29 maj

Campingen är som en spökstad. Den är nästan helt full av husvagnar, alla permanenta. Varje husvagn står där som en egen liten sommarstuga med plattor lagda på platsen, blommor, staket med grind, förtält, friggebod, extrakyl utanför och en stor partyställning med extratak över hela lilla tomten. Men det är folktomt. Det är bara vi som bor där. Känns lite skumt. Fast vi låter ju desto mer. Samma liv som varje morgon. Våra barn skulle må bästa av lite intravenös frukost fem minuter innan de vaknar.

Vinden är varm och tunga regnmoln bryter av den helgrå himlen. Längst ut i sydost är det lite ljusare. De sista eftersläntrarna från gårdagens party avslutar med ett morgondopp och sitter utslagna i solstolarna när vi äter frukost. Det luktar blöt sand och luften svalnar av när vi går ner för att ta morgondopp innan avfärd. Det hinner börja regna innan vi kommit ner. Men, det är ju sista doppet i Medelhavet denna gång, så vi hoppar i. Vi har stranden för oss själva. Solstolarna står tomma i grådiset.

Nu letar vi en Shellmack, eftersom bilen gått så bra sedan vi tankade V-power super diesel på Shell så tänker vi bara försöka tanka det framöver. Enligt GPS’en ska det finnas en mack bara en liten avstickare från vägen vi är på. Vi kör in och kommer till en himla skum liten stad. I centrum är det totalt nedskräpat med gamla kartonger överallt på vägarna. Kan det vara en sopbilsstrejk? Det ser i alla fall helt bisarrt ut och även vanligt skräp ligger i påsar överallt. Shellmacken är inte Shell längre så vi försöker ta oss tillbaka ut till storvägen. GPS’en tar oss via en grusväg och Pär har jättekul och kör så barnen skumpar runt i bilen. ”Jag slår som en kyrkklocka!” säger Vida. Kort därefter får vi bromsa in på vägen, några barn springer över, de har en liten hundvalp i ett rep efter sig och släpar den på asfalten, några slår med en pinne på den. På andra sidan står ytterligare ett gäng barn. Vi låser dörrarna och kör vidare. Den här stan är inte kul. Varför stannar vi inte och säger till? Vida är upprörd. Vi försöker förklara. Vi kan inte språket. Men du kan väl kolla i ditt lexikon mamma, så du ser hur du ska säga? Nej, det står inte i lexikonet. Varför inte det? Nej, mitt lexikon är till för att jag ska kunna peka på turistmeningar, som hur man hittar någonstans att bo eller hur man hittar till posten. Inte hur man åthutar ett gäng gangsterbarn som misshandlar ett djur. Men sanningen är ju att vi är rädda. Med erfarenheten från ”attacken” i Albanien vet vi att små gatubarn inte är att leka med. Här sitter vi i en fet bil med tre barn som vi har ansvar för. Vad händer om vi stannar och försöker läxa upp dem på svenska? Civilkurage är svårt. Fast det borde vara så enkelt. Rädsla är inte kul heller. Det är lätt att bara trycka på låsknappen och gasa då. Men samvetet hänger kvar och gnager. Likaväl som den trista tanken att alla inte får en uppväxt med sunda värderingar.

Vi letar och letar efter nattplats, kör omkring på småvägar, men känner oss inte helt trygga. Den obehagliga känslan hänger kvar, så vi tar oss över gränsen in i Bulgarien. Hittar en fin Shellmack och ger Gula Faran lite ny godisdiesel att köra på. Så hittar vi slutligen en fin plats att stå på. En bit bort går en herde med massor av får. I regnet springer jag bort med min lilla parlör, uppslagen på Bulgariska, i högsta hugg. Jag vinkar åt honom och ler, försöker få honom att förstå att jag vill prata med honom. Tyvärr kan jag inte gå ända fram själv, för en bäck som är för stor att hoppa över rinner emellan oss. Han kommer emot mig, jag ler, tar upp boken och försöker med bästa förmåga uttala som det står att läsa i fonetisk skrift, en fråga om det är tillåtet att campa där. Jag hinner bara säga några stavelser så vänder han ryggen mot mig, går med raska steg bort och sjasar iväg fåren åt ett annat håll. Kvar står jag och förstår ingenting.

Går tillbaka till bilen och misströstar lite. Vad gjorde jag för fel? Blev han rädd? Uttalade jag något så fel att det blev något väldigt dumt, det jag sade? Vad såg han när han tittade på mig där jag stod i regnet och försökte läsa ur en bok, högt för honom? Pratade han kanske inte ens Bulgariska? Det här med kultur är inte så lätt.

Vi stannar ändå. Pär tar en promenad med barnen och efter ett tag hör jag honom skratta som man gör med en annan vuxen. Jag ser honom på håll prata med en man. Vi såg honom åka förbi en stund tidigare i en riktigt gammal Lada. När han åker tillbaka nu tittar han på mig och ler med hela kroppen när han gasar iväg med Ladan över grusvägen. Pär kommer tillbaka med ett lika stort leende och berättar om ett underbart möte. En glad gammal man har visat sina vinodlingar och pratat och skojat med barnen. Hela tiden på bulgariska, Pär har svarat på svenska och de har liksom hittat något härligt samförstånd och Pär är helt lyrisk över mötet. Eftersom det är mannens odlingar bredvid verkade det helt ok att stanna och vi sätter oss att fika en banankaka vi bakat. Precis när vi sitter där hör vi Ladan komma tillbaka, den skumpar åt alla håll och däri sitter mannen som är ett enda stort leende igen. Han tvärnitar bredvid oss och hoppar ur bilen med en flaska, en påse, en burk och energi för ett helt kompani.

Han pekar stolt på sig själv och ger oss flaskan med ”rakiya”. Jag förstår genast. Igår kväll läste jag ett kapitel om Bulgarien i Michael Palins bok New Europe, där han beskriver en mans stolthet över sin Rakiya, hur den tillverkas, att den når 52 % styrka, och att man inte sett Bulgarien förrän man fått dricka hembränd Rakiya… Därför förstår jag direkt hur speciellt detta är. Han tar flaskan och dricker. Han ger den till Pär och förklarar att han ska vara försiktig för den är stark, 50% styrka. Pär tar en klunk. Jag springer och hämtar boken, letar upp rätt ställe, förklarar och pekar, ”Bulgaria” och läser och betonar orden som ”Rakiya”, ”kazan” och han förstår att vi förstår. Jag tar också en klunk. I boken finns en man som vägrar odla annat än man kan göra Rakiya av. Det görs mest av plommon, men även av andra frukter. Det är som en riktigt stark fruktsnaps, men inte så söt. Det här är häftigt! Han är så jättestolt! Så har han med färska tomater till barnen. Han har odlat dem själv, ekologiska! Säger han och skrattar. Sist är det en liten burk med någonting som vi inte riktigt kan förstå, men det är gjort av mjölk och lagrat. Känns som någon slags blandning av sur ostmassa och yoghurt, väldigt grynig. Vi bjuder på nybakad sockerkaka. Vi pekar, gestikulerar och slår i lexikon. Framför allt så skrattar vi och har roligt ihop. Vi visar honom bilen och förklarar att i morgon åker vi till Melnik, den där vägen, säger jag och pekar. Nej, nej, den är alldeles för dålig, bara hål. Ta den vägen istället. Tänk vad mycket man kan förstå utan att förstå Bulgariska! Gester räcker långt ibland.

Vad är det som får en människa att kasta sig hem och komma tillbaka och bjuda oss på sina egna specialiteter? Det är så häftigt! Vi känner oss välkomna till Bulgarien.