So, we've spent a few days at the Philion Peninsula in Greece. It's been so warm that the fridge has run out of battery. We're leaving tomorrow and will bee needing to drive a long way to load the battery again. It's so warm! The kids have really enjoyed some calm time here. We're heading north tomorrow, will stay in Greece one or two more days, then head into Bulgaria. We're cutting the plan a bit short and will leave Turkey and Eastern Bulgaria and Romania for our next trip... :-)
Vi har varit några dagar på PHilion halvön i Grekland, jättehärligt. Men lite väl varmt för oss. Efter att ha skeppat hem alla vinterkläder och duntäcken är vi nu lite lättare och har packat om lite grann. Fast Vida (och jag....) har plockat vita stenar på stranden så vi fyller på några kilo extra ändå. Kylen har dragit slut på batteriet, så vi behöver köra långt i morgon för att få igång det igen. 35 grader är lite väl varmt för familjen Hägglund. I morgon åker vi norröver, det blir någon mer natt i Grekland, men sedan kör vi in i Bulgarien. Vi skippar den ursprungliga planen med Turkiet och östra Bulgarien och Rumänien, det kommer att bli för varmt för oss. Vi får ta det nästa gång... :-)
onsdag 27 maj 2009
söndag 24 maj 2009
Kolla om denna länk fungerar
http://www.smugmug.com/gallery/8282644_dQPuK/1/542272963_y3GMH#542272963_y3GMH
http://www.smugmug.com/gallery/8282644_dQPuK/1/542272963_y3GMH#542272963_y3GMH
Betongbunkrarna som syns överallt i Albanien.
Två stickande kvinnor som vallar sina kor.
Elbasan, en stor stad inne i Albanien, mitt bland bergen.
Här kör vi uppe på bergskammen mellan Tirana och Elbasan i Albanien. Fåren vallas av gamlingarna längst uppe.
Det är vacker natur i alla fall, oerhört dramatisk.
24 maj
Det är stekhett ute och familjen Hägglund svettas. Vi tar oss söderöver mot Grekiska kusten och hamnar slutligen på en liten taverna där vi lyckas bli serverade precis sån mat som vi tror att man får i Grekland. Sammetslen tzaziki, pannbiffar med färska kryddor, estetisk och välsmakande greksallad, oljedränkt fårost…
Vi tar första bästa camping, kastar ut barnen i havet, nej inte riktigt så, barnen kastar sig ut i havet och vi efter. De ligger och sprattlar tills de är alldeles vitskrynkliga. Sedan blir det ändå ett kvällsdopp innan nattningen.
I Grekland ler förresten alla. Det gjorde de inte i Albanien.
Det där med mina förlorade sandaler förresten. Det var inte värdet, det var känslan av att bli bestulen. Tillit. Men jag får tänka som Gandhi, det går en saga om hur han tappade sin ena sandal när han hoppade på tåget och då skyndade sig att ta av den andra och kasta dit den också. Någon kan ju behöva dem.
Bilen går mycket bättre efter tankningen i Montenegro. Kroatisk diesel var skitdiesel. Motorvägen kantas av knallgula och knallrosa blommor, höskörden pågår för fullt, det är vackert här.
35 grader varmt är inte direkt familjen Hägglunds tekopp. Det brukar inte vara så här varmt den här tiden. Så vi hoppas det blir lite kallare.
Vi tar första bästa camping, kastar ut barnen i havet, nej inte riktigt så, barnen kastar sig ut i havet och vi efter. De ligger och sprattlar tills de är alldeles vitskrynkliga. Sedan blir det ändå ett kvällsdopp innan nattningen.
I Grekland ler förresten alla. Det gjorde de inte i Albanien.
Det där med mina förlorade sandaler förresten. Det var inte värdet, det var känslan av att bli bestulen. Tillit. Men jag får tänka som Gandhi, det går en saga om hur han tappade sin ena sandal när han hoppade på tåget och då skyndade sig att ta av den andra och kasta dit den också. Någon kan ju behöva dem.
Bilen går mycket bättre efter tankningen i Montenegro. Kroatisk diesel var skitdiesel. Motorvägen kantas av knallgula och knallrosa blommor, höskörden pågår för fullt, det är vackert här.
35 grader varmt är inte direkt familjen Hägglunds tekopp. Det brukar inte vara så här varmt den här tiden. Så vi hoppas det blir lite kallare.
23 maj
Vi har sovit på 1200 meters höjd inatt men det blev aldrig kallt. Vi fäller upp parasollet när vi fixar frukost och det fungerar toppen. Sophinken är jättebra, slut med en plastpåse på handtaget.
När jag står och diskar tänker jag på glassgubbarna. Jag tror de var glada över att vi var där. Vi var ett tecken på att Européer vill besöka Makedonien. När de kom tillbaka med parasollen var det för att göra vårt besök mer minnesvärt. De tänkte till. Jag skulle så gärna vilja veta om det var så de tänkte och resonerade.
Dåliga kartor gör oss osams. Det är svårt att navigera med gamla kartor i skala 1:800 000 där inga höjder är markerade. Därtill finns dåligt med vägskyltar. Vi hoppas kunna hitta något ställe att köpa bra kartor framöver.
Vi kör på vägen mot Grekland och ut ur Makedonien – det enda landet i forna Jugoslavien som lämnade med fredliga förhandlingar och klarade sig utan krig. Vi passerar Bitola – en skön stad. Mycket liv och många fotgängare. Kommer till en snäv kurva och möter en långtradare med släp som tar kurvan snävt och är på väg att köra på oss. Pär hänger sig på tutan och börjar backa. Bakom oss står en annan bil som börjar tuta. Alla stannar och vi snirklar oss ut ur knipan och fortsätter med hög puls.
Vi kommer in i Grekland utan problem. Möter en herde med massor av får på vägen, Pär blev glad, det var ju en av hans förväntningar. Vi stannar och köper bröd och grönsaker och möter bara glada och leende människor. Direkt vi kommer in i Grekland möter vi ett annat landskap. Det är bördigt och odlat. Massor av röda vallmo, baldersbrå och vajande säd. Det märks att Grekland varit med i EU ett tag. Här har jordbruket fått stöttning. Makedonien ligger långt efter i form av metoder och redskap. Vi ser massor av miniatyrkyrkor längs vägarna. Antar att det är något typiskt för den grekisk-ortodoxa kyrkan.
När jag står och diskar tänker jag på glassgubbarna. Jag tror de var glada över att vi var där. Vi var ett tecken på att Européer vill besöka Makedonien. När de kom tillbaka med parasollen var det för att göra vårt besök mer minnesvärt. De tänkte till. Jag skulle så gärna vilja veta om det var så de tänkte och resonerade.
Dåliga kartor gör oss osams. Det är svårt att navigera med gamla kartor i skala 1:800 000 där inga höjder är markerade. Därtill finns dåligt med vägskyltar. Vi hoppas kunna hitta något ställe att köpa bra kartor framöver.
Vi kör på vägen mot Grekland och ut ur Makedonien – det enda landet i forna Jugoslavien som lämnade med fredliga förhandlingar och klarade sig utan krig. Vi passerar Bitola – en skön stad. Mycket liv och många fotgängare. Kommer till en snäv kurva och möter en långtradare med släp som tar kurvan snävt och är på väg att köra på oss. Pär hänger sig på tutan och börjar backa. Bakom oss står en annan bil som börjar tuta. Alla stannar och vi snirklar oss ut ur knipan och fortsätter med hög puls.
Vi kommer in i Grekland utan problem. Möter en herde med massor av får på vägen, Pär blev glad, det var ju en av hans förväntningar. Vi stannar och köper bröd och grönsaker och möter bara glada och leende människor. Direkt vi kommer in i Grekland möter vi ett annat landskap. Det är bördigt och odlat. Massor av röda vallmo, baldersbrå och vajande säd. Det märks att Grekland varit med i EU ett tag. Här har jordbruket fått stöttning. Makedonien ligger långt efter i form av metoder och redskap. Vi ser massor av miniatyrkyrkor längs vägarna. Antar att det är något typiskt för den grekisk-ortodoxa kyrkan.
22 maj
Klättrar ut ur tältet och letar mina flipflopsandaler, men de finns ingenstans. Någon behövde dem mer än mig. Vi har ingen skön känsla av Albanien, så vi gör en snabb morgon. Två våtservetter under armarna, frukost och iväg. En kvinna som jobbar på hotellet kommer förbi och börjar dra i Isars arm där han sitter på marken och leker med sina traktorer. Med andra handen vill hon nypa honom i kinden. Han stretar emot och fortsätter koncentrera sig på traktorerna. Hon försöker mera och tittar på mig och ler ungefär som om hon vill ha hjälp. Sedan går hon fram till bilen där Vida sitter och börjar nypa henne och pussa henne på kinden. Vida tittar stint ner i knät och håret hänger i ansiktet. Kvinnan drar undan håret och nyper henne mer i kinderna. Så tittar hon på mig och ler igen. Lilja sitter bakom stängd bildörr med stängt fönster. Jag låter det vara så. Det är svårt, barnen vill inte alls vara med om det. De har sin integritet. Kvinnan är nyfiken och vill något. Jag förstår inte riktigt och vet inte vad jag ska göra. Jag observerar och gör ingenting. Hon går och vi åker iväg. Pär pratade igår kväll med Erdem, turk, bosatt i Los Angeles, som är på väg att köra motorcykel jorden runt. Han kommer nu ut och packar ihop allt för att åka vidare. 6 månader ska han vara ute. Ibland känns det som om han kör i en tunnel säger han, för han behöver avlägga ganska många mil per dag för att fixa sin tidplan. Vi byter bloggadresser och han åker. Fast nu var det väldigt länge sedan jag skrev något på engelska…
En gammal kvinna sitter och vaktar sina kor på en sluttande äng uppe i bergen, under tiden sitter hon och spinner ull på en slända. Någon vallar korna på tågrälsen. Tåget är tydligen ingen jättesuccé här i Albanien. Vi ser många poliser idag igen. Fast trafikreglerna verkar inte gälla för dyra mercedesar. Men så är det tydligen maffian som regerar i det här landet också. Vi ser många hus som är byggda på pålar. Under huset står sedan bilen och vedlagret och lite annat rat.
Hur kan det finnas så många bilvrak i ett land som haft biltrafik så kort tid? Under Hoxhas styre gavs endast körtillstånd till två personer som inte var partimedlemmar har jag läst någonstans. Det var förbjudet för privatpersoner att äga bilar. Fast det kanske är deras taskiga körstil som gör att det finns så många bilvrak… Bilskrotarna avlöser varandra överallt längs vägarna. Vi ser många minnesplatser längs vägarna, med bilder på någon och massor av blommor. Det är väl alla som kört ihjäl sig just där antar jag.
Så blir vi invinkade av polisen. Gulp. Djupa andetag. En mycket glad polis kommer fram till bilrutan. Pratar vi kanske lite italienska? Japp, några ord. Sverige? Jajamensan. Åker ni vidare till Makedonien? Jo. Stoort leende. Så skakar han hand med Pär. Buon Giornata! Och så vinkar han och ler ännu mera. Vi åker vidare totalt förundrade. Det måste ha varit Albaniens mest välkomnande polis. Han var nog mest nyfiken på oss och ville säga hej. Alla andra poliser vi sett har varit upptagna med att skriva lappar. Eller blunda för snabba mersor.
Mycket i det här landet påminner oss om vad vi såg i Indien. Enorma skillnader mellan de som har och de som inte har. Någon sitter på huk mitt i ingenstans. Någon annan står och vaktar en ko. De promenerar längs vägarna med stora knyten på ryggen, dubbelböjda. Fast i Indien bar man på huvudet. Det ligger skräp överallt. Precis som i Indien. Ett land som behöver hjälp med att få ordning på sin sophantering. Man åker liksom bara ut och tömmer sin sopsäck någonstans. Helt omedveten. Eller van vid att så gör man. Vida är upprörd. Så får man ju inte göra! På en äng slår man med lie och krattar ihop höet. Vi åker förbi en väldigt död fabriksbyggnad modell väldigt stor. Det känns som om kommunismen inte helt lyckades i det här landet. Vilken form av kommunism det nu var…
Så ser vi två kvinnor som sitter på en äng och stickar. Pär får stanna i en av hårnålskurvorna och jag hoppar ur bilen. Rycker med mig en sockstickning och kameran och springer ner till dem. De blir jätteglada när jag kommer och vi står sedan entusiastiskt och jämför stickningar och sticksätt. Vi förstår inga ord, men vi ser ju. En av kvinnorna stickar en sockhäl jag aldrig sett förut. Den andra en tröja, hon visar hur den ska se ut. Allting i grälla akrylfärger. Jag visar att jag kan sticka två sockor samtidigt på rundstickor och de tittar intresserat. De sitter där och stickar på dagarna medan de vaktar sina kor. Jag fotar dem och springer sedan tillbaka till bilen.
Vi skippar den där inbjudan vi fick av kvinnan på Cres, att åka och hälsa på hennes kusin i en liten by nära gränsen till Makedonien. Vi kommer till tullen och åker ut ur Albanien. Fast killen i tullen vill ha 5 Euro av Pär. Vi vet inte varför men betalar. Det kan vara en avgift. Det kan vara annat. Han viker ihop kvittot och försöker stoppa på Pär det ihopvikt så han inte ska se det. Det står inga 5 Euro på kvittot. Jaja. De flesta stora företag jobbar hårt med värdegrunden, att de anställda ska följa vissa grundvärderingar när de jobbar. Hur jobbar man med värdegrunden i ett utvecklingsland? I Europas fattigaste utvecklingsland?
Då är vi i Makedonien då, resans tolfte land. Den fattigaste av de forna jugoslaviska delstaterna. Den enda som helt utan krig förhandlade sig till självständighet. Vi åker in till Lake Ohrid. Det är jättevackert och vi hittar en plats precis vid sjön, under två popplar finns det skugga nog för att vi ska kunna ta ett lunchstopp.
Det är en stark kontrast mellan en känd vardag hemma och denna plats. Vi låser bildörrarna hela tiden, även fast vi är vid bilen och lagar mat. Det ska vara lugnt här, men vi har med oss de obehagliga vibbarna från Albanien. Långt borta finns snötäckta berg och detta område kan ha 40 grader varmt på somrarna och minus 30 grader kallt på vintrarna.
Det är lite sorgligt att se allt skräp som ligger överallt. Jag säger någonting om att det är så vackert här med bergen. ”Det är inte vackert, det är ju skräp överallt.” säger vår lilla rättshaverist.
Campingarna är stängda och vi har inga lokala pengar, så vi kör och svänger av från storvägen till ”gamla” vägen. Hittar en liten parkering precis vid gränsen till nationalparken Pelister. Det har tydligen varit en gammal rastplats här. Sönderruttnade utemöbler står kvar på sina platser och en fin gjuten grej serverar källvatten från berget ur fyra små hål. En väldigt gammal bil med fem personer och en ännu äldre släpvagn fylld med ris hoppar ur och fyller på sina vattenflaskor och rullar vidare. Så kommer en stor lastbil och stannar och två killar hoppar ur och fyller sina vattenflaskor. Sedan vänder de och kör bort 100 meter och parkerar. Det ser ut som en glassbil. Jag står och tittar och säger till Pär att, vi har ju några Euros, ska jag gå och fråga om vi får köpa några glassar? Det vore ju lite tokigt här mitt ute i skogen. Så jag tar med Vida och går dit. Självklart ska vi få glass, men vi får absolut inte betala. Vi får fem glassar, ungefär som Magnum Mandel. ”Best in Macedonia!” En av killarna pratar lite engelska. Jag berättar kort om oss. ”Europe thinks Macedonia is dangerous. Is not.” säger han. I think Macedonia is beautiful, svarar jag. Vi går tillbaka och har glassfest. Hela familjen svullar jätteglassar och vi tänker att det lönar sig att fråga. Ytterligare en stund senare kommer lastbilen och backar tillbaka, ut hoppar båda männen, öppnar frysdörrarna och tar fram ett parasoll med tillhörande fot och ger oss. Sedan får vi en sophink också, allt med reklam för en glasstillverkare. Och vi är mitt ute på Makedonska landsbygden. Om jag inte hade varit med om det skulle jag inte tro det. Men vi har bildbevis. Och en så galen historia har jag ändå inte fantasi nog att hitta på. De vinkar och åker iväg. Vi vinkar och står förundrade kvar.
En gammal kvinna sitter och vaktar sina kor på en sluttande äng uppe i bergen, under tiden sitter hon och spinner ull på en slända. Någon vallar korna på tågrälsen. Tåget är tydligen ingen jättesuccé här i Albanien. Vi ser många poliser idag igen. Fast trafikreglerna verkar inte gälla för dyra mercedesar. Men så är det tydligen maffian som regerar i det här landet också. Vi ser många hus som är byggda på pålar. Under huset står sedan bilen och vedlagret och lite annat rat.
Hur kan det finnas så många bilvrak i ett land som haft biltrafik så kort tid? Under Hoxhas styre gavs endast körtillstånd till två personer som inte var partimedlemmar har jag läst någonstans. Det var förbjudet för privatpersoner att äga bilar. Fast det kanske är deras taskiga körstil som gör att det finns så många bilvrak… Bilskrotarna avlöser varandra överallt längs vägarna. Vi ser många minnesplatser längs vägarna, med bilder på någon och massor av blommor. Det är väl alla som kört ihjäl sig just där antar jag.
Så blir vi invinkade av polisen. Gulp. Djupa andetag. En mycket glad polis kommer fram till bilrutan. Pratar vi kanske lite italienska? Japp, några ord. Sverige? Jajamensan. Åker ni vidare till Makedonien? Jo. Stoort leende. Så skakar han hand med Pär. Buon Giornata! Och så vinkar han och ler ännu mera. Vi åker vidare totalt förundrade. Det måste ha varit Albaniens mest välkomnande polis. Han var nog mest nyfiken på oss och ville säga hej. Alla andra poliser vi sett har varit upptagna med att skriva lappar. Eller blunda för snabba mersor.
Mycket i det här landet påminner oss om vad vi såg i Indien. Enorma skillnader mellan de som har och de som inte har. Någon sitter på huk mitt i ingenstans. Någon annan står och vaktar en ko. De promenerar längs vägarna med stora knyten på ryggen, dubbelböjda. Fast i Indien bar man på huvudet. Det ligger skräp överallt. Precis som i Indien. Ett land som behöver hjälp med att få ordning på sin sophantering. Man åker liksom bara ut och tömmer sin sopsäck någonstans. Helt omedveten. Eller van vid att så gör man. Vida är upprörd. Så får man ju inte göra! På en äng slår man med lie och krattar ihop höet. Vi åker förbi en väldigt död fabriksbyggnad modell väldigt stor. Det känns som om kommunismen inte helt lyckades i det här landet. Vilken form av kommunism det nu var…
Så ser vi två kvinnor som sitter på en äng och stickar. Pär får stanna i en av hårnålskurvorna och jag hoppar ur bilen. Rycker med mig en sockstickning och kameran och springer ner till dem. De blir jätteglada när jag kommer och vi står sedan entusiastiskt och jämför stickningar och sticksätt. Vi förstår inga ord, men vi ser ju. En av kvinnorna stickar en sockhäl jag aldrig sett förut. Den andra en tröja, hon visar hur den ska se ut. Allting i grälla akrylfärger. Jag visar att jag kan sticka två sockor samtidigt på rundstickor och de tittar intresserat. De sitter där och stickar på dagarna medan de vaktar sina kor. Jag fotar dem och springer sedan tillbaka till bilen.
Vi skippar den där inbjudan vi fick av kvinnan på Cres, att åka och hälsa på hennes kusin i en liten by nära gränsen till Makedonien. Vi kommer till tullen och åker ut ur Albanien. Fast killen i tullen vill ha 5 Euro av Pär. Vi vet inte varför men betalar. Det kan vara en avgift. Det kan vara annat. Han viker ihop kvittot och försöker stoppa på Pär det ihopvikt så han inte ska se det. Det står inga 5 Euro på kvittot. Jaja. De flesta stora företag jobbar hårt med värdegrunden, att de anställda ska följa vissa grundvärderingar när de jobbar. Hur jobbar man med värdegrunden i ett utvecklingsland? I Europas fattigaste utvecklingsland?
Då är vi i Makedonien då, resans tolfte land. Den fattigaste av de forna jugoslaviska delstaterna. Den enda som helt utan krig förhandlade sig till självständighet. Vi åker in till Lake Ohrid. Det är jättevackert och vi hittar en plats precis vid sjön, under två popplar finns det skugga nog för att vi ska kunna ta ett lunchstopp.
Det är en stark kontrast mellan en känd vardag hemma och denna plats. Vi låser bildörrarna hela tiden, även fast vi är vid bilen och lagar mat. Det ska vara lugnt här, men vi har med oss de obehagliga vibbarna från Albanien. Långt borta finns snötäckta berg och detta område kan ha 40 grader varmt på somrarna och minus 30 grader kallt på vintrarna.
Det är lite sorgligt att se allt skräp som ligger överallt. Jag säger någonting om att det är så vackert här med bergen. ”Det är inte vackert, det är ju skräp överallt.” säger vår lilla rättshaverist.
Campingarna är stängda och vi har inga lokala pengar, så vi kör och svänger av från storvägen till ”gamla” vägen. Hittar en liten parkering precis vid gränsen till nationalparken Pelister. Det har tydligen varit en gammal rastplats här. Sönderruttnade utemöbler står kvar på sina platser och en fin gjuten grej serverar källvatten från berget ur fyra små hål. En väldigt gammal bil med fem personer och en ännu äldre släpvagn fylld med ris hoppar ur och fyller på sina vattenflaskor och rullar vidare. Så kommer en stor lastbil och stannar och två killar hoppar ur och fyller sina vattenflaskor. Sedan vänder de och kör bort 100 meter och parkerar. Det ser ut som en glassbil. Jag står och tittar och säger till Pär att, vi har ju några Euros, ska jag gå och fråga om vi får köpa några glassar? Det vore ju lite tokigt här mitt ute i skogen. Så jag tar med Vida och går dit. Självklart ska vi få glass, men vi får absolut inte betala. Vi får fem glassar, ungefär som Magnum Mandel. ”Best in Macedonia!” En av killarna pratar lite engelska. Jag berättar kort om oss. ”Europe thinks Macedonia is dangerous. Is not.” säger han. I think Macedonia is beautiful, svarar jag. Vi går tillbaka och har glassfest. Hela familjen svullar jätteglassar och vi tänker att det lönar sig att fråga. Ytterligare en stund senare kommer lastbilen och backar tillbaka, ut hoppar båda männen, öppnar frysdörrarna och tar fram ett parasoll med tillhörande fot och ger oss. Sedan får vi en sophink också, allt med reklam för en glasstillverkare. Och vi är mitt ute på Makedonska landsbygden. Om jag inte hade varit med om det skulle jag inte tro det. Men vi har bildbevis. Och en så galen historia har jag ändå inte fantasi nog att hitta på. De vinkar och åker iväg. Vi vinkar och står förundrade kvar.
21 maj
Sanna och Boban kommer upp och säger hejdå till oss. Barnen har hittat två nya idoler, Isar har ju till och med döpt om sina gosedjur till Sanna och Boban. Vi säger hejdå för andra gången och åker söderut mot Albanien. Vi kör genom vägbyggen och kurvor längs Montenegros kust och läser på lite om Albanien. Vi hittar en lunchplats med fyra åsnor och 30 grader i skuggan. En ny tullstation är under uppbyggnad och vi får köra en traktorstig på ängen runt den för att komma till Albanska sidan. Egentligen krävs det en traktor, men vi har en gul fara som också funkar. Det är bra när den funkar. Pär hoppar ur och går till polisen med alla papper. Polisen pekar på ett litet bås och Pär får gå dit. Kön utanför blir lång efter Pär. Det är väl inte så vanligt med svenskar här. Där står han med sin röda keps och sitt tålamod och ler snällt. Isar har somnat med kinden mot vattenflaskan. Det luktar nylagd asfalt och svettiga arbetare dricker vatten och röker. Pär är har fått lite stämplar och går till polisen igen. Polisen pekar på ett nytt bås och Pär går dit. Efter en stund kommer han tillbaka till polisen. Finished! Säger polisen och pekar på vägen in i Albanien. På vägen blir vi fast bakom en massa arbetsbilar, en hjullastare försöker bryta loss asfalten med skopan. Då kommer polisen och pekar och dirigerar så vi får åka förbi. Shit, vi är inne i Albanien nu. En gång var det väl om inte världens, så i alla fall Europas mest stängda land.
Skräp, vinrankor och bunkrar ser vi direkt efter gränsen. Varje bunker väger fem ton av betong och armering och är omöjliga att förstöra. De byggdes mellan 1950 och 1985 under Enver Hoxhas regim och ska kunna motstå en stridsvagnsattack. Chefsingenjören som designade dem fick bevisa deras styrka genom att stå inne i en när den bombarderades av en stridsvagn. Bunkern höll och Hoxha beställde 700 000 stycken. Just det. 700 000. Albanien skulle vara ointagligt. De finns nu kvar över hela landet som ett minne av Hoxha’s grymma regim.
Vi blir stående vid en enfilig bro i väntan på att få åka över och genast kommer ett stort gäng småkillar springande emot bilen. Precis innan de rycker i handtaget låser Pär bilen. De rycker i handtagen och bankar på bilen. En av dem plockar bort påskfjädrarna som vi har kvar på backspegeln. De var det enda som satt löst utanpå bilen och var tillgängligt. Bankningarna blir hårdare och ilsknare och vi är glada när vi kör ut på bron. Bron är en helt klart ranglig och skeptisk konstruktion, men den är vår räddning, så vi håller tummarna. Vi blev alla lika rädda av ”attacken” och jag är glad att Isar och Lilja sov. Vida sitter blek och med stora ögon och frågar om allt. Varför gjorde de så? Vi förklarar så gott vi kan att världen ser annorlunda ut här, att det där var barn som inte hade några pengar och ville ha pengar av oss. Men de kan väl få mat av sin mamma och pappa? Nej, alla barn får inte mat av sina föräldrar. Man får i alla fall inte slå på andras bilar! Nej, det får man inte, men det vet inte de här barnen… i all oändlighet. Vi hoppas att Gula Faran ska vara pålitlig genom hela Albanien.
Det ligger skräp överallt längs vägarna, stora högar med skräp. Vida är arg på alla som slänger skräp. Hon är arg på barnen som slog på vår bil också. Och tog våra påskfjädrar. Ja, men de kanske aldrig sett så fina påskfjädrar, och du kan få nya när vi kommer hem. Nu får de barnen ha de fina påskfjädrarna och titta på, då kanske de blir lite gladare.
Vi läser kartan som är ganska dålig och räknar ut att vi har ca 20 mil att köra genom Albanien. Inklusive Tirana vid middagstid. Vi hoppas kunna ta en stor del av det. Mötet med småpojkarna skrämde oss lite. Vi kör genom skumma fabriksområden, mellan galna bilister och massor av nybyggen. Vi ser massor av däckfirmor, bilfirmor, mackar och ännu fler bilskrotar, men inga människor är där. Husen är målade i grälla färger. Vi kör på en Europaväg tillsammans med en vagn som dras av en häst. Poliskontroller överallt. 32,5 grader. Sällan fortare än 50 km/h. 33,5 grader. Motsägelsefull utsikt. Bilskrotarna, lösa kossor, jättefina och välskötta hus med blommor, berg i bakgrunden. Brinnande sophögar och dyra mercedesar och biltvättar. Skräplisa och skräpnisse måste ha varit här säger Vida. En mersa ligger bakom oss och tutar ett tag. Vi kör vidare. Efter ett tag kör han om. Det var en polis. Oj då. Vi kommer in i Tirana. Det är galet. Vi slutar räkna poliser. Det krävs en del för att bygga upp ett land. Det krävs en del för att få ordning på trafiken också. Att vara kissnödig nu är riktigt fel tajming. Vi stannar kort och låser fast allting på taket. 35 grader varmt. Hög puls. Trafiken är roligare och värre än förväntat. Inte i klass med Indien, men ändå. Vi kör. Vi har ingen koll, men vi kör rakt fram och lite åt något annat håll och vet bara att vi måste ta oss rakt igenom Tirana. Barnen kollar ut och tycker det är mycket konstigt. Plötsligt rycker jag upp GPS’en och kollar för säkerhets skull. Den visar att vi är precis i närheten av den enda stora vägen som är inlagd och som vi ska köra. Vi kör som den säger och plötsligt är vi på storvägen på andra sidan stan och på väg ut ur den! YES! Staden tar tvärslut och det blir ängar istället. Ett får hänger uppochner och slaktas precis bredvid vägen och vi sitter och äter upp de sista kanelbullarna. Isar är oerhört fascinerad över alla trasiga bilar överallt. Det står på varandra. Vi försöker fota ut genom fönstret, men det blir ju ingenting. Vi vet det, men försöker ändå. Vi kör bortåt och uppåt. Nu ska vi över ett bergspass, vi är på väg mot Elbasan, en stad längre in i landet. ”Jag måste bajsa!” säger ett barn. Bara att stanna. Vi är mest glada över att det inte hände mitt i Tirana. Luftiga bergskammar och inga räcken. Vi åker vidare efter den lilla pausen och har fyllt på fikapåsen i bilen.
Vi åker på den stora vägen som förbinder två stora städer, Tirana och Elbasan. Den går nu längst uppe på en bergskam. Det är häftigt. Oerhört luftigt åt alla håll och vi kör länge uppe på kammen innan det vänder neråt igen. Mitt uppe i ingenstans sitter massor av körsbärsförsäljare. De har trätt upp bären på trådar.
Det blir sent och vi stannar på en mack för att fråga efter camping. Precis när vi ska fråga kommer en engelskregistrerad bil in och jag tvärvänder och byter riktning. Går fram till de två kvinnorna och ber om hjälp. Campingar finns inte, men om vi följer efter dem kan de åka till ett hotell de känner till och fråga om vi kan få parkera på deras bakgård. Sagt och gjort. Jag följer med dem in på hotellet och vi får träffa chefens fru. De börjar förklara sitt ärende och hon lyssnar. Sedan ber hon oss sitta ner och vi väljer ut ett bord och sätter oss. Det blir ganska intressant. En av kvinnorna pratar länge, jag förstår att delar är vår fråga, men de pratar också om en massa annat. Jag sitter som ett fån och bara tittar på de tre kvinnorna, och lyssnar på albanskan. Det är ett häftigt språk. Tänk er lite indiska ”l”, kinesiska diftonger, nederlänska köjningar och så några turkiska ljud. Efter en bra stund får jag klartecken, vi går och tittar på parkeringen på baksidan och jag hämtar Pär och barnen. Pratar lite till med de två kvinnorna som hjälpt oss. De är härifrån men jobbar för en brittisk, kristen organisation som heter Aid to the Balkans. Den stöttar gatubarn och hemlösa. De var ändå på väg till hotellet för att be om lite stöttning i ett projekt. Vi parkerar på baksidan och chefens dotter kommer och hälsar på. Hon tycker det är kul att öva sin engelska lite. Jag somnar sedan med barnen och Pär plockar ihop och pratar med Erdem som kör jorden runt på sin motorcykel. När Pär går upp och ska sova lämnar han mina nyinköpta flipflopsandaler vid stegen, så att de ska vara lättillgängliga när jag kommer upp på morgonen.
Skräp, vinrankor och bunkrar ser vi direkt efter gränsen. Varje bunker väger fem ton av betong och armering och är omöjliga att förstöra. De byggdes mellan 1950 och 1985 under Enver Hoxhas regim och ska kunna motstå en stridsvagnsattack. Chefsingenjören som designade dem fick bevisa deras styrka genom att stå inne i en när den bombarderades av en stridsvagn. Bunkern höll och Hoxha beställde 700 000 stycken. Just det. 700 000. Albanien skulle vara ointagligt. De finns nu kvar över hela landet som ett minne av Hoxha’s grymma regim.
Vi blir stående vid en enfilig bro i väntan på att få åka över och genast kommer ett stort gäng småkillar springande emot bilen. Precis innan de rycker i handtaget låser Pär bilen. De rycker i handtagen och bankar på bilen. En av dem plockar bort påskfjädrarna som vi har kvar på backspegeln. De var det enda som satt löst utanpå bilen och var tillgängligt. Bankningarna blir hårdare och ilsknare och vi är glada när vi kör ut på bron. Bron är en helt klart ranglig och skeptisk konstruktion, men den är vår räddning, så vi håller tummarna. Vi blev alla lika rädda av ”attacken” och jag är glad att Isar och Lilja sov. Vida sitter blek och med stora ögon och frågar om allt. Varför gjorde de så? Vi förklarar så gott vi kan att världen ser annorlunda ut här, att det där var barn som inte hade några pengar och ville ha pengar av oss. Men de kan väl få mat av sin mamma och pappa? Nej, alla barn får inte mat av sina föräldrar. Man får i alla fall inte slå på andras bilar! Nej, det får man inte, men det vet inte de här barnen… i all oändlighet. Vi hoppas att Gula Faran ska vara pålitlig genom hela Albanien.
Det ligger skräp överallt längs vägarna, stora högar med skräp. Vida är arg på alla som slänger skräp. Hon är arg på barnen som slog på vår bil också. Och tog våra påskfjädrar. Ja, men de kanske aldrig sett så fina påskfjädrar, och du kan få nya när vi kommer hem. Nu får de barnen ha de fina påskfjädrarna och titta på, då kanske de blir lite gladare.
Vi läser kartan som är ganska dålig och räknar ut att vi har ca 20 mil att köra genom Albanien. Inklusive Tirana vid middagstid. Vi hoppas kunna ta en stor del av det. Mötet med småpojkarna skrämde oss lite. Vi kör genom skumma fabriksområden, mellan galna bilister och massor av nybyggen. Vi ser massor av däckfirmor, bilfirmor, mackar och ännu fler bilskrotar, men inga människor är där. Husen är målade i grälla färger. Vi kör på en Europaväg tillsammans med en vagn som dras av en häst. Poliskontroller överallt. 32,5 grader. Sällan fortare än 50 km/h. 33,5 grader. Motsägelsefull utsikt. Bilskrotarna, lösa kossor, jättefina och välskötta hus med blommor, berg i bakgrunden. Brinnande sophögar och dyra mercedesar och biltvättar. Skräplisa och skräpnisse måste ha varit här säger Vida. En mersa ligger bakom oss och tutar ett tag. Vi kör vidare. Efter ett tag kör han om. Det var en polis. Oj då. Vi kommer in i Tirana. Det är galet. Vi slutar räkna poliser. Det krävs en del för att bygga upp ett land. Det krävs en del för att få ordning på trafiken också. Att vara kissnödig nu är riktigt fel tajming. Vi stannar kort och låser fast allting på taket. 35 grader varmt. Hög puls. Trafiken är roligare och värre än förväntat. Inte i klass med Indien, men ändå. Vi kör. Vi har ingen koll, men vi kör rakt fram och lite åt något annat håll och vet bara att vi måste ta oss rakt igenom Tirana. Barnen kollar ut och tycker det är mycket konstigt. Plötsligt rycker jag upp GPS’en och kollar för säkerhets skull. Den visar att vi är precis i närheten av den enda stora vägen som är inlagd och som vi ska köra. Vi kör som den säger och plötsligt är vi på storvägen på andra sidan stan och på väg ut ur den! YES! Staden tar tvärslut och det blir ängar istället. Ett får hänger uppochner och slaktas precis bredvid vägen och vi sitter och äter upp de sista kanelbullarna. Isar är oerhört fascinerad över alla trasiga bilar överallt. Det står på varandra. Vi försöker fota ut genom fönstret, men det blir ju ingenting. Vi vet det, men försöker ändå. Vi kör bortåt och uppåt. Nu ska vi över ett bergspass, vi är på väg mot Elbasan, en stad längre in i landet. ”Jag måste bajsa!” säger ett barn. Bara att stanna. Vi är mest glada över att det inte hände mitt i Tirana. Luftiga bergskammar och inga räcken. Vi åker vidare efter den lilla pausen och har fyllt på fikapåsen i bilen.
Vi åker på den stora vägen som förbinder två stora städer, Tirana och Elbasan. Den går nu längst uppe på en bergskam. Det är häftigt. Oerhört luftigt åt alla håll och vi kör länge uppe på kammen innan det vänder neråt igen. Mitt uppe i ingenstans sitter massor av körsbärsförsäljare. De har trätt upp bären på trådar.
Det blir sent och vi stannar på en mack för att fråga efter camping. Precis när vi ska fråga kommer en engelskregistrerad bil in och jag tvärvänder och byter riktning. Går fram till de två kvinnorna och ber om hjälp. Campingar finns inte, men om vi följer efter dem kan de åka till ett hotell de känner till och fråga om vi kan få parkera på deras bakgård. Sagt och gjort. Jag följer med dem in på hotellet och vi får träffa chefens fru. De börjar förklara sitt ärende och hon lyssnar. Sedan ber hon oss sitta ner och vi väljer ut ett bord och sätter oss. Det blir ganska intressant. En av kvinnorna pratar länge, jag förstår att delar är vår fråga, men de pratar också om en massa annat. Jag sitter som ett fån och bara tittar på de tre kvinnorna, och lyssnar på albanskan. Det är ett häftigt språk. Tänk er lite indiska ”l”, kinesiska diftonger, nederlänska köjningar och så några turkiska ljud. Efter en bra stund får jag klartecken, vi går och tittar på parkeringen på baksidan och jag hämtar Pär och barnen. Pratar lite till med de två kvinnorna som hjälpt oss. De är härifrån men jobbar för en brittisk, kristen organisation som heter Aid to the Balkans. Den stöttar gatubarn och hemlösa. De var ändå på väg till hotellet för att be om lite stöttning i ett projekt. Vi parkerar på baksidan och chefens dotter kommer och hälsar på. Hon tycker det är kul att öva sin engelska lite. Jag somnar sedan med barnen och Pär plockar ihop och pratar med Erdem som kör jorden runt på sin motorcykel. När Pär går upp och ska sova lämnar han mina nyinköpta flipflopsandaler vid stegen, så att de ska vara lättillgängliga när jag kommer upp på morgonen.
20 maj
Hela morgonen packar och fixar vi för att göra lite ärenden och sedan köra söderöver. Först åker vi till Ina, macken med gaspåfyllning. Det skulle ta fem minuter. Men det visar sig inte vara så lätt. Vi har rätt grejer, men vår flaska får inte plats i deras påfyllningsapparat. De testar allt. De åker till och med till en mekanisk verkstad och försöker få en liten mojäng svarvad, men de klarar inte av att fixa en speciell konisk del av adaptern. Till slut funderar Pär på om det inte går att fixa via en grej som sitter på slangen mot spisen och Voila!, vi har lösningen. Vi får båda flaskorna fyllda så att vi ska klara oss hela vägen hem. Men det tog två timmar. När vi ska åka frågar mannen om han kan få köpa vår lilla adapter. Nu har vi visserligen gas så det ska räcka resten av resan, men om något händer? Kan vi köpa en åt honom i Sverige? Det kommer turister ibland och han vill så gärna kunna hjälpa dem. Vi lovar att fixa en adapter när vi kommer till Sverige, skicka den till Sanna och Boban och så får de åka dit med den.
Vi handlar mat och åker sedan till Bobans föräldrar för att hämta vår tvätt och lite kartonger. Klockan är sent på em och vi passar på att laga lite mat till barnen. Dragitsa gör en underbar pita som vi äter. Hon har bakat kanelbullar och köpt körsbär till barnen. Vi åker till posten. Vi har fyra kartonger som vi tänker skeppa hem. Jag fick ju prisuppgift och sån’t på posten häromdagen. Nu släpar jag kartongerna till posten i 30 graders värme, kommer in och ingen pratar engelska. En annan kund hjälper mig att tolka. Det kostar dubbelt så mycket som infon jag fick häromdagen. Jag måste göra en detaljerad tullförteckning över allting. Paketen måste vara inslagna i brunt papper. Kan jag få tullpapprena nu? Nej. Kan jag få väga paketen nu? Nej. Var kan jag köpa brunt papper. På affären där borta. Släpar tillbaka alla kartonger till bilen. Går till affären där borta. Kan jag få köpa brunt papper till postpaket? Nej, det gör du på posten. Eh. Nej, inte riktigt. Ok, pröva på bokhandeln då. Jag går till bokhandeln. Jag är stressad och det är 30 grader varmt ute. Kan jag få köpa brunt papper till postpaket? Nej, det gör du på posten. Men hallå! Posten sa att jag skulle gå hit! För h-e. Jag går tillbaka till bilen, hoppar in och efter ett snabbt överslag, efter det att vi satt igång ac’n, så åker vi tillbaka till olivlunden. Vi försöker posta hem paketen från Grekland istället. Grekland är ett EU-land. Vi äter middag, njuter av resterna av Dragitsas pita och kanelbullar och körsbär som vi fick med oss. Barnen och Pär kryper upp i tältet och jag tar en promenad ner till Sanna. Vi ägnar kvällen åt en långpromenad och massor av prat. Det är underbart med vänner som finns kvar trots långa fysiska avstånd.
Pita recept.
Smörj en form med olja. Lägg i ett filodegsark. Blanda en massa ägg och smulad fetaost i en skål. Ta nya filodegsark, skrynkla ihop dem tillsammans med lite ägg/feta-gegga och lägg dem i formen. Inte så hårt knycklade, utan luftigt. Fyll formen, täck med ytterligare ett ark och in i ugnen. Mums!
Vi handlar mat och åker sedan till Bobans föräldrar för att hämta vår tvätt och lite kartonger. Klockan är sent på em och vi passar på att laga lite mat till barnen. Dragitsa gör en underbar pita som vi äter. Hon har bakat kanelbullar och köpt körsbär till barnen. Vi åker till posten. Vi har fyra kartonger som vi tänker skeppa hem. Jag fick ju prisuppgift och sån’t på posten häromdagen. Nu släpar jag kartongerna till posten i 30 graders värme, kommer in och ingen pratar engelska. En annan kund hjälper mig att tolka. Det kostar dubbelt så mycket som infon jag fick häromdagen. Jag måste göra en detaljerad tullförteckning över allting. Paketen måste vara inslagna i brunt papper. Kan jag få tullpapprena nu? Nej. Kan jag få väga paketen nu? Nej. Var kan jag köpa brunt papper. På affären där borta. Släpar tillbaka alla kartonger till bilen. Går till affären där borta. Kan jag få köpa brunt papper till postpaket? Nej, det gör du på posten. Eh. Nej, inte riktigt. Ok, pröva på bokhandeln då. Jag går till bokhandeln. Jag är stressad och det är 30 grader varmt ute. Kan jag få köpa brunt papper till postpaket? Nej, det gör du på posten. Men hallå! Posten sa att jag skulle gå hit! För h-e. Jag går tillbaka till bilen, hoppar in och efter ett snabbt överslag, efter det att vi satt igång ac’n, så åker vi tillbaka till olivlunden. Vi försöker posta hem paketen från Grekland istället. Grekland är ett EU-land. Vi äter middag, njuter av resterna av Dragitsas pita och kanelbullar och körsbär som vi fick med oss. Barnen och Pär kryper upp i tältet och jag tar en promenad ner till Sanna. Vi ägnar kvällen åt en långpromenad och massor av prat. Det är underbart med vänner som finns kvar trots långa fysiska avstånd.
Pita recept.
Smörj en form med olja. Lägg i ett filodegsark. Blanda en massa ägg och smulad fetaost i en skål. Ta nya filodegsark, skrynkla ihop dem tillsammans med lite ägg/feta-gegga och lägg dem i formen. Inte så hårt knycklade, utan luftigt. Fyll formen, täck med ytterligare ett ark och in i ugnen. Mums!
En lång lunch med pizza och öl. Det är bra för hälsan. I alla fall den mentala.
"Men pappa, hur då är jorden rund och snurrar kring solen?" frågar lilla fröken. Pappa tar ölglaset och fortsätter förklara.
"Men jag vill ju bara veta allt."
Barnen satt lugnt och åt sin mat och vi kände oss alldeles lyckliga.
Åsså lite mer bad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
