Många generationer människor har burit stenar på den här ön. Vi kör vidare på ön och överallt finns dessa små murar och stenhögar, miljontals efter miljontals stenar lagda på varandra i fin ordning. Det är helt otroligt vad många stenar som plockats upp och lagts i ordning. Allting för hand. Allting under många års slit.
Det straffar sig alltid att vara uppe sent. Det är alltid någon som ska upp klockan sex dagen efter. Idag är det Lilja. Hon är obarmhärtigt vaken. Hon klänger på oss båda och försöker få kontakt. Till slut får Pär ge upp och gå ut med henne för att inte alla ska klarvakna. Han tar en långpromenad längs stranden och har det mysigt. Men vi hade det himla trevligt igår. Drack lite rödvin och andra slattar och spelade ett spel som hette Carcassone, lite strategiskt sådär, man ska bygga byar och vägar och fält etc. Så kan man ta över varandras och så ska man i slutändan äga mest. Jag ägde minst. Det kallas ”stilldemens” på tyska informerades jag om, ”amningsdemens”. När man ammar får man alltid skylla på det. Jag blev förvånad över hur kul det var att spela spel. Det är ju inte riktigt vår grej. Hur som helst så var vi väldigt trötta i morse. Vi packade ihop och fixade lunch, sedan sade vi adjö till våra nya vänner, Christiane och Uwe, med lilla Luca Toni.
Vi letar en ny camping. Vi ser att det ska finnas en med utsikt över öppet hav. Vi hittar den men den verkar inte alls kul. Vi stannar och äter lunch och ska bara kolla lite till. Då hittar vi plötsligt ett område längst in på campingen, med platser direkt på stranden och utsikt över havet. Max tio meter till vattnet. Det är ledigt. Det är varmt i vattnet. Vi stannar. Vi har blivit camping suckers. Men vi försvarar oss med att i Kroatien är det olagligt att campa utanför campingar…
Pär hoppar i och snorklar och övriga familjen hejar på. Lilja är begeistrad över att han kommer upp och sprutar vatten ur snorkeln, sedan försvinner. Nästa gång han kommer upp har han med sig en sjögurka. Den blir väldigt välklappad innan Vida räddar den tillbaka till vattnet. Då kommer han upp med en sjöborre, som inte är lika kul att klappa, men mycket häftigare att titta på.
En ny upplevelse idag var att vi brände oss på maten. Tidigare har det varit så kallt att vi alltid ätit kall mat. Nu är det så varmt att maten håller sig varm en stund. Innan dagen är slut har hela familjen badat, det är säkert 18 grader här inne i viken med pålandsvinden. Kicki trampar på en sjöborre och får massor av stickor i foten. De hon inte får ut med en nål kommer förhoppningsvis ut av sig själva senare, utan för mycket smärta.
Kvällens mat blir paj med:
- falukorvsrester
- köttfärssåsrester
- feta ost
- annan korvrest
- vanlig ost
- pastarester
- parmesanost
- pecorinoost
- en påsrest med pasta och köttfärssåsblandningen vi åt igår
Det blev en god paj. Med mycket ost blir det oftast gott. Vi äter vår middag tio meter från havet och solen skiner.
Lite ofattbart att vi varit ute så länge nu, två månader, och tagit oss till Kroatien. Dag efter dag har lagts till och vi överlevde den tuffa perioden med regn och kyla. Nu borde det bli enklare framöver. Vi har nu kommit till ”saft och solkrämskladdsperioden”. Om det skulle regna en dag nu så torkar kläderna upp ganska fort igen.
Europa hänger ihop. Det är en häftig känsla. Vi kör genom Europa och lägger liksom en röd tråd genom land efter land. En tråd av minnen och känslor. Vi ser vad länderna har gemensamt och vad som skiljer. Hur konstigt det kan vara att en gräns bara syns via gränskontrollen på ett ställe, men att den känns så tydligt på ett annat. Något så svenskt som Falukorv fanns det i många fler varianter i Slovenien. Språk skiljer och förenar. Varje land blir en pusselbit som passar in och Europa får ett ansikte, en kropp och en själ. Det var en av förväntningarna vi hade, att lära oss mer om Europa. Den uppfylls över förväntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar