8 juni

Lilja har fått för sig att 05:15 är en kalastid att kliva upp. Ingen av oss övriga i familjen håller med. Men Lilja, som om hon hade varit indian hade fått heta Starka Viljan, ger ej upp. Morgonstund har guld i mund.

Det var i alla fall varmt och skönt i tältet i natt, med två nya fleecefiltar. Dessutom finns det nu två filtar mer att slåss om när det ska byggas koja i tältet.

Vida gick runt och samlade bamsesniglar i en hink i morse. Sedan lade hon allihop bredvid ett träd. Efter en stund var nästan alla på väg uppför trädet, en ganska bisarr syn.

Tyvärr verkar Isars folkabuss ha blivit kvar någonstans. Den har varit borta några dagar nu och sorgen är stor. Därtill är bollen borta. Men det är inte medvetet vi skräpar ner och lämnar leksaker lite här och där.

Vi hittar Lippizaner stallet som Kicki haft som hemlig överraskning. Här ska man enligt guideboken kunna få boka en ridtur på de vita springarna. Men så är det inte alls i verkligheten tydligen. Den enda som ”pratar” engelska (10 ord) läser i guideboken och skakar på huvudet, jag försöker på alla sätt och vis och hon förstår precis och pratar med de andra som jobbar där också, men det blir nej. Tur att det var menat som en överraskning och att jag inte hade berättat för Vida.

Istället tar vi oss till ett stort och fint hotell där det finns Internet och betalar räkningar. Vi hinner uppdatera bloggen med lite text, men två barn sitter i bilen och är övertrötta, så vi ger upp.

Kvällens rastplats blir också fin. Bara antalet sorter samt mängden av de olika sorterna små flygande blodsugande saker är trist. Värst är hästbromsarna stora som en tumme som flyger som reaplan kring bilen. Men de lyckas aldrig bita oss. Fästingskräck har vi, endast en hittar vi idag och den kryper.

Hela familjen ligger i tältet och myser under fleecefiltarna tills barnen somnat, jättemysigt. Sedan sitter Pär och jag i LED lampans blå sken och reflekterar lite, till ljudet av den högljudda och envisa syrsan som bor precis bakom vänster bakdäck.