28 april

Vi har sovit bra i natt, allihopa faktiskt. Vi äter lite frukost inne, säger hejdå till Hartmut som åker till jobbet, sedan börjar vi packa in allting i bilen. Det har ju blivit lite rörigt bland prylarna, så vid elva är vi fortfarande inte iväg. Då lagar vi lunch innan vi åker. Sedan styr vi kosan mot Slovenien igen. På’n bara. Gula Faran rullar.

Det värsta ord Pär vet är rutin. Huvvaligen, läbbigt och trist tycker han. Men vid samtalen igår kväll med Hartmut kom vi in på det här med att hitta en rytm i livet. Det föll Pär i smaken. Så nu letar vi inte rutiner för vardagen längre. Nu försöker vi hitta en rytm som gör livet lättare.

Tja, våren kan vara varm, solig och alldeles… alldeles underbar. Den kan också vara kall, blöt, regnig och blåsig. Det är den. Vi hade fint väder den natten vi bodde på hotell. Nu regnar det igen. Men så råkar vi ju slå läger på 1140 meters höjd också. Vi har liksom någon dragningskraft till höga höjder och regn. Vi hittar en liten by, inser att vi inte kommer att hinna så långt vi tänkt oss. Kicki sitter en stund med en Slovensk ordbok i bilen, sedan tar hon Lilja på höften och går till närmaste hus. Att ta med Lilja brukar höja oddsen. En mycket skeptisk äldre man öppnar dörren. English? Nej. Deutsch? Nu drar han igen dörren lite till. Vänta! Kicki viftar med ordboken och komponerar sedan ihop sin fråga. Får jag parkera här i natt? Sova bilen. En natt. Tre barn. Svensk. Han säger ”da” och nickar. Kicki ler och säger tack så mycket.

Allting var rent när vi åkte i morse. Skulle vi inte kunna få njuta av det i några dagar? Efter en långhelg i fjällen med regn är man ganska less. Nu har vi haft mest regn hela tiden. Och inser att vissa saker faktiskt torkar. Andra inte. Regn, lera, gegga, geggamoja (Isars nya favvisord), galonisar som luktar surt hela tiden, gummistövlar som aldrig torkar. Vill bara upp i tältet och vara varm och torr. Vi sliter hårt på våra ullfrottékläder.