Vi kommer till färjeläget och har missat förmiddagsfärjan. Nästa färja går om två timmar. Vi tar en sväng in till den lilla byn och när vi kommer tillbaka är bilkön lång och vägen brant. Vi kan inte köra upp och vända på vägen, så vi ställer oss framför bommen, det står några andra kroatiska bilar där också. Vi har ju köpt biljetter och när vi kom var det inte en enda bil här. Går till caféet och köper glass till fruktansvärt överpris eftersom vi har slut på Kroatiska Kuna och får betala med Euro. Vi sitter vid bordet bredvid färjepersonalen. När det är dags att köra på hoppar vi i bilen och jag går ut med biljetterna. Biljettmannen är arg. Jag får mig en rungande utskällning. ”In Sweden, stop means stop. Stop means stop. Understand? In Croatia too. Your problem. Not my problem.” etc etc. Han är fruktansvärt otrevlig. Han har suttit bredvid oss och fikat, sett vår bil stå där, sett att det är vår bil eftersom vi sprungit fram och tillbaka och hämtar än det ena, än det andra. Men han har inte sagt ett ord. Inte påpekat att vi behöver flytta oss. Nu tar han chansen till en maktdemonstration som heter duga. En kroatisk kvinna jag pratar med kommer och ska försöka hjälpa mig, men han sätter upp handen framför hennes ansikte och säger något så hon blir heltyst. ”Please, can I explain why we parked there? You see, we cannot turn our car on that street and we came from the village…” ”That’s your problem, not mine!” Jag visar att vi köpt biljetten strax efter att förra färjan gick. Han fortsätter att skälla ut mig så det heter duga. Ok, försöker jag avslutningsvis, då står vi här tills alla bilar kör på och åker på efteråt, vi flyttar oss lite på sidan, för vi har verkligen ingen möjlighet att vända bilen däruppe på den branta, smala vägen. ”OK, you go, but never do this again, remember? OK!” och hade jag förstått kroatiska hade jag antagligen förstått lite fula svärord också. Han river biljetterna, jag springer till bilen och säger KÖR! Och Pär som har hört att det är problem startar. Barnen skriker att de inte har bältena på sig. Vi kör ändå, säger jag, kör fort, kör på innan han ändrar sig. Och vi kommer på färjan. Jag är full av adrenalin. Varför så arg? Varför inte säga någonting tidigare? Varför detta behov av maktdemonstration?
Isar har på sig Vidas rosa klänning idag. Han vill också vara fin. Lilja är klädd i gröna grabbkläder. På färjan kallar några människor Lilja för honom. Det är en tjej påpekar Pär och tänker fortsätta, men gör det inte. Vad ska de säga om han säger att ”hon har på sig hans kläder” och pekar på Isar, som sitter där i rosa klänning?
Vi kommer till fastlandet och kör på till ca halv tre, två barn sover i bilen. Tar in på en liten camping, kastar ut madrasserna på tork och äter sedan sen lunch. Vida och jag badar länge och sitter och plockar med stenar. Pär snorklar och vi får se en bläckfisk som några killar fångat. Tvättar lite kläder och retar oss på att det börjar finnas en del blodsugande flygande saker i luften. När Pär nattar barnen sitter jag på stranden och läser en stund, det är ett härligt lugn här långt nere i en vik. Pär kommer ner med lite whisky och vi sitter och pratar om uppfyllningsgraden av våra förväntningar, bästa matupplevelserna hittills, nuläget, vad som hänt med barnen sedan vi åkte hemifrån och sedan vädret slog om och blev bra och vi tog lite semester, förväntningar framöver, kopplingen till andra minnen från olika resor osv.
Pär blev förresten nerslemmad av en sjögurka idag. Han försökte ta upp den och plötsligt var han helt kladdig och det var som om lim hängde från hans händer. Han kom upp ur vattnet som ett monster med slemmet hängande och fick tvätta länge innan det försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar