5 maj

Vi har klarat oss ifrån köer hittills, men idag fastnar vi länge. Vår dagsplan kraschar och Kicki springer bak och hämtar fika när vi står stilla. Det blir bröd med nutella (Gud förbjude, hur har det hamnat i vår matlåda, det kan väl inte vara Kicki som köpt det?), päron, ost och chokladyoughurt (vänta nu, den också, har vi någon tomte som handlar sån där osund mat och läger i vår matlåda?). Vi kladdar ner bilen ännu mer, men vi har ju rena kläder igen. Jag sitter och brer nutellamackor till Pär också, trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Vida är överlycklig över att få chokladmacka och chokladyoughurt…

Vi pysslar omkring på morgonen och får en hel del information om Balkanländerna av Marjeta. Ytterligare en fantastiskt trevlig familj som ger oss tilliten med en nyckel till huset under natten. Men en familj som reser omkring med tre småbarn kan väl inte vara annat än ärlig? Kanske lite galna visserligen… Men man åker nog inte runt med tre barn och rövar på. Det är det här med tilliten igen. Hur många av er läsare skulle lämna ut en nyckel till en trebarnsfamilj på resande fot? Nästa gång ni träffar en, fråga i alla fall om de behöver låna tvättmaskinen!
Olika människor vi möter och pratar med har olika upplevelser från sitt resande och ger olika information. Albanien är hemskt. Albanien är helt underbart. Bosnien är farligt. Människorna i Bosnien är fantastiska. Montenegro är överexploaterat. Montenegro har fantastisk orörd natur. Nu ska vi se själva.

Varje land blir mer personligt och minnesvärt av ett möte med infödingarna. Vi får deras berättelser, vi får se hur de lever och tänker. Vår förväntan och förhoppning om att bli hembjudna till någon någonstans har överträffats med råge. Det gör att vi minns resan så mycket mer. Möten ger energi, ny lust att fortsätta resan. Ny entusiasm.

Södra Slovenien är så behagligt vackert, gröna rullande kullar.

Varenda lamm eller får vi ser gör att Isar börjar sjunga ”bäbä”. Det slår aldrig fel. Och Vida blir heltokig på honom.

”Varför äter vi så mycket korv?” frågar Vida idag. Aj. Den kändes. Vi som satt en stolthet i att laga god och näringsriktig mat till barnen hemma. ”Pizza äter vi också ganska ofta.” fortsätter hon. Jo, men det hör ju till det italienska köket. Fast pizzan i Slovenien var ju också god. Och den i Österrike. För att inte tala om den i Danmark… Korv är förresten nationalrätt i Slovenien, därför köpte vi mycket korv. Och det går snabbt att laga till. Och barnen äter. Det finns många olika sorters korv. Väldigt många faktiskt. Alla med olika näringsinnehåll… De fyller magen.

Vi kommer till Kroatien och kör därmed ut ur EU. Passen åker fram och barnen sitter i bilen och studerar dem. Pass är väldigt vackra på insidan. Hur många har suttit och studerat hur de ser ut? Blommor och sån’t där.

Oj så vackert det blev. Kristallklart vatten, 20 grader och sol! Nu ska det bli finväder resten av resan. Vi tar färjan till ön Cres.

OK, nu tar jag ett djupt andetag och erkänner. (djupt andetag) Vi har tagit in på en riessengrossen camping och vi gillar det. Just det. Vi gillar det. Bland tyska husbilsägare och ännu flera tyska husbilsägare står vi. Alla vi pratar med säger att de aldrig sett ett tält som vårt tidigare. Nej, inte så konstigt. Det ska inte stå på en campingplats. De ska stå på äventyrliga marker ute i bushen, bland afrikas lejon. Men nu står det på en campingplats och trivs. Vi bor precis vid vattnet. Barnen kan leka på stenstranden medan vi lagar mat. Vi gillar det. Så börjar vi prata med campinggrannarna, ett par med husvagn och bäbis. Hon ska ut och dyka i morgon, sedan ska de iväg och klättra. Det känns helrätt att stå på camping med såna campinggrannar.

Vi är förresten vid Adriatiska havet. Det är en vik från Medelhavet. Oj, vad vi lär oss om Europa!

Våra campingkompisar har förresten en kul hobby som heter klettersteig någonting på tyska. Kolla in www.klettersteig.de

Vi sitter vid bordet med värmeljus och kollar kartor på kvällen. Planerar rutten för de närmaste veckorna. Hinner faktiskt prata lite.