kassan. Kicki stannade kvar och handlade. Precis när vi började få lite koll på franska maten var det dags för den italienska. Nu heter det inte ”öff” och ”börr” längre, nu heter det ”uåååååvåååå” och ”burro”. Den här affären är vansinnigt stor och bara youghurtarna finns i ca 30 olika märken med vardera 15 smaker var. Kaffe-, kokos-, nougat-, stracciatellayoughurt, you name it. Det är lätt att bli stressad… Så ska man ju lista ut vad allting heter på italienska också. Men de flesta förpackningar har ju fina bilder så det löste sig. På vägen därifrån hittar vi en optiker så nu är Kickis glasögon fixade igen.
Om bilen var tom innan pga matbrist är den nu överfull. Vi åker några km och letar stället vi fick tips om, där man kan fylla på gasen till matlagningen. Vi hittar och de öppnar kl 16. Vi åker alltså iväg och letar en plats för att laga lunch. Vi hittar en fin plats och börjar plocka i alla våra nya matkassar: buffelmozarella, potatisgnocci, ostar, färsk pesto, olivolja, körsbärstomater, rucola, det ena godare än det andra. Lilja går runt och plockar upp en använd kondom. Hick. Vi hittar en till. Jag går och håller Lilja i handen och hittar flera. Hm, och där ligger lite utslängda kläder. Det var en fin plats vi hittat. Här ligger en kofta fint utbredd under ett träd. Vi har tydligen hittat ortens lokala pökställe.
Vi åker tillbaka för att få vår gasflaska påfylld. Mannen är så sympatisk och mha lite italienska, franska, tyska, engelska har vi till slut koll och hittat alla rätta kopplingar. I morgon kl 12 får vi hämta flaskan. Då kan vi laga mat i tre veckor till.
Vi hittar en stormarknad där vi åker in för att handla mat. Efter 20 minuter i affären var det kaos. Barnen var hungriga och orkade inte. Pär tog alla tre, en packe youghurt och ett kexpaket och gick till kassan. Kicki stannade kvar och handlade. Precis när vi började få lite koll på franska maten var det dags för den italienska. Nu heter det inte ”öff” och ”börr” längre, nu heter det ”uåååååvåååå” och ”burro”. Den här affären är vansinnigt stor och bara youghurtarna finns i ca 30 olika märken med vardera 15 smaker var. Kaffe-, kokos-, nougat-, stracciatellayoughurt, you name it. Det är lätt att bli stressad… Så ska man ju lista ut vad allting heter på italienska också. Men de flesta förpackningar har ju fina bilder så det löste sig. På vägen därifrån hittar vi en optiker så nu är Kickis glasögon fixade igen.
Om bilen var tom innan pga matbrist är den nu överfull. Vi åker några km och letar stället vi fick tips om, där man kan fylla på gasen till matlagningen. Vi hittar och de öppnar kl 16. Vi åker alltså iväg och letar en plats för att laga lunch. Vi hittar en fin plats och börjar plocka i alla våra nya matkassar: buffelmozarella, potatisgnocci, ostar, färsk pesto, olivolja, körsbärstomater, rucola, det ena godare än det andra. Lilja går runt och plockar upp en använd kondom. Hick. Vi hittar en till. Jag går och håller Lilja i handen och hittar flera. Hm, och där ligger lite utslängda kläder. Det var en fin plats vi hittat. Här ligger en kofta fint utbredd under ett träd. Vi har tydligen hittat ortens lokala pökställe.
Vi åker tillbaka för att få vår gasflaska påfylld. Mannen är så sympatisk och mha lite italienska, franska, tyska, engelska har vi till slut koll och hittat alla rätta kopplingar. I morgon kl 12 får vi hämta flaskan. Då kan vi laga mat i tre veckor till.
torsdag 23 april 2009
tisdag 14 april 2009
Frukosttips
Familjen Hägglunds bästa frukosttips när de fortfarande inte lyckats handla mat:
- en påse gammalt (minst fem år) potatismospulver
- ett ägg (det enda som fanns kvar)
- mjöl, vilket som helst (vi har ingen aning om vad det är för mjöl vi har, ser ut som typ rågsikt, fast grövre och med lite svarta prickar i, trodde vi köpt vetemjöl…)
- mjölk (går med vatten om ingen mjölkskvätt kvar
- salt
- smör i kopiösa mängder
- gammal jättetorr och hård baguette
Gör en stooooor smet. Skär baguetten i skivor och lägg ner den. Smält enorma mängder smör i stekpannan och grädda som fattiga riddare. När den torra baguetten är slut går det att göra pannkakor, de blir tjocka. Hä i lite mer potatismospulver i smeten så den blir jättetjock, då kan man göra bollar eller biffar. Mycket smör så att de nästan friteras. Om det är för lite med ett ägg så att allting går sönder kan det serveras som ”scrambled pancakes”. På engelska låter det ju smaskens. Servera med kanel, socker, grädde på sprayburk (urrk i vanliga fall, men inte nu) och sylt. Gärna lite strössel också om det finns kvar från kolbullen för några veckor sedan. Alla äter och blir glada!
Så har mina glasögon tappat den där grejen som sitter mot näsan på ena sidan. Skit, nu måste vi in till någon stad med en optiker. Det är inte skönt med sneda glasögon som skaver på näsan.
Vi promenerar till Sacro Monte, ett område med små kapell högst uppe på en kulle på en halvö i Lago d’Orta. Alla kapell är dedikerade till någon episod ur Fransiscus av Assisis liv. Skulpturer och målningar i överflöd. Barnen är fascinerade. Isar sitter en evighet på stenmuren och ser på utsikten över alperna och sjön. Vi promenerar genom små pittoreska gator, det är jättevarmt, 24 grader, ner till torget och ser en båt i hamnen, kaptenen ropar och vi hoppar på, ”special price for you!” Bara tre biljetter för alla fem. ”Danke!” säger han när jag betalar. ”No! No! No! Tack!” försöker jag övertala honom att säga. ”Si si” säger han och tar nästa passagerare. Åker vi till ön eller till andra sidan? Vet inte, vi får väl se, vi åker i alla fall båt och barnen tycker om det och solen strålar från klarblå himmel. Vi kommer till ön mitt i sjön, det är Tystnadens ö. Här finns två gator, Tysta Gatan och Meditationsgatan. Försöker förklara för barnen att det är tystnad som gäller. Ha! Vi åker tillbaka till fastlandet, köper glass i en riktig glassbar och promenerar sedan runt hela halvön. Alla tre barnen och Pär badar såklart i sjön. Nuförtiden är det inte bara Pär som kryssar nya badplatser, även barnen. Jag höll utkik och meddelade den nakna familjen när det kom andra fotgängare. De som kom jublade över våra friskusar till småttingar. Vida gick hela dagen själv! Det blev en lång promenad innan dagen var slut.
- en påse gammalt (minst fem år) potatismospulver
- ett ägg (det enda som fanns kvar)
- mjöl, vilket som helst (vi har ingen aning om vad det är för mjöl vi har, ser ut som typ rågsikt, fast grövre och med lite svarta prickar i, trodde vi köpt vetemjöl…)
- mjölk (går med vatten om ingen mjölkskvätt kvar
- salt
- smör i kopiösa mängder
- gammal jättetorr och hård baguette
Gör en stooooor smet. Skär baguetten i skivor och lägg ner den. Smält enorma mängder smör i stekpannan och grädda som fattiga riddare. När den torra baguetten är slut går det att göra pannkakor, de blir tjocka. Hä i lite mer potatismospulver i smeten så den blir jättetjock, då kan man göra bollar eller biffar. Mycket smör så att de nästan friteras. Om det är för lite med ett ägg så att allting går sönder kan det serveras som ”scrambled pancakes”. På engelska låter det ju smaskens. Servera med kanel, socker, grädde på sprayburk (urrk i vanliga fall, men inte nu) och sylt. Gärna lite strössel också om det finns kvar från kolbullen för några veckor sedan. Alla äter och blir glada!
Så har mina glasögon tappat den där grejen som sitter mot näsan på ena sidan. Skit, nu måste vi in till någon stad med en optiker. Det är inte skönt med sneda glasögon som skaver på näsan.
Vi promenerar till Sacro Monte, ett område med små kapell högst uppe på en kulle på en halvö i Lago d’Orta. Alla kapell är dedikerade till någon episod ur Fransiscus av Assisis liv. Skulpturer och målningar i överflöd. Barnen är fascinerade. Isar sitter en evighet på stenmuren och ser på utsikten över alperna och sjön. Vi promenerar genom små pittoreska gator, det är jättevarmt, 24 grader, ner till torget och ser en båt i hamnen, kaptenen ropar och vi hoppar på, ”special price for you!” Bara tre biljetter för alla fem. ”Danke!” säger han när jag betalar. ”No! No! No! Tack!” försöker jag övertala honom att säga. ”Si si” säger han och tar nästa passagerare. Åker vi till ön eller till andra sidan? Vet inte, vi får väl se, vi åker i alla fall båt och barnen tycker om det och solen strålar från klarblå himmel. Vi kommer till ön mitt i sjön, det är Tystnadens ö. Här finns två gator, Tysta Gatan och Meditationsgatan. Försöker förklara för barnen att det är tystnad som gäller. Ha! Vi åker tillbaka till fastlandet, köper glass i en riktig glassbar och promenerar sedan runt hela halvön. Alla tre barnen och Pär badar såklart i sjön. Nuförtiden är det inte bara Pär som kryssar nya badplatser, även barnen. Jag höll utkik och meddelade den nakna familjen när det kom andra fotgängare. De som kom jublade över våra friskusar till småttingar. Vida gick hela dagen själv! Det blev en lång promenad innan dagen var slut.
måndag 13 april 2009
Så här vacker utsikt har vi från tältet idag! This is the beautiful scenery from our tent today!
Vida slevar in pasta på restaurangen idag. Vida enjoying the Italian pasta. 
Svårt att visa skönheten i landskapet, det är häftiga snöklädda alper i bakgrunden, men bilden blir för liten. It's hard to show in the pictures how beautiful it is here, but look closely and you'll see the alps in the background.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
