22 maj

Klättrar ut ur tältet och letar mina flipflopsandaler, men de finns ingenstans. Någon behövde dem mer än mig. Vi har ingen skön känsla av Albanien, så vi gör en snabb morgon. Två våtservetter under armarna, frukost och iväg. En kvinna som jobbar på hotellet kommer förbi och börjar dra i Isars arm där han sitter på marken och leker med sina traktorer. Med andra handen vill hon nypa honom i kinden. Han stretar emot och fortsätter koncentrera sig på traktorerna. Hon försöker mera och tittar på mig och ler ungefär som om hon vill ha hjälp. Sedan går hon fram till bilen där Vida sitter och börjar nypa henne och pussa henne på kinden. Vida tittar stint ner i knät och håret hänger i ansiktet. Kvinnan drar undan håret och nyper henne mer i kinderna. Så tittar hon på mig och ler igen. Lilja sitter bakom stängd bildörr med stängt fönster. Jag låter det vara så. Det är svårt, barnen vill inte alls vara med om det. De har sin integritet. Kvinnan är nyfiken och vill något. Jag förstår inte riktigt och vet inte vad jag ska göra. Jag observerar och gör ingenting. Hon går och vi åker iväg. Pär pratade igår kväll med Erdem, turk, bosatt i Los Angeles, som är på väg att köra motorcykel jorden runt. Han kommer nu ut och packar ihop allt för att åka vidare. 6 månader ska han vara ute. Ibland känns det som om han kör i en tunnel säger han, för han behöver avlägga ganska många mil per dag för att fixa sin tidplan. Vi byter bloggadresser och han åker. Fast nu var det väldigt länge sedan jag skrev något på engelska…

En gammal kvinna sitter och vaktar sina kor på en sluttande äng uppe i bergen, under tiden sitter hon och spinner ull på en slända. Någon vallar korna på tågrälsen. Tåget är tydligen ingen jättesuccé här i Albanien. Vi ser många poliser idag igen. Fast trafikreglerna verkar inte gälla för dyra mercedesar. Men så är det tydligen maffian som regerar i det här landet också. Vi ser många hus som är byggda på pålar. Under huset står sedan bilen och vedlagret och lite annat rat.

Hur kan det finnas så många bilvrak i ett land som haft biltrafik så kort tid? Under Hoxhas styre gavs endast körtillstånd till två personer som inte var partimedlemmar har jag läst någonstans. Det var förbjudet för privatpersoner att äga bilar. Fast det kanske är deras taskiga körstil som gör att det finns så många bilvrak… Bilskrotarna avlöser varandra överallt längs vägarna. Vi ser många minnesplatser längs vägarna, med bilder på någon och massor av blommor. Det är väl alla som kört ihjäl sig just där antar jag.

Så blir vi invinkade av polisen. Gulp. Djupa andetag. En mycket glad polis kommer fram till bilrutan. Pratar vi kanske lite italienska? Japp, några ord. Sverige? Jajamensan. Åker ni vidare till Makedonien? Jo. Stoort leende. Så skakar han hand med Pär. Buon Giornata! Och så vinkar han och ler ännu mera. Vi åker vidare totalt förundrade. Det måste ha varit Albaniens mest välkomnande polis. Han var nog mest nyfiken på oss och ville säga hej. Alla andra poliser vi sett har varit upptagna med att skriva lappar. Eller blunda för snabba mersor.

Mycket i det här landet påminner oss om vad vi såg i Indien. Enorma skillnader mellan de som har och de som inte har. Någon sitter på huk mitt i ingenstans. Någon annan står och vaktar en ko. De promenerar längs vägarna med stora knyten på ryggen, dubbelböjda. Fast i Indien bar man på huvudet. Det ligger skräp överallt. Precis som i Indien. Ett land som behöver hjälp med att få ordning på sin sophantering. Man åker liksom bara ut och tömmer sin sopsäck någonstans. Helt omedveten. Eller van vid att så gör man. Vida är upprörd. Så får man ju inte göra! På en äng slår man med lie och krattar ihop höet. Vi åker förbi en väldigt död fabriksbyggnad modell väldigt stor. Det känns som om kommunismen inte helt lyckades i det här landet. Vilken form av kommunism det nu var…

Så ser vi två kvinnor som sitter på en äng och stickar. Pär får stanna i en av hårnålskurvorna och jag hoppar ur bilen. Rycker med mig en sockstickning och kameran och springer ner till dem. De blir jätteglada när jag kommer och vi står sedan entusiastiskt och jämför stickningar och sticksätt. Vi förstår inga ord, men vi ser ju. En av kvinnorna stickar en sockhäl jag aldrig sett förut. Den andra en tröja, hon visar hur den ska se ut. Allting i grälla akrylfärger. Jag visar att jag kan sticka två sockor samtidigt på rundstickor och de tittar intresserat. De sitter där och stickar på dagarna medan de vaktar sina kor. Jag fotar dem och springer sedan tillbaka till bilen.

Vi skippar den där inbjudan vi fick av kvinnan på Cres, att åka och hälsa på hennes kusin i en liten by nära gränsen till Makedonien. Vi kommer till tullen och åker ut ur Albanien. Fast killen i tullen vill ha 5 Euro av Pär. Vi vet inte varför men betalar. Det kan vara en avgift. Det kan vara annat. Han viker ihop kvittot och försöker stoppa på Pär det ihopvikt så han inte ska se det. Det står inga 5 Euro på kvittot. Jaja. De flesta stora företag jobbar hårt med värdegrunden, att de anställda ska följa vissa grundvärderingar när de jobbar. Hur jobbar man med värdegrunden i ett utvecklingsland? I Europas fattigaste utvecklingsland?

Då är vi i Makedonien då, resans tolfte land. Den fattigaste av de forna jugoslaviska delstaterna. Den enda som helt utan krig förhandlade sig till självständighet. Vi åker in till Lake Ohrid. Det är jättevackert och vi hittar en plats precis vid sjön, under två popplar finns det skugga nog för att vi ska kunna ta ett lunchstopp.

Det är en stark kontrast mellan en känd vardag hemma och denna plats. Vi låser bildörrarna hela tiden, även fast vi är vid bilen och lagar mat. Det ska vara lugnt här, men vi har med oss de obehagliga vibbarna från Albanien. Långt borta finns snötäckta berg och detta område kan ha 40 grader varmt på somrarna och minus 30 grader kallt på vintrarna.

Det är lite sorgligt att se allt skräp som ligger överallt. Jag säger någonting om att det är så vackert här med bergen. ”Det är inte vackert, det är ju skräp överallt.” säger vår lilla rättshaverist.

Campingarna är stängda och vi har inga lokala pengar, så vi kör och svänger av från storvägen till ”gamla” vägen. Hittar en liten parkering precis vid gränsen till nationalparken Pelister. Det har tydligen varit en gammal rastplats här. Sönderruttnade utemöbler står kvar på sina platser och en fin gjuten grej serverar källvatten från berget ur fyra små hål. En väldigt gammal bil med fem personer och en ännu äldre släpvagn fylld med ris hoppar ur och fyller på sina vattenflaskor och rullar vidare. Så kommer en stor lastbil och stannar och två killar hoppar ur och fyller sina vattenflaskor. Sedan vänder de och kör bort 100 meter och parkerar. Det ser ut som en glassbil. Jag står och tittar och säger till Pär att, vi har ju några Euros, ska jag gå och fråga om vi får köpa några glassar? Det vore ju lite tokigt här mitt ute i skogen. Så jag tar med Vida och går dit. Självklart ska vi få glass, men vi får absolut inte betala. Vi får fem glassar, ungefär som Magnum Mandel. ”Best in Macedonia!” En av killarna pratar lite engelska. Jag berättar kort om oss. ”Europe thinks Macedonia is dangerous. Is not.” säger han. I think Macedonia is beautiful, svarar jag. Vi går tillbaka och har glassfest. Hela familjen svullar jätteglassar och vi tänker att det lönar sig att fråga. Ytterligare en stund senare kommer lastbilen och backar tillbaka, ut hoppar båda männen, öppnar frysdörrarna och tar fram ett parasoll med tillhörande fot och ger oss. Sedan får vi en sophink också, allt med reklam för en glasstillverkare. Och vi är mitt ute på Makedonska landsbygden. Om jag inte hade varit med om det skulle jag inte tro det. Men vi har bildbevis. Och en så galen historia har jag ändå inte fantasi nog att hitta på. De vinkar och åker iväg. Vi vinkar och står förundrade kvar.