19 maj

Det är oerhört varmt. Lite för varmt för familjen Hägglund. Familjen Svettlund skulle man kunna kalla oss. Vi har sovit i bara underkläder i natt och duntäckena tänker vi försöka skicka hem med posten i morgon. Vi packar ihop och hänger med Sanna och Boban till Cetinje. Vi strosar omkring medans de har något möte. Vi besöker klostret där Johannes Döparens hand ligger. Fast vi ser den inte. Vi har inte rätt kläder på oss, så att vi överhuvudtaget kommer in i klostret beror på att vakten sitter och sover. Då är det inte läge att väcka vakten och fråga om vi kan få kolla på någon ganska död hand.

Montenegro är så vackert med sin dramatiska natur, det finns en del berg i det här landet. Vi blir föremål för en del spännande omkörningar men kommer lugnt fram. Jag dricker kaffe i bilen och är så glad över min fina kaffemugg. Tänk vilken tur att jag kunde laga den. Det får inte bli för mycket vardagsdramatik…

Det byggs precis överallt, Isar har stenkoll på alla Skopisar, Menta, Rulle, Kranisar etc.

Vi äter lunch med utsikt över halva landet och ända till Albanien. Sedan pressar vi Gula Faran på en liten väg upp i bergen. Vi åker genom tunnlar av träd, livet blir liksom bara grönt. Trädens grenar sträcker sig över vägen och bildar ett tak. Det har regnat och när vattnet förångas från den varma asfalten blir det alldeles rökigt.

Vi åker in i nationalparken Lovcen. Längst uppe på 1746 möh ligger ett mausoleum. Vi parkerar och har då 461 trappsteg att avverka. Nu har det börjat åska igen, så vi tvekar att gå till den högsta punkten på några mils radie. Men Vida, Isar och jag ska bara gå några trappsteg upp till tunneln, en gångtunnel genom berget upp till platsen. När vi kommit dit och suttit en stund och tittat på utsikten tänker vi att vi ska bara gå igenom tunneln. När vi väl gjort det är vi nästan uppe. Då går vi ända fram. Det visar sig att de tar 3 Euro i inträde. Jag har inte ett öre på mig. Barn är gratis så jag säger att de kan gå in och titta lite så står jag utanför grinden. Då kommer ett tyskt par och betalar mitt inträde innan jag hunnit förstå riktigt. Det visar sig vara en fantastisk plats. Allting är i marmor och i en stor sal finns en staty av Petar II Petrovic Njegos som var någon slags furste eller nåt, samt poet. Hela taket är guldfärgat och akustiken är sagolik. Vi står på golvet och jag börjar sjunga. Det låter som tusen änglar, fast det är faktiskt bara jag. Vida börjar också sjunga, vi sjunger tillsammans olika toner och bara låter dem ebba ut. Det är en av de häftigaste upplevelser jag haft. Barnen är också lätt förtrollade och eftersom det är ”dåligt” väder är vi ganska ensamma häruppe. När vi är på väg ut möter vi lite fler människor, men då har vi redan haft vår magiska upplevelse. Sammanlagt går Vida och Isar över 1000 trappsteg upp och ner och runt lite därinne. Tja, inte bara går, de hoppar och skuttar en del… Sen kommer vi ner till Pär som väntar med Lilja därnere.