1 juni

Har ej kommit på vad det är för sorts frukt i burken vi köpte häromdagen. Kvinnan som sålde sade att det var som valnötter fast mindre och gröna. Ingen av oss känner igen smaken och de är liksom kokta och inlagda.

Nu är vi inne i Serbien. De enda utrikiska bilarna vi ser är långtradare. Vi är på väg till Niš. I den staden bor Bobans släktingar och vi har fått en ny slang till köket postad till dem. Vi har adressen och ska nu bara hitta dit. Vi har ingen karta. GPS’en har inte heller någon. Vi kör helt sonika in i staden och Kicki hänger ut ur fönstret lite här och var och frågar.

”Åk till andra sidan staden”. Vi sätter fart.
Kvinnan snurrar handen runt och pekar vänster. Vi tolkar det som att vi ska åka till en rondell och ta vänster. Det gör vi. Hittar en rondell och tar vänster.
”Höger, vänster över järnväg till ett hotell. Där kör ni upp.” Vi hittar ingen järnväg och inget hotell.
”Nej, ni är på fel sida stan. Vänd och kör tillbaka och fråga.” Vi vänder och kör åt andra hållet.
”Left, left, up.” Pekar i motsatt riktning mot förra instruktionen. Vi vänder och kör tillbaka till ett annat håll.
Nu är vi i samma rondell som för ett tag sedan. Det är rusningstrafik. Vi har hungriga barn. Vi har ingen karta. Vi ser på GPS’en att vi kört som en sol. Runt i en cirkel och så lite utstickare från cirkeln. Vi stannar en snäll kille som får min mobil och ringer det nummer vi har fått, för att fråga om vägbeskrivning. Han förklarar var vi är och Herr Nikić lovar att hämta upp oss om några minuter.
Vi står visst framför en militäranläggning. ”No no parking.” Hur jag än försöker förklara är det bara ”no parking” och en viftning med handen. Kicki är inte upplagd för att börja bråka med en kille med stor kalaschnikov på ryggen. Vi hoppar in i bilen och kör tills staketet tagit slut. Då kommer en liten Yugo (har någon sett den jugoslaviska bilen någon gång?) i full fart efter oss, det är far och son Nikić som precis kommit och såg oss åka iväg. Tack och lov. Vi följer efter dem till deras adress. Det tog bara en evighet.

Vi går upp en kort sväng till familjen Nikić. De har redan fått telefonsamtal från våra vänner i Montenegro och frågar först om vi vill duscha. Sen om vi vill tvätta. Därefter om vi vill äta. Vi tackar ja till duschen, och lite juice, kaffe och hembakad jättegod kaka. Men våra barn är inte gjorda för fina salonger just nu. De kan knappt bete sig inomhus. De är förvildade. Dessutom börjar det bli sent och vi behöver hitta nattplats innan det blir mörkt. Nu blir det lite kulturkrock. I Serbien kan man inte bara komma en kortis och sedan dra, utan att ha blivit bjuden och trakterad på en massa mat. Och det visste vi, för vi hade fått en snabblektion i Montenegro. Vi förklarar och förklarar att vi inte vill vara oartiga, men vi måste få barnen i säng. Sonen Alexander som pratar jättebra engelska tolkar, men pappa Nikić river sig i huvudet och ser frågande på oss. Han vill liksom inte släppa iväg oss utan att vi äter. Kan vi komma tillbaka i morgon och äta? Men då finns ingen hemma i huset som pratar engelska och som kan tolka. Alexander kör i alla fall före oss iväg och pappa Nikić ringer någon släkting som vet och så är vi plötsligt guidade till en fd camping bakom ett stort hotell. Detta var en jättefin camping innan kriget, men av förklarliga skäl slutade campingturisterna komma då och sedan dess har den stått oanvänd. Receptionsskylten finns kvar, likväl som gamla eluttag och vattenkastare. Hotellvakten kommer upp och hälsar oss välkomna och kollar att allt är bra. Alexander stannar med oss och svarar på alla våra frågor och det slutar med att han äter middag med oss, tar med Pär och vattendunkarna i sin bil och åker och fyller dem och ser till att vi kommer i säng. Sedan åker han. Serbisk hjälpsamhet går hela vägen. Och eftersom vi är vänner till släkten så är vi en del av storfamiljen. Det är så häftigt! Absolut bästa sättet att lära känna ett land är ju att umgås med lokalbor. Nu har vi en känsla av Serbien också.

Kicki har plötsligt nässelutslag över hela kroppen. Börjar läsa bipacksedlar och inser att nu är det slut med mina mediciner.