23 maj

Vi har sovit på 1200 meters höjd inatt men det blev aldrig kallt. Vi fäller upp parasollet när vi fixar frukost och det fungerar toppen. Sophinken är jättebra, slut med en plastpåse på handtaget.

När jag står och diskar tänker jag på glassgubbarna. Jag tror de var glada över att vi var där. Vi var ett tecken på att Européer vill besöka Makedonien. När de kom tillbaka med parasollen var det för att göra vårt besök mer minnesvärt. De tänkte till. Jag skulle så gärna vilja veta om det var så de tänkte och resonerade.

Dåliga kartor gör oss osams. Det är svårt att navigera med gamla kartor i skala 1:800 000 där inga höjder är markerade. Därtill finns dåligt med vägskyltar. Vi hoppas kunna hitta något ställe att köpa bra kartor framöver.

Vi kör på vägen mot Grekland och ut ur Makedonien – det enda landet i forna Jugoslavien som lämnade med fredliga förhandlingar och klarade sig utan krig. Vi passerar Bitola – en skön stad. Mycket liv och många fotgängare. Kommer till en snäv kurva och möter en långtradare med släp som tar kurvan snävt och är på väg att köra på oss. Pär hänger sig på tutan och börjar backa. Bakom oss står en annan bil som börjar tuta. Alla stannar och vi snirklar oss ut ur knipan och fortsätter med hög puls.

Vi kommer in i Grekland utan problem. Möter en herde med massor av får på vägen, Pär blev glad, det var ju en av hans förväntningar. Vi stannar och köper bröd och grönsaker och möter bara glada och leende människor. Direkt vi kommer in i Grekland möter vi ett annat landskap. Det är bördigt och odlat. Massor av röda vallmo, baldersbrå och vajande säd. Det märks att Grekland varit med i EU ett tag. Här har jordbruket fått stöttning. Makedonien ligger långt efter i form av metoder och redskap. Vi ser massor av miniatyrkyrkor längs vägarna. Antar att det är något typiskt för den grekisk-ortodoxa kyrkan.