29 april

När vi är hemma och jag hämtar barnen från dagis och de är leriga och geggiga, då tar jag av dem kläderna på bron. Sedan tar jag och lyfter in kläderna med en tång direkt in till tvättmaskinen. Så gör jag inte nu. Isar älskar att köra med traktorn i leran. ”Geggamoja!” säger han och ler.

Temperaturen är ok, men blåsten och regnet gör det kallt. Det regnar sidledes. Vi kör neröver. Det är luftigt. Det är grusväg. Vi kör förbi små bondgårdar och ängarna längs bergssluttningarna skulle lika gärna kunnat vara slalombackar. Vi kommer ner till byn Solcava. ”Nu är vi väl nere på marken igen?” säger Vida. Dalen ligger på 650 möh. Vi kör längs vägen längst nere i dalen. Bergväggarna på sidan om har överhäng över vägen. Allt har slagit ut härnere, och det är ett häftigt ljus med alla limegröna träd som glittrar i regnblänket. Överallt små vattenfall längs bergssidorna. Regnet har sina fördelar. Vi passerar ett gammalt sågverk som drivs av vatten från floden. Vi stannar och kollar långhåriga kor med jättehorn.

Vi hittar turistinformationen. Campingen stängde för fyra år sedan men det finns en parkeringsplats där man får stå med husbilar. Det är gratis just nu. Speciellt när vädret är så här säger hon och ler. Vi frågar massor av saker. Sedan säger hon att vi får komma hem till henne ikväll och titta på hennes nyfödda killingar om vi vill. Hon förklarar var hon bor. Fråga efter Irena.

Vi tar en långpromenad och letar efter lite grottor. Hittar dem, men det verkar för brant, så vi går en annan stig upp länge. Hittar massor av snäckor och promenerar många höjdmeter upp och ner. Lilja på Pärs rygg, sovandes, och Isar på min. Vida går själv. ”Gula Faran skulle behöva gå på ur & skur dagis för att ta sig fram här” säger Vida. Lilja, hon får sin skur-utbildning under denna resa i alla fall.

Vi går till Irena och får se killingarna, de är bara så fantastiskt gulliga. Hon går in och lyfter ut dem till oss. Jag får den ena och Vida den andra. De är så keliga och så mjuka. Vi stannar och pratar lite och får lära oss massor om det ena och det andra. Här bekantar vi oss också med slovenska ”småsväda” som det heter i Jamtland. Såna där små hemska saker som flyger och biter en i öronen och ögonen och vid mösskanten. Så små att de knappt syns.

Tänker på alla människor vi mött hittills och att det är så häftigt, vi kör in på någon liten väg och börjar leta nattplats, så träffar vi härliga människor. Så tänkte jag vidare, att det kan ju inte bara vara så otroligt att de finns just där vi letar. Hade vi åkt in på en annan liten väg en cm längre bort på kartan hade vi säkert träffat andra härliga människor. Alltså finns de överallt. Det gäller bara att ha ögonen öppna.