17 juni Polen

Polska landsbygden lever och är grön och vacker. Levande ängar överallt. Vi tar ett lunchstopp i Sandomierz, en jättetrevlig oförstörd liten stad som vi fått rekommenderad. Kicki äter polsk rågsoppa med ägg och korv, serverad i ett stort bakat bröd. Sedan besöker vi apoteket och köper förkylningsmediciner och hittar en liten souvenirbutik med änglar. Ojojoj, kvinnan i butiken bara fnittrar av alla inköp som Kicki och Isar gör. Bra kunder.

Vad gör den här resan med oss?
Den ökar vår nyfikenhet på och förståelse och intresse för andra människor. Den minskar vår rädsla för och fördomar om andra människor.

Vi har blivit varnade så många gånger inför resan. Det finns alldeles för mycket rädsla överallt. Det är farligt att resa med bil, det är farligt för barnen, det är farligt i det och det landet. När vi kommer till Tyskland varnas vi för vildsvin och fransmän som kommer att spraya in sömnmedel och råna oss. I Franskrike varnar man för vildsvin och italienare. I Italien varnar man för att åka söderöver, i Makedonien säger glassgubben att folk tror att Makedonien är farligt, söderöver varnar man för att åka österut. Den serbiska gränspolisen varnar för sina kollegor. Vida sade nyss att ”Det har bara varit ett hemskt ställe på hela resan, det var vid bron i Albanien, när barnen kom och slog på våran bil.” Överallt blir vi så vänligt bemötta. Människor är vänliga överallt. Visst gäller det att ha omdöme. Vi åker inte in i farliga områden medvetet. Vi åker inte in i storstäder. Vi håller oss på snälla landsbygden.

Vi hittar en fin plats igen, det finns fina platser överallt. Speciellt på landsbygden. Åska och en mörkgrå himmel och regn en bit bort, vi får några droppar men klarar oss precis. Solen kommer fram ett tag och värmer. Det är småsveda precis överallt, de här bitande sakerna som är så små att de knappt syns och koncentrerar sig på öron och ögon. Vi går fullt påklädda och svettas. Pär njuter en god polsk porter och lagar köttfärssås. Barnen och Kicki kryper upp i tältet för att komma undan alla bitande saker men det visar sig att myggnätet är för grovmaskigt och det blir fullt av dem i tältet också. Vi stänger till allt vi kan och sitter sedan där och svettas, för solen skiner lite på tältet just nu. Bastu är skönt. Det här är inte skönt. Skillnad? Inte stor. Vi är bitna överallt och det är obehagligt varmt. Allihopa ligger vi halvnakna och försöker att inte nudda varandra, vrider oss och det klibbar överallt. Så går solen ner och det blir jättekallt direkt. På med underställ och fleecekläder och sova. Då kliar man i alla fall inte sönder betten.