2 juni

Det blev en tidig morgon idag igen. Hela familjen vaknar av att Isar skanderar ”bäbä vita lamm” med hög och ljudlig stämma. Pär tar med småbarnen ner och Vida och jag sussar vidare. Mina nässelutslag har blivit värre, och kliar över hela kroppen. Och inget smärtlindrande kan jag ta. Inga allergimediciner heller. Huvvaligen vad gnällig jag kommer att vara idag.

Vi är i behov av tvätt så nu när vi har vatten tömmer vi i vatten, tvättmedel och kläder i en låda och jag ställer mig och trampar tvätten. Så gjorde man väl förr, eller? Det känns riktigt bra. Det skummar och jag trampar på ordentligt. Barnen blir lite avis, de vill också stå och trampa i lådan.

Den där släktingen som kollat upp nattplatsen åt oss kommer förbi och kollar att allt är väl med oss och att vi har sovit bra och mår bra. Det här är värsta nätverket. Det är så otroligt hur alla ställer upp och fixar för oss. Fick sms från Sanna, hon hade hört att vi var här.

Vi åker till ett samhälle som heter Aleksinac och försöker ta oss igenom det i letandet efter en väg till Sokobanja. Precis som igår pekar alla vi frågar åt olika håll och vi ser på GPS’en hur vi kör runt, runt, med lite utstickare åt olika håll. Till slut hittar vi ändå rätt väg, det brukar ju bli så. Fast barnen hinner bli hungriga. Vi stannar vid en sjö för lunch. Medan Pär lagar mat får Vida stå och trampa tvätten i sköljvatten från sjön där vi står. Hon trampar och jag byter vatten och hon trampar… Huvvaligen vad smutsiga grejer vi hade. Vattnet slutar aldrig vara brunt.
Vi kommer till Sokobanjo, det spöregnar. Pär kör järnet med ärenden medan jag och barnen sitter i bilen och har det mysigt. Han tar ut pengar, kollar turistinformationen (tyvärr pratar de inte så mycket engelska, det är bra, då är vi utanför turiststråken), köper pizzaslice till oss och kommer till bilen och serverar. Sedan springer han tillbaka och handlar mat. Kommer tillbaka igen och får bannor för att han köpt för lite pizza. Han får ge sig ut i regnet igen. Regnet öser ner över staden och forsar över vägarna. Ingen har regnkläder, bara paraplyn. Pär kommer tillbaka med ett helt gäng pizzabitar. Vi påminner oss om den svindyra måltiden i Sestriere och räknar ut att vi nu handlat två måltider till hela familjen för en tiondel av priset vi betalade där. Vi har pizza i mängder.

Vi kör ytterligare en skruttig och hålig asfaltväg där det ivriga regnandet dragit ner grus, stenar och kottar från vägsidorna. Vi passerar en öde fabrik, den ser ut som en kuliss för en skräckis eller varför inte en Bondfilm. Helt absurt.

Precis när vi hittat nattplats kommer Pär på att det är vår bröllopsdag idag. Vi har ju ingen koll på dagarna eller datumen direkt, men som tur var hade han köpt lite godsaker idag, bara för att han råkat springa förbi ett bageri, så vi skålar i öl och Rakiya, samt äter en liten tårtbit han köpt. ”Den smakar som lödder och brödsmulor.” tycker Vida. Ingen äter upp sin bit.