21 maj

Sanna och Boban kommer upp och säger hejdå till oss. Barnen har hittat två nya idoler, Isar har ju till och med döpt om sina gosedjur till Sanna och Boban. Vi säger hejdå för andra gången och åker söderut mot Albanien. Vi kör genom vägbyggen och kurvor längs Montenegros kust och läser på lite om Albanien. Vi hittar en lunchplats med fyra åsnor och 30 grader i skuggan. En ny tullstation är under uppbyggnad och vi får köra en traktorstig på ängen runt den för att komma till Albanska sidan. Egentligen krävs det en traktor, men vi har en gul fara som också funkar. Det är bra när den funkar. Pär hoppar ur och går till polisen med alla papper. Polisen pekar på ett litet bås och Pär får gå dit. Kön utanför blir lång efter Pär. Det är väl inte så vanligt med svenskar här. Där står han med sin röda keps och sitt tålamod och ler snällt. Isar har somnat med kinden mot vattenflaskan. Det luktar nylagd asfalt och svettiga arbetare dricker vatten och röker. Pär är har fått lite stämplar och går till polisen igen. Polisen pekar på ett nytt bås och Pär går dit. Efter en stund kommer han tillbaka till polisen. Finished! Säger polisen och pekar på vägen in i Albanien. På vägen blir vi fast bakom en massa arbetsbilar, en hjullastare försöker bryta loss asfalten med skopan. Då kommer polisen och pekar och dirigerar så vi får åka förbi. Shit, vi är inne i Albanien nu. En gång var det väl om inte världens, så i alla fall Europas mest stängda land.

Skräp, vinrankor och bunkrar ser vi direkt efter gränsen. Varje bunker väger fem ton av betong och armering och är omöjliga att förstöra. De byggdes mellan 1950 och 1985 under Enver Hoxhas regim och ska kunna motstå en stridsvagnsattack. Chefsingenjören som designade dem fick bevisa deras styrka genom att stå inne i en när den bombarderades av en stridsvagn. Bunkern höll och Hoxha beställde 700 000 stycken. Just det. 700 000. Albanien skulle vara ointagligt. De finns nu kvar över hela landet som ett minne av Hoxha’s grymma regim.

Vi blir stående vid en enfilig bro i väntan på att få åka över och genast kommer ett stort gäng småkillar springande emot bilen. Precis innan de rycker i handtaget låser Pär bilen. De rycker i handtagen och bankar på bilen. En av dem plockar bort påskfjädrarna som vi har kvar på backspegeln. De var det enda som satt löst utanpå bilen och var tillgängligt. Bankningarna blir hårdare och ilsknare och vi är glada när vi kör ut på bron. Bron är en helt klart ranglig och skeptisk konstruktion, men den är vår räddning, så vi håller tummarna. Vi blev alla lika rädda av ”attacken” och jag är glad att Isar och Lilja sov. Vida sitter blek och med stora ögon och frågar om allt. Varför gjorde de så? Vi förklarar så gott vi kan att världen ser annorlunda ut här, att det där var barn som inte hade några pengar och ville ha pengar av oss. Men de kan väl få mat av sin mamma och pappa? Nej, alla barn får inte mat av sina föräldrar. Man får i alla fall inte slå på andras bilar! Nej, det får man inte, men det vet inte de här barnen… i all oändlighet. Vi hoppas att Gula Faran ska vara pålitlig genom hela Albanien.

Det ligger skräp överallt längs vägarna, stora högar med skräp. Vida är arg på alla som slänger skräp. Hon är arg på barnen som slog på vår bil också. Och tog våra påskfjädrar. Ja, men de kanske aldrig sett så fina påskfjädrar, och du kan få nya när vi kommer hem. Nu får de barnen ha de fina påskfjädrarna och titta på, då kanske de blir lite gladare.

Vi läser kartan som är ganska dålig och räknar ut att vi har ca 20 mil att köra genom Albanien. Inklusive Tirana vid middagstid. Vi hoppas kunna ta en stor del av det. Mötet med småpojkarna skrämde oss lite. Vi kör genom skumma fabriksområden, mellan galna bilister och massor av nybyggen. Vi ser massor av däckfirmor, bilfirmor, mackar och ännu fler bilskrotar, men inga människor är där. Husen är målade i grälla färger. Vi kör på en Europaväg tillsammans med en vagn som dras av en häst. Poliskontroller överallt. 32,5 grader. Sällan fortare än 50 km/h. 33,5 grader. Motsägelsefull utsikt. Bilskrotarna, lösa kossor, jättefina och välskötta hus med blommor, berg i bakgrunden. Brinnande sophögar och dyra mercedesar och biltvättar. Skräplisa och skräpnisse måste ha varit här säger Vida. En mersa ligger bakom oss och tutar ett tag. Vi kör vidare. Efter ett tag kör han om. Det var en polis. Oj då. Vi kommer in i Tirana. Det är galet. Vi slutar räkna poliser. Det krävs en del för att bygga upp ett land. Det krävs en del för att få ordning på trafiken också. Att vara kissnödig nu är riktigt fel tajming. Vi stannar kort och låser fast allting på taket. 35 grader varmt. Hög puls. Trafiken är roligare och värre än förväntat. Inte i klass med Indien, men ändå. Vi kör. Vi har ingen koll, men vi kör rakt fram och lite åt något annat håll och vet bara att vi måste ta oss rakt igenom Tirana. Barnen kollar ut och tycker det är mycket konstigt. Plötsligt rycker jag upp GPS’en och kollar för säkerhets skull. Den visar att vi är precis i närheten av den enda stora vägen som är inlagd och som vi ska köra. Vi kör som den säger och plötsligt är vi på storvägen på andra sidan stan och på väg ut ur den! YES! Staden tar tvärslut och det blir ängar istället. Ett får hänger uppochner och slaktas precis bredvid vägen och vi sitter och äter upp de sista kanelbullarna. Isar är oerhört fascinerad över alla trasiga bilar överallt. Det står på varandra. Vi försöker fota ut genom fönstret, men det blir ju ingenting. Vi vet det, men försöker ändå. Vi kör bortåt och uppåt. Nu ska vi över ett bergspass, vi är på väg mot Elbasan, en stad längre in i landet. ”Jag måste bajsa!” säger ett barn. Bara att stanna. Vi är mest glada över att det inte hände mitt i Tirana. Luftiga bergskammar och inga räcken. Vi åker vidare efter den lilla pausen och har fyllt på fikapåsen i bilen.

Vi åker på den stora vägen som förbinder två stora städer, Tirana och Elbasan. Den går nu längst uppe på en bergskam. Det är häftigt. Oerhört luftigt åt alla håll och vi kör länge uppe på kammen innan det vänder neråt igen. Mitt uppe i ingenstans sitter massor av körsbärsförsäljare. De har trätt upp bären på trådar.

Det blir sent och vi stannar på en mack för att fråga efter camping. Precis när vi ska fråga kommer en engelskregistrerad bil in och jag tvärvänder och byter riktning. Går fram till de två kvinnorna och ber om hjälp. Campingar finns inte, men om vi följer efter dem kan de åka till ett hotell de känner till och fråga om vi kan få parkera på deras bakgård. Sagt och gjort. Jag följer med dem in på hotellet och vi får träffa chefens fru. De börjar förklara sitt ärende och hon lyssnar. Sedan ber hon oss sitta ner och vi väljer ut ett bord och sätter oss. Det blir ganska intressant. En av kvinnorna pratar länge, jag förstår att delar är vår fråga, men de pratar också om en massa annat. Jag sitter som ett fån och bara tittar på de tre kvinnorna, och lyssnar på albanskan. Det är ett häftigt språk. Tänk er lite indiska ”l”, kinesiska diftonger, nederlänska köjningar och så några turkiska ljud. Efter en bra stund får jag klartecken, vi går och tittar på parkeringen på baksidan och jag hämtar Pär och barnen. Pratar lite till med de två kvinnorna som hjälpt oss. De är härifrån men jobbar för en brittisk, kristen organisation som heter Aid to the Balkans. Den stöttar gatubarn och hemlösa. De var ändå på väg till hotellet för att be om lite stöttning i ett projekt. Vi parkerar på baksidan och chefens dotter kommer och hälsar på. Hon tycker det är kul att öva sin engelska lite. Jag somnar sedan med barnen och Pär plockar ihop och pratar med Erdem som kör jorden runt på sin motorcykel. När Pär går upp och ska sova lämnar han mina nyinköpta flipflopsandaler vid stegen, så att de ska vara lättillgängliga när jag kommer upp på morgonen.