16 maj

Myggsäsongen är igång. Isar verkar lite överkänslig, han har blivit så himla biten och ligger och kliar hela nätterna. Vi badar och snorklar på morgonen, men kommer ändå iväg före tio. Kan det bero på att vi kliver upp tidigt?

Vi kommer till gränsen till Montenegro. Det är första gränsen där det ska fixas lite. Bilpapper och pass ska kollas. Vi ska betala miljöskatt för att vi tänker köra bil i landet. Vi är precis på väg att gasa, då kommer en kvinna och vill kolla igen. Men vi kommer igenom. Nu är vi i land nummer nio på resan. Här pratar man serbiska och skriver officiellt med ”våra vanliga” bokstäver, men använder också det kyrilliska alfabetet.

29 grader varmt.

Vi anländer till Becici på eftermiddagen, Sanna kommer och möter upp utanför ett hotell och jag börjar bara gråta när jag ser henne. Jag är fortfarande lite blå av hemlängtan och blir så glad att se en underbar vän komma emot mig med ett stort leende. Vi åker upp till några av deras vänner och blir snart inbjudna på kaffe, mackor, hembakade Montenegrianska specialiteter och öl och oliver och ostar och… En stund senare guidar Boban oss till vår nattplats. Vi ska få kampera i en alldeles egen olivlund. Deras vän Mirko har en tusen år gammal olivlund som han håller på att renovera upp. Där ställer vi upp Gula Faran med utsikt över lunden och havet. Min hemlängtan rinner av mig ganska fort nu, i takt med svetten.

På väg från Mirko och Natasha lägger Pär två ordenliga lakritsar på asfalten, det är inte lätt att starta några ton gul fara i världens värsta uppförsbacke. Det här landet har nog inga platta platser. Bara några minuter från beachen och all dess snabbt växande bebyggelse bor vi alltså i en tusen år gammal olivlund. Häftigt. Här finns också en toalett som Mirko byggt och som vi får nyckel till. Källvatten finns i vattenslangen, och eluttag är fixat bakom grillen han murat upp. Livet känns enkelt. Varför ha hemlängtan?

Det blir korv till middag för barnen. Men det är ingen vanlig korv. Det är kycklingkorv. Det är väl en bra variation! Eller?

Det blir en sen kväll i olivlunden. Barnen somnar och Sanna och Boban kommer upp med massor av mat. De har med sig massor av sallad, ostar, skinkor, korvar och allt sånt som man äter här. Vi dukar upp med Montenegrianskt mousserande och öl och maschaller och värmeljus. Vi sitter länge i olivlunden, pratar om allt, lyssnar på syrsorna och har det trevligt. Mirko och Natasha kommer upp en stund. Jag är lite otaktisk och börjar fråga saker om gamla Jugoslavien. Det ska man akta sig för. Men vi får så många berättelser om allt. Det finns inget bättre sätt att lära sig om världen än det här. Kriget om gamla Jugoslavien pågick i många år. På en kort stund lär jag mig mer om det än under hela den tiden. Natten är magisk, det här är liksom häftigare än ”blå blå vindar och vatten” reklamen. Och allt sker i en olivlund i Montenegro.

När vi ska gå och lägga oss är det party med allra högsta volym i ett hus en bit ovanför olivlunden. Boban ringer och kollar. Jo, det är 18-års fest, men de har tillstånd från polisen att spela till klockan två. Det är bra med öronproppar…