11 maj

Vi har svårt att ta oss ifrån campingen idag. Den är så liten och vår bil så klumpig och med så dålig svängradie. Men med lite svett, adrenalin, jävlar anamma, sprutande grus, motorstopp, och en småskraj campingvärd så lyckas vi till slut. Men det är ju ett tecken på att vi hittat en lite brant och läcker plats att stanna på. Äventyrsfaktorn kan vara hög även på camping.

Vida och Isar tog en liten krabba i handen idag. Den nöp Vida lite, men det gick bra. Det är äventyr för barnen.

Vi trodde att hela kroatkusten skulle vara exploaterad, men icke. Vi kör på fastlandet längs kusten söderut, en turistväg som troligtvis är jättetrafikerad på sommaren, men just nu är det lugnt. Det finns massor av vacker och orörd natur. Det var tur att vi stannade där vi gjorde igår, för just nu finns det inte alls några campingar.

Vi brukar underhålla barnen i bilen med räkningstävlingar: traktorer, röda bilar, vindmöllor, får, hästar etc. Här finns det ingenting att räkna, mer än kurvor. Så Vida räknar vänsterkurvor och Pär högerkurvor. Vi stannar i en liten by för att äta och köpa lite mat. Jag sitter på en mur med Isar i knät och väntar, då kommer en kvinna och fotograferar oss. Hon är så himla mysig och sympatisk och när Pär kommer med Vida och Lilja frågar hon om hon inte får ta vår familjebild och maila oss sedan. Vilket erbjudande! Vi pratar en stund och byter mailadresser.

Pizzakontot är förbrukat för många år framöver. Det blev pizza till lunch. Skulle gärna smakat på det lokala köket, men här finns bara turistrestauranger med pizza. Och i mataffären fanns öl, sprit, godis och korv. Vi diskuterar hur vi ska resa utan att fastna i turistfällor. Det är inte helt lätt just nu.

Isar börjar blöda ur munnen när vi åker. Vi kommer fram till att han måste fått blödande skavsår efter att ha låtit för mycket. Han kan också ha bitit sig. Ingen fara något av dem.

Vad har vi för rutiner just nu? Morgongröt. Morgonkaffe. Morgongnäll. Morgonkissning. Morgonpåklädning. Stick och lek. Disk. Tältihoppackning. När vi tro vi är klara brukar det ta 30 minuter till. Det är alltid någon som ska bajsa. Nödfika ska gömmas i bilen. Mellis ska förberedas. Sedan kanske vi kan dra.

Vi kommer ut på motorvägen efter ett tag. Nu har vi kört 620 mil säger Pär. PANG!!! Säger Gula jävla skitfaran och börjar gå jättedåligt. Vi stannar på motorvägen och ser svartröken ligga tät bakom oss. ”Motorhuven är jättetrött nu” säger Isar. ”Gula faran är ingen bra folkabuss” säger Vida. Det trycker över bröstet, jag nöjer mig med ett kort sammanbrott. Vi kör iväg igen och tar oss av motorvägen och till en mack. Försöker få lite hjälp via telefon med bror och pratar med en kroatisk lastbilschaffis. Får en adress till en VW verkstad av vår vän Hartmut och tar oss dit. Kvart över fyra är vi där. De stängde kl fyra. Men vi pratar med en kille som är på väg hem och får en tid 7:45 i morgon bitti. De börjar åtta, men om vi kan vara där senast kvart i så ska de ta oss först.

Det här fanns inte med i våra förväntningar. Nu har vi tre hungriga barn och en trasig bil. Vi åker runt och försöker leta ett nattställe, får flera tips om Punta Bajlo, en camping nära centrum. Vi hittar den till och med på kartan och tar oss dit. Den stängde för fyra år sedan. Men va faa…. Vi stannar ändå. Det är ungefär som att campa i Badhusparken i Östersund. Här promenerar man sin farmor, rastar sin hund, kelar med flickvännen, joggar med kompisarna, tar en sup och en rök, kör moppe, lär sig cykla, fiskar, badar och dricker öl. Campar här gör en jävligt less svensk familj med en gul skitbil. Men det blir natt och det blir lugnt och vi hoppas att vår tillit räcker till för att detta ska bli en bra nattplats. Vi är vakna mycket, för Lilja har feber, och det är lugnt här hela natten. Vi hör en fågel som sjunger oerhört vackert hela natten, det är ovanligt.

Tillförlitlighet är viktigt när man reser med barn. Typ att kunna lita på sin bil. Men Pär pratade med en österrikisk turist idag, den gubben hade fått problem med ryggen. Då känns det ändå bättre att ha problem med bilen. Och det är ju kanon att bilen bestämde sig för att bryta ihop här, precis i en större stad, där det finns en riktig certifierad VW verkstad, eller hur?

Barnen busar, trotsar och lever om precis som vanligt. Men vi är inte riktigt i form för det idag. Vi orkar inte. Men de förstår ju inte allvaret, det är en skön tillit de känner. De vet att mamma och pappa fixar allt. De vet att det kommer att gå bra. De kan leva om som vanligt. De är trygga.