4 juni

Vi kör genom fantastiska hedlandskap med utspridda träd. Vida och jag drömmer om att galoppera över hedarna. Här och där går en herde med lite djur. Vi kommer ner till platån, en slags stäpp som sträcker sig ända från Ungern och Serbien, via Rumänien bort till Ukraina. Häftigt.

Vi kör ut ur Serbien tack vare en mycket snäll tullpolis. Man ska nämligen anmäla sig till polisen när man reser i Serbien och om man inte bor på hotell ska man anmäla sig till polisen varenda dag. Det har vi inte gjort. Inte en enda gång, för det visste vi inte. Hade varit schysst om tullpolisen hade informerat oss om det när vi kom. Speciellt som det är tullpolisen som vill ha papprena när vi åker ut. Men den här killen är snäll och släpper ut oss ändå. Han ber oss dock att vara noggranna nästa gång, för han har äldre kollegor som är lite mer nitiska.

Så är vi inne i Rumänien. Här måste man köpa ett vägskattemärke till bilen. Men vi hittar ingenstans där vi kan köpa det. Vi kör ganska länge innan vi slutligen får tag i ett märke och kan andas ut. Lite nervigt under tiden, poliserna i den här delen av världen vill vi helst inte ha att göra med.

Vi kommer till Timişoara. Känns som en väldigt europeisk stad. Spårvagnar och spårbussar överallt. Bra för miljön men de komplicerar trafikbilden enormt. Det är en oerhörd blandning av arkitektur överallt här, lite spännande.

När vi kom in i Rumänien fanns endast en väg med på GPS’en. När vi kommer in till Timişoara exploderar plötsligt vägnätet på skärmen, tydligen har de lagt in några städer, förutom de större vägarna. Det blir då en ganska enkel navigering igenom staden. Planen är att passera den innan vi slår läger. Men då ser vi en supermarket. En sån där riessengrossen supermarket som har allt. Vi bara måste dit. Några livsfarliga svängar senare parkerar vi och det blir en storhandling med massor av saker som vi inte hittat på ett tag. Typ havregryn. Vi köpte hur många paket som helst.

Det blir sent och vi läser i guideboken att det finns en ”excellent” camping här i staden, så vi knappar in adressen och kör. Dock hittar vi inte campingen men ser att gatan går åt ett annat håll, så vi gör en totalt livsfarlig vänster-u-sväng och vänder och kör åt andra hållet och letar vidare. Trafiken här är den värsta hittills. Vi letar och letar och frågar och vänder och till slut får vi hjälp. Vi hittar campingen 150 meter efter den där läbbiga vänstersvängen vi gjorde… och den där gatuskylten som vi följde, den pekade åt helt fel håll… Det är väl någon lustigkurre som vridit den.

Men så himla ”excellent” är inte den här campingen. Inte alls. Svindyr och skitkass. Men klockan är mycket och vi behöver göra kväll. ”Kolla, där står en Toyota Landcruiser med snorkel och vinsch!” säger Vida och pekar. Alltså, vi bara måste gå över och lära känna våra campinggrannar. Jansje och Bertos från Nederländerna har rest runt i hela världen med sin Toyota Landcruiser och vi tillbringar kvällen ihop och får höra om deras resor. Bertos är 70 år och i sommar tar de med bilen på ett lastfartyg till Argentina och kör där i fyra månader. Vilka förebilder! How do you find the good places? frågar vi. ”You just go off the big roads and you find them!” svarar de. Ok, är det så enkelt? Jansje känner förresten till Östersund, hon blev inlåst på campingtoaletten där en gång.

Vi får förresten tips om att köpa några flaskor oktanhöjare att ha i bilen när vi reser. Då kan vi tanka fuldiesel utan problem. Man fixar till det genom att tömma i lite oktanhöjare.