28 maj

Vi tar ett morgondopp och kommer ändå iväg före tio! Heja familjen Hägglund! Vi säger hejdå till Richard och Tündi och deras lilla buss och hoppas att vi ses i något annat land framöver.

Peppar, peppar – bilen går bra! Den kroatiska fuldieseln är väl ute ur systemet nu, det hackar ingenting och Gula Faran kämpar sig över ytterligare en bergskam och ner på andra sidan. När vi har ca två svängar kvar innan vi är nere kräks Vida. Men hon har blivit duktig på att kräkas i hink så det blir ett kort stopp. Sedan är vi nere på platten.

”Vart kör vi nu?” frågar Vida. Norröver. ”Men då kör vi ju hemåt!” skriker Vida och ser förtvivlad ut. Lugn, vi har många länder och många mil kvar innan vi är hemma.

”Har det här blivit någon sol och bad semester eller?” frågar en kinkig Pär när vi börjar leta en camping. Nej, men det är sista natten vid Medelhavet och att hitta en nattplats vid Medelhavet som inte är en camping är ganska svårt. I alla fall om man vill ha Gula Faran i närheten. Vi kör i alla fall in och får parkera precis där beachen börjar. Det är en sån där riktig sandbeach som börjar långt innan havet. Vida och Isar springer ut och leker själva i sanden ända tills maten är klar. Lilja river fram badleksaker och börjar också gå neråt. Pär får laga mat och jag sitter med barnen i sanden och känner ljumma vindar blåsa in.

Lite senare står Lilja vid bilen när en dam kommer förbi. Damen blir så förtjust och stannar och försöker få kontakt med Lilja. Hon letar i sina kassar och hittar en apelsin som hon tar fram och ger Lilja. Jag blir så glad! Det är väldigt sydeuropeiskt. Någonting jag saknar lite i Sverige, att se och älska alla barn.