19 juni Ukraina

Vi snitslar oss sakta mellan de djupa groparna i vägen och väntar på mötande trafik ibland, då det bara finns en farbar passage. Vi är mitt inne i byn Peretoky. Vi åker bakom en häst och vagn med en tysk nummerplåt därbak, det är lite lustigt.

Massor av folk är ute på åkrarna och jobbar och rensar. Det är rumpor i vädret överallt, dubbelvikta gamla tanter med plogg.

Landet är sympatiskt. Det är välskött, vackert och rent. Inget skräp slängt någonstans!

Vi stannar på en liten väg och tar lunch precis bredvid vägen. En gubbe kommer förbi och försöker fråga varför vi står där och inte kört upp på sidan? Vi lyckas inte med svaret, men det är enkelt. Då skulle vi inte se vad som sker. Här får vi kontakt med folk, här ser vi alla passera, skolbarn som kommer från skolavslutningen, en man som stannar med sin häst och vagn och försöker prata med oss, människor på väg hem från fälten med hackan slängd över axeln. Vi säger ”Dobre!” och får svar. Allt det här skulle vi inte se om vi kört undan.

Vi stannar och köper jordgubbar och körsbär längs vägen av en gammal dam i huckle, polyesterklänning och fulla munnen med guldtänder. Det är en mysig upplevelse.

Vi hittar en jättefin nattplats igen, mitt ute på stäppen, längs en liten sandig stig/väg med gräs i mitten. En man åker förbi på sin moped och stannar och försöker prata, ska vi sova här? Han skakar på huvudet och åker vidare. Jag går upp och nattar barnen i tältet, endast Vida har inte somnat när jag hör mopedknatter, som slutar precis vid bilen. Pär börjar skratta och ropar åt mig. Vida och jag sticker ut huvudena ur tältet. Det är mannen som är tillbaka med en hink med jordgubbar. Vi hänger länge och försöker prata. Jag bläddrar febrilt i våra lexikon, men hittar inte många användbara meningar. Ändå går det på något vis. Han är så nyfiken. Står där och ler helt lugnt och försöker prata. Varför lärde jag mig aldrig ryska ordentligt?

Mannen heter Tolek. Han frågar om vi vill ha mjölk, han visar att han kan åka och mjölka. Vi skrattar och säger ja. En stund senare kommer han tillbaka med spenvarm mjölk i en stor glasburk åt oss. Han stannar och pratar en stund till. Jag vill så gärna kunna prata med honom. Vi förstår att han vill veta när vi åker i morgon. Vi förklarar att vi brukar åka mellan nio och tio. Vill vi inte ha lite färsk mjölk då? Vi har ju precis fått massor, men han envisas, så vi tackar ja. Innan han åker ger vi honom min gamla regnjacka som vi tänkt slänga/ge bort sedan Italien, men inte kommit oss för. Det finns fördelar med att inte gömma oss i bushen varenda natt.