Nu ar vi i Litauen. Har finns det trevliga strander med sand som ar sa finkornig att det knarrar nar man gar i den. San sand har vi overallt just nu. I hela bilen och hela taltet...
Tyvarr bara lanedator, sa langre rapportering kommer senare. I morgon drar vi norrover till Lettland. Enligt informerade kallor gjorde vi ratt som lamnade Polen, det kraftiga regnet hade fortsatt. Polen, vi kommer tillbaka en annan gang. Vi gillade dig!
fredag 26 juni 2009
tisdag 23 juni 2009
Uppdaterat igen!
OK, nu har jag uppdaterat sedan den 16 juni, samt en massa bilder. Kollade precis väderprognosen. Vi har tänkt utforska norra Polen ett tag, men det säger "Kraftigt regn" ända tills fredag. Vi är skitless på regn. Typ hur j-a less som helst. Så vi kanske drar ända till Baltikum. Hur kul är det att tälta en vecka i spöregn? Det ska visst vara soligt i Baltikum just nu.
English shortcut
We visited the Salt mines in Wieliczka, check out www.kopalnia.pl and this is just amazing. Christine has caught a cold and is kind of cranky, but the air in the salt mines is supposedly very good for allergies and colds, so she just had to breathe much down there. There is actually a rehabilitation center something down there too.
We head east in Poland, and Pär posts the question about going to Ukraine or not. We’ve been talking about it. With three children talking at the same time, and Christine just snoring and coughing in the back, he hears a united “yes” and drives toward the border. We enter Ukraine without problems and end up having some of the most interesting days on this whole journey. We saw such beautiful nature, and all is so clean. There are horses and carriages on the streets everywhere, and people working on the fields. The roads are not really made for our car, but we say: Right roads, wrong car. Driving on asphalt with 2 feet deep potholes is not easy. Vida loves it! The second night, a man passes us on his moped and tries to talk with us, but our Russian knowledge is limited… We understand that he wonders if we’re really going to sleep here? Yes. A few hours later, Christine is putting the kids to sleep, he comes back with a big bucket of strawberries. We try to talk, I e communicate with body language and Christines small travel dictionary (which is rather useless), Vida and Christine hanging out of the tent, Pär is down there, and it’s so much fun. Then he asks if we want milk, and shows us what he means, he will go milking his cow. So, off he goes and comes back a short while later, with fresh, still warm, milk. He asks us what time we are leaving tomorrow, and then if we want more milk then? The next morning, he comes back with his son and a big bag full of things, some meat, flesh, home made strawberry jam, a huge bottle of milk, and 10 eggs.
When we leave the spot, we decide to go through the village where he lives, instead of out on the main road, because we really would like to give something back, and Christine found a nice pocket knife that we could give to his son. So, we stop at the little shop to buy bread and ask. Christine takes out the little note with his address and shows the lady in the shop. Now, she is the one who wrote it, she is his wife! Christine calls Pär and the kids to come, all the old ladies in the shop are interested and this is so much fun. Someone goes to get the son and we can give him the gift. When we’re finally leaving, we see him on a field with his friend, honk and wave. One minute later, he drives past us with his bike (the road is so bad that he can bike faster than we can drive), and then shows us where they live. So we stop again and visit them. We end up leaving the place with even more gifts… We had so much fun, and getting to meet this family, and see their life was great. Ukraine ended up being one of the best parts of this whole journey.
Back in Poland, more rain.
We head east in Poland, and Pär posts the question about going to Ukraine or not. We’ve been talking about it. With three children talking at the same time, and Christine just snoring and coughing in the back, he hears a united “yes” and drives toward the border. We enter Ukraine without problems and end up having some of the most interesting days on this whole journey. We saw such beautiful nature, and all is so clean. There are horses and carriages on the streets everywhere, and people working on the fields. The roads are not really made for our car, but we say: Right roads, wrong car. Driving on asphalt with 2 feet deep potholes is not easy. Vida loves it! The second night, a man passes us on his moped and tries to talk with us, but our Russian knowledge is limited… We understand that he wonders if we’re really going to sleep here? Yes. A few hours later, Christine is putting the kids to sleep, he comes back with a big bucket of strawberries. We try to talk, I e communicate with body language and Christines small travel dictionary (which is rather useless), Vida and Christine hanging out of the tent, Pär is down there, and it’s so much fun. Then he asks if we want milk, and shows us what he means, he will go milking his cow. So, off he goes and comes back a short while later, with fresh, still warm, milk. He asks us what time we are leaving tomorrow, and then if we want more milk then? The next morning, he comes back with his son and a big bag full of things, some meat, flesh, home made strawberry jam, a huge bottle of milk, and 10 eggs.
When we leave the spot, we decide to go through the village where he lives, instead of out on the main road, because we really would like to give something back, and Christine found a nice pocket knife that we could give to his son. So, we stop at the little shop to buy bread and ask. Christine takes out the little note with his address and shows the lady in the shop. Now, she is the one who wrote it, she is his wife! Christine calls Pär and the kids to come, all the old ladies in the shop are interested and this is so much fun. Someone goes to get the son and we can give him the gift. When we’re finally leaving, we see him on a field with his friend, honk and wave. One minute later, he drives past us with his bike (the road is so bad that he can bike faster than we can drive), and then shows us where they live. So we stop again and visit them. We end up leaving the place with even more gifts… We had so much fun, and getting to meet this family, and see their life was great. Ukraine ended up being one of the best parts of this whole journey.
Back in Poland, more rain.
22 juni Polen
”Å jag måste ha retat Gudarna, måste gjort nå’t fel, det låter väldigt underligt, men jag har bara regn hos mig…” Tja, men rapporterna säger att det inte är speciellt mycket bättre hemma och det har ju varit midsommarhelg. Det ryker av andedräkten och svalorna flyger precis ovanför gräsmattan. Allt är fuktigt, precis som i början av resan.
Vi tar oss i kragen och besöker den där kända slottsruinen från 1100-talet. Klättrar upp i något torn och tittar på lite gamla stenar. Bara att erkänna, det är inte riktigt vår grej. Parkeringsvakten berättar att väderprognosen säger grått väder tom fredag. Vi packar ihop och drar norröver.
Vi tar oss i kragen och besöker den där kända slottsruinen från 1100-talet. Klättrar upp i något torn och tittar på lite gamla stenar. Bara att erkänna, det är inte riktigt vår grej. Parkeringsvakten berättar att väderprognosen säger grått väder tom fredag. Vi packar ihop och drar norröver.
21 juni Polen
Det borde vara varmt nu och helst lite varmare än i Sverige. Det är i slutet på juni. Men det regnar och är åtta grader. Det gråregnar och det är ett sån’t där regn som jag bara vet kommer att hålla på hela dagen. Eller flera dagar.
Isar ritar en teckning idag: Egg hus med två tvättmaskiner, en soptunna, massor av toaletter och en tvättlina. Klockrent, det speglar precis våra behov just nu. Han har bara glömt duschen.
Isar ritar en teckning idag: Egg hus med två tvättmaskiner, en soptunna, massor av toaletter och en tvättlina. Klockrent, det speglar precis våra behov just nu. Han har bara glömt duschen.
20 juni Ukraina - Polen
Ängarna här är så vackra, överallt finns de, som när jag var liten. Fulla med olika typer av gräs och blommor, vilda ängar. Som man idag kan finna en och annan fäbodäng hemma. Vem äger dem? Är det statens mark? De är så stora och vidsträckta.
Jag öppnar den stora glasburken med mjölk som vi fick igår, den har ett tjockt lager grädde längst upp. Precis som när jag var liten och fick hjälpa farmor att skumma av grädden hemma, från bunkarna nere i källaren. Jag kokar frukostgröten på den tjocka mjölken och sedan äter vi den med de färska jordgubbarna vi fick.
Tolek kommer tillbaka med sin son Andrej bakpå mopeden. De har med sig en stor påse och börjar plocka upp gåvor till oss: massor av ägg, en burk jordgubbssylt, en jätteburk med mjölk, säkert 3 liter, en bit kött och en påse fläsksvål. Vi bara gapar och förbannar det där lilla lexikonet som inte innehåller ord för att tacka och förklara oerhörd tacksamhet. Men det som fungerar bäst är att le, lägga händerna på hjärtat och buga. De förstår. Återigen, jag vill så gärna prata med honom och fråga, vad är det som får honom, precis som vår bulgariske vän och alla andra som är så givmilda, att komma med gåvor? Vi är främlingar. Hur många gånger ger vi något åt en fullkomlig främling, för att ge denna ett fantastiskt minne? Vi skulle gärna vilja återgälda, men kommer inte på någonting att ge. Vi tackar många gånger med våra gester, vi tar i hand, säger hejdå och de åker iväg hemåt.
När vi ska svänga ut från den lilla traktorstigen vi parkerat längs så får vi samtidigt en ingivelse att svänga höger in mot byn istället. Jag har kommit på att jag har en fin fickkniv, en sån där multitool, som vi endast använt en enda gång på resan, kanske vi kan hitta dem inne i byn och ge den till hans son? Vi kör längst den oerhört gropiga grusvägen och kommer in bland husen. Ser en kvinna komma ut med ett bröd i handen och stannar, det måste vara en liten butik. Jag hoppar ur för att köpa ett bröd och tar med mig min bok där jag klistrat in adresslappen som vi fick. Inne i affären, som känns som ett vardagsrum, fast med lite saker till salu, finns ett gäng tanter med hucklen, precis som jag föreställer mig gamla ryska/ukrainska tanter. Vi försöker prata men det går inte, jag köper mitt bröd, kvinnan i kassan visar på en kulram vad det kostar. Hon har en räknedosa men den är trasig. När jag betalat tar jag fram boken och pekar på adressen. Kvinnan ler och pekar på sig och gör en gest som att skriva, säger ”ja” vilket betyder ”jag”. Sedan säger hon ”Tolek mosch” och förklarar för mig att hon är Toleks fru. Kan detta hända? Jag springer ut i bilen, hämtar Pär och barnen och kniven och vi går alla in i affären. Tanterna blir väldigt upplivade och Pär går omkring med sitt stora skratt och fotar, en bastant dam viftar åt oss med en uppfodrande gest av typen ” ge mig det där lilla knubbiga barnet nu!” och tar Lilja i famnen. Jag försöker ge kniven till Toleks fru, som jag aldrig får reda på namnet på, och förklarar att den är en gåva till Andrej. Hon säger något och en kille kastar sig ut ur butiken. Några minuter senare kommer han tillbaka med Andrej, båda alldeles anfådda. Jag får ge honom kniven själv. Pär tar honom åt sidan och visar alla funktioner. Senare ser vi honom gå ut ur butiken, nu har han tre kompisar där, och de står med huvudena tätt, tätt ihop länge och tittar på kniven.
Jag har en paradreplik på ryska också: ”Jag heter Christine”. Med hjälp av den får jag kontakt med en gammal kvinna som heter Olga. Hon är också i butiken för att handla. Hon har koll. Hon är lite lugnare än de andra tanterna och försöker förstå mig, sedan förklarar hon vad hon tror att jag säger. Jag försöker förklara (vilda gester och lite ord) att vi reser runt i Europa. Hon börjar rabbla länderna i den ordning vi åkt. Sedan hör vi henne berätta för de andra tanterna, vi hör ord som ungefär: Schwedski, Noruega, Finlanda, Dinamarka, Socialismus (här skakar hon på huvudet), kapitalismus (här höjer hon händerna och berättar). De andra är tysta och tittar. Hon förklarar på något vis att våra länder inte har haft kommunistiskt styre utan kapitalistiskt antar jag. Hon säger Auf Wiedersehen på tyska och hjälper mig uttala det på ukrainska när vi ska åka. Hon följer oss ut till bilen och fortsätter prata och frågar vad barnen heter.
Vi hoppar in och kör långsamt genom byn, ser Andrej på en äng med sina vänner, tutar och vinkar. En minut senare cyklar han om oss i världens fart, jodå, det går fortare att cykla än att köra bil på den här vägen. Han cyklar framför oss och stannar och svänger in vid ett hus och vi följer efter. Då kommer Tolek gående emot oss med världens leende. Han har lite besökare på gården men visar oss stolt runt. Vi får se små kycklingar springa omkring, den absolut största sugga vi någonsin sett och två kultingar, vi får se hans lilla gårdsbutik, där han säljer heminlagda grönsaker och fruktar. Han säljer lite sprit och cigaretter också ser det ut som. De kunder som är där blir kvar, vi är tydligen årets händelse i byn. Innan vi åker har vi fått med oss två burkar med inlagda körsbär och en flaska ukrainsk champagne också. Pär försökte ta fram plånboken men det var inte lönt. Det var nästan dumt. Alla följer med oss ut till bilen och alla står och tittar och pratar när vi packar in oss. När vi åker står de kvar och tittar efter oss. Jag är oerhört glad att jag inte kom på idén med fällkniven redan när de kom i morse. Ibland är det riktigt bra att vara trögtänkt.
Vi tar motorvägen mot polska gränsen. Det är så vackert, fullt av blåklint, vallmo, prästkragar och några gula blommor som jag inte vet vad de är. Det är nästan spöklikt, vi är ensamma på den i perioder. En nybyggd motorväg med två filer i varje riktning och fin asfalt. Vi tankar upp de sista pengarna på en mack, köper oktanhöjare och stoppar i när vi ändå håller på. Här kan man förresten tanka 81-oktanig bensin. Vad kör man på det?
Så kommer vi till gränsen, 2,5 km lastbilskö passerar vi innan det börjar. Totalt tar gränspassagen Ukraina-Polen 3 timmar och 5 minuter. De timmarna har en helt egen historia, den är ej lämpad för en blogg. Den är en intressant lektion i systemfel. Men med tre tappra, glada, blonda och rödkindade barn fungerar det mesta och vi tar oss igenom. Förbi tusentals andra. Ibland är gränser riktigt tydliga.
Det har varit en av de mest minnesvärda dagarna på resan. Vi hittar en toppenplats för natten, äter gulschsoppa och festar på gåvan med inlagda körsbär till efterrätt. Vi tar en promenad med barnen längs fält fulla av råg, havre, blåklint eller prästkragar. Vida plockar en stor bukett med bara blåklint.
Det blev en midsommarafton med jordgubbar till frukost, lång gränspassage och blåklintsplockning på kvällen. Inte illa. Det regnar och är 8 grader varmt. Precis som det brukar vara i Sverige på midsommar.
Jag öppnar den stora glasburken med mjölk som vi fick igår, den har ett tjockt lager grädde längst upp. Precis som när jag var liten och fick hjälpa farmor att skumma av grädden hemma, från bunkarna nere i källaren. Jag kokar frukostgröten på den tjocka mjölken och sedan äter vi den med de färska jordgubbarna vi fick.
Tolek kommer tillbaka med sin son Andrej bakpå mopeden. De har med sig en stor påse och börjar plocka upp gåvor till oss: massor av ägg, en burk jordgubbssylt, en jätteburk med mjölk, säkert 3 liter, en bit kött och en påse fläsksvål. Vi bara gapar och förbannar det där lilla lexikonet som inte innehåller ord för att tacka och förklara oerhörd tacksamhet. Men det som fungerar bäst är att le, lägga händerna på hjärtat och buga. De förstår. Återigen, jag vill så gärna prata med honom och fråga, vad är det som får honom, precis som vår bulgariske vän och alla andra som är så givmilda, att komma med gåvor? Vi är främlingar. Hur många gånger ger vi något åt en fullkomlig främling, för att ge denna ett fantastiskt minne? Vi skulle gärna vilja återgälda, men kommer inte på någonting att ge. Vi tackar många gånger med våra gester, vi tar i hand, säger hejdå och de åker iväg hemåt.
När vi ska svänga ut från den lilla traktorstigen vi parkerat längs så får vi samtidigt en ingivelse att svänga höger in mot byn istället. Jag har kommit på att jag har en fin fickkniv, en sån där multitool, som vi endast använt en enda gång på resan, kanske vi kan hitta dem inne i byn och ge den till hans son? Vi kör längst den oerhört gropiga grusvägen och kommer in bland husen. Ser en kvinna komma ut med ett bröd i handen och stannar, det måste vara en liten butik. Jag hoppar ur för att köpa ett bröd och tar med mig min bok där jag klistrat in adresslappen som vi fick. Inne i affären, som känns som ett vardagsrum, fast med lite saker till salu, finns ett gäng tanter med hucklen, precis som jag föreställer mig gamla ryska/ukrainska tanter. Vi försöker prata men det går inte, jag köper mitt bröd, kvinnan i kassan visar på en kulram vad det kostar. Hon har en räknedosa men den är trasig. När jag betalat tar jag fram boken och pekar på adressen. Kvinnan ler och pekar på sig och gör en gest som att skriva, säger ”ja” vilket betyder ”jag”. Sedan säger hon ”Tolek mosch” och förklarar för mig att hon är Toleks fru. Kan detta hända? Jag springer ut i bilen, hämtar Pär och barnen och kniven och vi går alla in i affären. Tanterna blir väldigt upplivade och Pär går omkring med sitt stora skratt och fotar, en bastant dam viftar åt oss med en uppfodrande gest av typen ” ge mig det där lilla knubbiga barnet nu!” och tar Lilja i famnen. Jag försöker ge kniven till Toleks fru, som jag aldrig får reda på namnet på, och förklarar att den är en gåva till Andrej. Hon säger något och en kille kastar sig ut ur butiken. Några minuter senare kommer han tillbaka med Andrej, båda alldeles anfådda. Jag får ge honom kniven själv. Pär tar honom åt sidan och visar alla funktioner. Senare ser vi honom gå ut ur butiken, nu har han tre kompisar där, och de står med huvudena tätt, tätt ihop länge och tittar på kniven.
Jag har en paradreplik på ryska också: ”Jag heter Christine”. Med hjälp av den får jag kontakt med en gammal kvinna som heter Olga. Hon är också i butiken för att handla. Hon har koll. Hon är lite lugnare än de andra tanterna och försöker förstå mig, sedan förklarar hon vad hon tror att jag säger. Jag försöker förklara (vilda gester och lite ord) att vi reser runt i Europa. Hon börjar rabbla länderna i den ordning vi åkt. Sedan hör vi henne berätta för de andra tanterna, vi hör ord som ungefär: Schwedski, Noruega, Finlanda, Dinamarka, Socialismus (här skakar hon på huvudet), kapitalismus (här höjer hon händerna och berättar). De andra är tysta och tittar. Hon förklarar på något vis att våra länder inte har haft kommunistiskt styre utan kapitalistiskt antar jag. Hon säger Auf Wiedersehen på tyska och hjälper mig uttala det på ukrainska när vi ska åka. Hon följer oss ut till bilen och fortsätter prata och frågar vad barnen heter.
Vi hoppar in och kör långsamt genom byn, ser Andrej på en äng med sina vänner, tutar och vinkar. En minut senare cyklar han om oss i världens fart, jodå, det går fortare att cykla än att köra bil på den här vägen. Han cyklar framför oss och stannar och svänger in vid ett hus och vi följer efter. Då kommer Tolek gående emot oss med världens leende. Han har lite besökare på gården men visar oss stolt runt. Vi får se små kycklingar springa omkring, den absolut största sugga vi någonsin sett och två kultingar, vi får se hans lilla gårdsbutik, där han säljer heminlagda grönsaker och fruktar. Han säljer lite sprit och cigaretter också ser det ut som. De kunder som är där blir kvar, vi är tydligen årets händelse i byn. Innan vi åker har vi fått med oss två burkar med inlagda körsbär och en flaska ukrainsk champagne också. Pär försökte ta fram plånboken men det var inte lönt. Det var nästan dumt. Alla följer med oss ut till bilen och alla står och tittar och pratar när vi packar in oss. När vi åker står de kvar och tittar efter oss. Jag är oerhört glad att jag inte kom på idén med fällkniven redan när de kom i morse. Ibland är det riktigt bra att vara trögtänkt.
Vi tar motorvägen mot polska gränsen. Det är så vackert, fullt av blåklint, vallmo, prästkragar och några gula blommor som jag inte vet vad de är. Det är nästan spöklikt, vi är ensamma på den i perioder. En nybyggd motorväg med två filer i varje riktning och fin asfalt. Vi tankar upp de sista pengarna på en mack, köper oktanhöjare och stoppar i när vi ändå håller på. Här kan man förresten tanka 81-oktanig bensin. Vad kör man på det?
Så kommer vi till gränsen, 2,5 km lastbilskö passerar vi innan det börjar. Totalt tar gränspassagen Ukraina-Polen 3 timmar och 5 minuter. De timmarna har en helt egen historia, den är ej lämpad för en blogg. Den är en intressant lektion i systemfel. Men med tre tappra, glada, blonda och rödkindade barn fungerar det mesta och vi tar oss igenom. Förbi tusentals andra. Ibland är gränser riktigt tydliga.
Det har varit en av de mest minnesvärda dagarna på resan. Vi hittar en toppenplats för natten, äter gulschsoppa och festar på gåvan med inlagda körsbär till efterrätt. Vi tar en promenad med barnen längs fält fulla av råg, havre, blåklint eller prästkragar. Vida plockar en stor bukett med bara blåklint.
Det blev en midsommarafton med jordgubbar till frukost, lång gränspassage och blåklintsplockning på kvällen. Inte illa. Det regnar och är 8 grader varmt. Precis som det brukar vara i Sverige på midsommar.
19 juni Ukraina
Vi snitslar oss sakta mellan de djupa groparna i vägen och väntar på mötande trafik ibland, då det bara finns en farbar passage. Vi är mitt inne i byn Peretoky. Vi åker bakom en häst och vagn med en tysk nummerplåt därbak, det är lite lustigt.
Massor av folk är ute på åkrarna och jobbar och rensar. Det är rumpor i vädret överallt, dubbelvikta gamla tanter med plogg.
Landet är sympatiskt. Det är välskött, vackert och rent. Inget skräp slängt någonstans!
Vi stannar på en liten väg och tar lunch precis bredvid vägen. En gubbe kommer förbi och försöker fråga varför vi står där och inte kört upp på sidan? Vi lyckas inte med svaret, men det är enkelt. Då skulle vi inte se vad som sker. Här får vi kontakt med folk, här ser vi alla passera, skolbarn som kommer från skolavslutningen, en man som stannar med sin häst och vagn och försöker prata med oss, människor på väg hem från fälten med hackan slängd över axeln. Vi säger ”Dobre!” och får svar. Allt det här skulle vi inte se om vi kört undan.
Vi stannar och köper jordgubbar och körsbär längs vägen av en gammal dam i huckle, polyesterklänning och fulla munnen med guldtänder. Det är en mysig upplevelse.
Vi hittar en jättefin nattplats igen, mitt ute på stäppen, längs en liten sandig stig/väg med gräs i mitten. En man åker förbi på sin moped och stannar och försöker prata, ska vi sova här? Han skakar på huvudet och åker vidare. Jag går upp och nattar barnen i tältet, endast Vida har inte somnat när jag hör mopedknatter, som slutar precis vid bilen. Pär börjar skratta och ropar åt mig. Vida och jag sticker ut huvudena ur tältet. Det är mannen som är tillbaka med en hink med jordgubbar. Vi hänger länge och försöker prata. Jag bläddrar febrilt i våra lexikon, men hittar inte många användbara meningar. Ändå går det på något vis. Han är så nyfiken. Står där och ler helt lugnt och försöker prata. Varför lärde jag mig aldrig ryska ordentligt?
Mannen heter Tolek. Han frågar om vi vill ha mjölk, han visar att han kan åka och mjölka. Vi skrattar och säger ja. En stund senare kommer han tillbaka med spenvarm mjölk i en stor glasburk åt oss. Han stannar och pratar en stund till. Jag vill så gärna kunna prata med honom. Vi förstår att han vill veta när vi åker i morgon. Vi förklarar att vi brukar åka mellan nio och tio. Vill vi inte ha lite färsk mjölk då? Vi har ju precis fått massor, men han envisas, så vi tackar ja. Innan han åker ger vi honom min gamla regnjacka som vi tänkt slänga/ge bort sedan Italien, men inte kommit oss för. Det finns fördelar med att inte gömma oss i bushen varenda natt.
Massor av folk är ute på åkrarna och jobbar och rensar. Det är rumpor i vädret överallt, dubbelvikta gamla tanter med plogg.
Landet är sympatiskt. Det är välskött, vackert och rent. Inget skräp slängt någonstans!
Vi stannar på en liten väg och tar lunch precis bredvid vägen. En gubbe kommer förbi och försöker fråga varför vi står där och inte kört upp på sidan? Vi lyckas inte med svaret, men det är enkelt. Då skulle vi inte se vad som sker. Här får vi kontakt med folk, här ser vi alla passera, skolbarn som kommer från skolavslutningen, en man som stannar med sin häst och vagn och försöker prata med oss, människor på väg hem från fälten med hackan slängd över axeln. Vi säger ”Dobre!” och får svar. Allt det här skulle vi inte se om vi kört undan.
Vi stannar och köper jordgubbar och körsbär längs vägen av en gammal dam i huckle, polyesterklänning och fulla munnen med guldtänder. Det är en mysig upplevelse.
Vi hittar en jättefin nattplats igen, mitt ute på stäppen, längs en liten sandig stig/väg med gräs i mitten. En man åker förbi på sin moped och stannar och försöker prata, ska vi sova här? Han skakar på huvudet och åker vidare. Jag går upp och nattar barnen i tältet, endast Vida har inte somnat när jag hör mopedknatter, som slutar precis vid bilen. Pär börjar skratta och ropar åt mig. Vida och jag sticker ut huvudena ur tältet. Det är mannen som är tillbaka med en hink med jordgubbar. Vi hänger länge och försöker prata. Jag bläddrar febrilt i våra lexikon, men hittar inte många användbara meningar. Ändå går det på något vis. Han är så nyfiken. Står där och ler helt lugnt och försöker prata. Varför lärde jag mig aldrig ryska ordentligt?
Mannen heter Tolek. Han frågar om vi vill ha mjölk, han visar att han kan åka och mjölka. Vi skrattar och säger ja. En stund senare kommer han tillbaka med spenvarm mjölk i en stor glasburk åt oss. Han stannar och pratar en stund till. Jag vill så gärna kunna prata med honom. Vi förstår att han vill veta när vi åker i morgon. Vi förklarar att vi brukar åka mellan nio och tio. Vill vi inte ha lite färsk mjölk då? Vi har ju precis fått massor, men han envisas, så vi tackar ja. Innan han åker ger vi honom min gamla regnjacka som vi tänkt slänga/ge bort sedan Italien, men inte kommit oss för. Det finns fördelar med att inte gömma oss i bushen varenda natt.
18 juni Ukraina
Tillåt mig bara gnälla lite. Jag är dunderförkyld, har rosselhosta, ont i halsen, allergikli i ögon och ansikte, massor av bett överalllt. Så har det varit svinkallt i natt och jag legat och frusit. Lite synd om mig? Färdiggnällt.
Tre barn pratar oavbrutet i bilen, Kicki sitter och hostar och snorar. I det sorlet anser sig Pär höra ett rungande ”ja” när han föreslår att vi ändå ska ta den där svängen in i Ukraina som vi pratat om, nu när vi är så nära. Bara för att få lite smak på landet. Som sagt, han hör ”JAAAAAAAA!” och kör på. Gränskontrollen är hård. Papper. Fyll i så här. Nej så här. Fyll i här. Stämpel. Do you speak English? In Ukraina, ukraine. Ok, vi hajar. Igenom.
Vi stannar för lunch och ser några komma med korna längs vägen. Korna har benen ihopbundna så att de ej ska kunna smita. När jag tar fram kameran och ”frågar” om jag får fota hoppar killen av cykeln, kommer fram till oss, ler och frågar ”parle italiano?” Så vi pratar en stund med gemensamma ansträngningar. Han bor alldeles bredvid, men har bott fem år i Italien. Han är så glad och önskar oss trevlig resa. Vi börjar med en trevlig lunch i det fria.
Vi kör på den ukrainska stäppen, fast det är mest skog just nu. Vallmon lyser röd på fälten och många människor går och cyklar längs vägarna. Överallt vagnar dragna av två hästar. En familj i en blankpolerad röd lada har picknick. Gamla tanter med plogg, brudar i yngre tonåren som kunnat bo i Gävle, högrepar på axlarna…
Vi får nog carpal body syndrome av det här, vägarna är så dåliga och bilen skakar så mycket att vi blir alldeles omskakade allihopa. Vår bil är ej gjord för asfaltvägar med halvmeterdjupa hål. Fel bil. Rätt väg. Bredvid vår nattplats hittar vi en STOR geggapöl. Isars ögon lyser och han blir helt lycklig igen. Platsen kan inte bli bättre. Isar kan inte bli smutsigare.
Jag kapitulerar och tar en ”tvättlapps” dusch med våtservetter i tältet. En under varje arm, sedan luktar jag godis igen. Nästan i alla fall. Eller för att vara ärlig, inte alls. Men det känns lite bättre än att låta bli. Vill inte ge myggen mer att äta på. Tycker att de bör tänka på dieten, de har ätit nog.
Tre barn pratar oavbrutet i bilen, Kicki sitter och hostar och snorar. I det sorlet anser sig Pär höra ett rungande ”ja” när han föreslår att vi ändå ska ta den där svängen in i Ukraina som vi pratat om, nu när vi är så nära. Bara för att få lite smak på landet. Som sagt, han hör ”JAAAAAAAA!” och kör på. Gränskontrollen är hård. Papper. Fyll i så här. Nej så här. Fyll i här. Stämpel. Do you speak English? In Ukraina, ukraine. Ok, vi hajar. Igenom.
Vi stannar för lunch och ser några komma med korna längs vägen. Korna har benen ihopbundna så att de ej ska kunna smita. När jag tar fram kameran och ”frågar” om jag får fota hoppar killen av cykeln, kommer fram till oss, ler och frågar ”parle italiano?” Så vi pratar en stund med gemensamma ansträngningar. Han bor alldeles bredvid, men har bott fem år i Italien. Han är så glad och önskar oss trevlig resa. Vi börjar med en trevlig lunch i det fria.
Vi kör på den ukrainska stäppen, fast det är mest skog just nu. Vallmon lyser röd på fälten och många människor går och cyklar längs vägarna. Överallt vagnar dragna av två hästar. En familj i en blankpolerad röd lada har picknick. Gamla tanter med plogg, brudar i yngre tonåren som kunnat bo i Gävle, högrepar på axlarna…
Vi får nog carpal body syndrome av det här, vägarna är så dåliga och bilen skakar så mycket att vi blir alldeles omskakade allihopa. Vår bil är ej gjord för asfaltvägar med halvmeterdjupa hål. Fel bil. Rätt väg. Bredvid vår nattplats hittar vi en STOR geggapöl. Isars ögon lyser och han blir helt lycklig igen. Platsen kan inte bli bättre. Isar kan inte bli smutsigare.
Jag kapitulerar och tar en ”tvättlapps” dusch med våtservetter i tältet. En under varje arm, sedan luktar jag godis igen. Nästan i alla fall. Eller för att vara ärlig, inte alls. Men det känns lite bättre än att låta bli. Vill inte ge myggen mer att äta på. Tycker att de bör tänka på dieten, de har ätit nog.
17 juni Polen
Polska landsbygden lever och är grön och vacker. Levande ängar överallt. Vi tar ett lunchstopp i Sandomierz, en jättetrevlig oförstörd liten stad som vi fått rekommenderad. Kicki äter polsk rågsoppa med ägg och korv, serverad i ett stort bakat bröd. Sedan besöker vi apoteket och köper förkylningsmediciner och hittar en liten souvenirbutik med änglar. Ojojoj, kvinnan i butiken bara fnittrar av alla inköp som Kicki och Isar gör. Bra kunder.
Vad gör den här resan med oss?
Den ökar vår nyfikenhet på och förståelse och intresse för andra människor. Den minskar vår rädsla för och fördomar om andra människor.
Vi har blivit varnade så många gånger inför resan. Det finns alldeles för mycket rädsla överallt. Det är farligt att resa med bil, det är farligt för barnen, det är farligt i det och det landet. När vi kommer till Tyskland varnas vi för vildsvin och fransmän som kommer att spraya in sömnmedel och råna oss. I Franskrike varnar man för vildsvin och italienare. I Italien varnar man för att åka söderöver, i Makedonien säger glassgubben att folk tror att Makedonien är farligt, söderöver varnar man för att åka österut. Den serbiska gränspolisen varnar för sina kollegor. Vida sade nyss att ”Det har bara varit ett hemskt ställe på hela resan, det var vid bron i Albanien, när barnen kom och slog på våran bil.” Överallt blir vi så vänligt bemötta. Människor är vänliga överallt. Visst gäller det att ha omdöme. Vi åker inte in i farliga områden medvetet. Vi åker inte in i storstäder. Vi håller oss på snälla landsbygden.
Vi hittar en fin plats igen, det finns fina platser överallt. Speciellt på landsbygden. Åska och en mörkgrå himmel och regn en bit bort, vi får några droppar men klarar oss precis. Solen kommer fram ett tag och värmer. Det är småsveda precis överallt, de här bitande sakerna som är så små att de knappt syns och koncentrerar sig på öron och ögon. Vi går fullt påklädda och svettas. Pär njuter en god polsk porter och lagar köttfärssås. Barnen och Kicki kryper upp i tältet för att komma undan alla bitande saker men det visar sig att myggnätet är för grovmaskigt och det blir fullt av dem i tältet också. Vi stänger till allt vi kan och sitter sedan där och svettas, för solen skiner lite på tältet just nu. Bastu är skönt. Det här är inte skönt. Skillnad? Inte stor. Vi är bitna överallt och det är obehagligt varmt. Allihopa ligger vi halvnakna och försöker att inte nudda varandra, vrider oss och det klibbar överallt. Så går solen ner och det blir jättekallt direkt. På med underställ och fleecekläder och sova. Då kliar man i alla fall inte sönder betten.
Vad gör den här resan med oss?
Den ökar vår nyfikenhet på och förståelse och intresse för andra människor. Den minskar vår rädsla för och fördomar om andra människor.
Vi har blivit varnade så många gånger inför resan. Det finns alldeles för mycket rädsla överallt. Det är farligt att resa med bil, det är farligt för barnen, det är farligt i det och det landet. När vi kommer till Tyskland varnas vi för vildsvin och fransmän som kommer att spraya in sömnmedel och råna oss. I Franskrike varnar man för vildsvin och italienare. I Italien varnar man för att åka söderöver, i Makedonien säger glassgubben att folk tror att Makedonien är farligt, söderöver varnar man för att åka österut. Den serbiska gränspolisen varnar för sina kollegor. Vida sade nyss att ”Det har bara varit ett hemskt ställe på hela resan, det var vid bron i Albanien, när barnen kom och slog på våran bil.” Överallt blir vi så vänligt bemötta. Människor är vänliga överallt. Visst gäller det att ha omdöme. Vi åker inte in i farliga områden medvetet. Vi åker inte in i storstäder. Vi håller oss på snälla landsbygden.
Vi hittar en fin plats igen, det finns fina platser överallt. Speciellt på landsbygden. Åska och en mörkgrå himmel och regn en bit bort, vi får några droppar men klarar oss precis. Solen kommer fram ett tag och värmer. Det är småsveda precis överallt, de här bitande sakerna som är så små att de knappt syns och koncentrerar sig på öron och ögon. Vi går fullt påklädda och svettas. Pär njuter en god polsk porter och lagar köttfärssås. Barnen och Kicki kryper upp i tältet för att komma undan alla bitande saker men det visar sig att myggnätet är för grovmaskigt och det blir fullt av dem i tältet också. Vi stänger till allt vi kan och sitter sedan där och svettas, för solen skiner lite på tältet just nu. Bastu är skönt. Det här är inte skönt. Skillnad? Inte stor. Vi är bitna överallt och det är obehagligt varmt. Allihopa ligger vi halvnakna och försöker att inte nudda varandra, vrider oss och det klibbar överallt. Så går solen ner och det blir jättekallt direkt. På med underställ och fleecekläder och sova. Då kliar man i alla fall inte sönder betten.
16 juni Polen
Kicki har klättrat i träd på campingen och pallat körsbär till barnens stora förtjusning. Fast de tyckte att hon skulle klättra högre upp och längre ut på grenarna. Hon tyckte hon var crazy nog.
Nu är Kicki totaldäckad av förkylningen som Pär nyss haft. När Pär är inne och storhandlar sitter Kicki halvt medvetslös i bilen och barnen lever om så gott de kan. Det blir sent och en paniklunchplats på en kyrkoparkering. Barnen blir överlyckliga, det är bara gegga och lera överallt. De dikar och gräver och vi vill egentligen bara stoppa in dem i varsin säck och förbara till första möjliga högtryckstvätt dyker upp. Pär har köpt surkål på lösvikt och bjuder på polsk lunch. Den är sur.
Vi tillbringar natten i polska jätteskogen, det kunde ha varit en traktorstig precis var som helst i en svensk storskog. Vi känner oss som hemma. Mygg finns det gott om.
Nu är Isar också på väg in i snuvan. Kicki är däckad. Pär tar barnen på en liten promenad och Kicki bara ligger halvdöd i tältet. Vida plockar blåbär.
Nu är Kicki totaldäckad av förkylningen som Pär nyss haft. När Pär är inne och storhandlar sitter Kicki halvt medvetslös i bilen och barnen lever om så gott de kan. Det blir sent och en paniklunchplats på en kyrkoparkering. Barnen blir överlyckliga, det är bara gegga och lera överallt. De dikar och gräver och vi vill egentligen bara stoppa in dem i varsin säck och förbara till första möjliga högtryckstvätt dyker upp. Pär har köpt surkål på lösvikt och bjuder på polsk lunch. Den är sur.
Vi tillbringar natten i polska jätteskogen, det kunde ha varit en traktorstig precis var som helst i en svensk storskog. Vi känner oss som hemma. Mygg finns det gott om.
Nu är Isar också på väg in i snuvan. Kicki är däckad. Pär tar barnen på en liten promenad och Kicki bara ligger halvdöd i tältet. Vida plockar blåbär.
Kicki med spenvarm mjölk, direkt från kossan i Ukraina.
Tolek och sonen Andrej kom med massor av gåvor på morgonen: ägg, mjölk, jordgubbssylt, kött och späck.
och vi njöt frukost på havregrynsgröt kokad på bara gräddmjölk, med jordgubbar till. Åsså lite nybakt bröd. Lyxliv!
Vida och Kicki hänger ur tältet och pratar med Tolek och äter jordgubbarna han håller i handen.
Middag på stäppen. 
De japanska makakerna från Villach frös på nätterna, så Kicki fick sticka lite tröjor åt dem.
Det leks hårt med leksakerna. Vi önskar att vi hade en riktig bil som klarade sån här körning!
Underbar nattplats iUkraina.
Alla nattplatser som innehåller geggapölar är ju underbara. Galonkläder är en underbar uppfinning. De skyddar både mot lera och broms.
Alltså, bara toppenkul!
Ukraina och Polen
Äntligen internet tillgång, då får jag inte in texterna på bloggen, vet inte vad som är fel. Kanske för att det är värsta skyfallet sedan resan startade, översvämning överallt. Vi får testa tältet och se om det klarar den här stormen. Annars var ju allting fuktigt ändå efter allt regn som varit...
Vi är i alla fall i Polen och kör sakta norröver. Kom från Ukraina för några dagar sedan, det blev en av resans absoluta höjdpunkter, vilket ställe! Vi älskar det och vill tillbaka. Fast helst på långfärdscykling några veckor. Farmor, Farfar, Mormor, Morfar - vi vill ha tre veckors barnvakt om två somrar, jag försöker övertala Pär att vi ska fira vår 10åriga bröllopsdag med lite cykelsemester... :-)
Vi är i alla fall i Polen och kör sakta norröver. Kom från Ukraina för några dagar sedan, det blev en av resans absoluta höjdpunkter, vilket ställe! Vi älskar det och vill tillbaka. Fast helst på långfärdscykling några veckor. Farmor, Farfar, Mormor, Morfar - vi vill ha tre veckors barnvakt om två somrar, jag försöker övertala Pär att vi ska fira vår 10åriga bröllopsdag med lite cykelsemester... :-)
måndag 15 juni 2009
mobil borta!
Jag har lagt in ett helt gäng uppdateringar senaste dagarna, så mitt meddelande om mobilen kommer långt ner, ifall någon inte sett det så har jag ingen mobil längre, den har blivit stulen. Ring eller sms'a Pärs mobil istället. Maila för numret om ni inte har det, alternativt ring hans jobb och fråga om det.
15 juni
Vi har varit ute mer än en fjärdedel av det här året nu. Det blir nästan en tredjedel av 2009 års dagar innan vi är hemma.
Pär har gått med rotborste i halsen några dagar (läs ont i halsen och förkyld), nu har det drabbat Kicki. Det är första förkylningen på tre månader, vi har klarat oss toppen. Kicki tycker dock inte att allergi och förkylning är någon bra kombination. När vi dessutom slår läger på kvällen är det gräsklippare och trimrar på gång överallt och Kickis ansikte håller på att brinna upp av allergireaktion. Så j-a trist. Pär var i alla fall jättevarm om fötterna i natt tack vare ulltossorna han köpte på turistmarknaden igår. Alla turistfällor är inte fel.
Vi sitter på campingen på morgonen och ser pensionärerna spatsera förbi i morgonrock och plasttofflor, med handduk på axeln och necessär i handen på väg till och från duschen. Under frukosten fick vi ytterligare en visning av nutidens playstaytion för pensionärer. Fjärrkontroll till husvagnen. I Beaune i Frankrike såg jag den första gången. Jag stod och pratade med en dam som just anlänt och ser så plötsligt hennes husvagn väldigt lättvindligt hamna på plats. Minnen av barndomen, när pappa backar och knuffar och svettas för att få husvagnen på plats dök upp. Jag sade till damen att hon måste ha en ”hell of a husband”. Så var det naturligtvis inte. Han hade ölmage som alla andra tyskar. Och en fjärrkontroll i handen. Nu ser vi dem igen, pensionärerna stå där, bara karlar, inte låter man frugan få tag i fjärrkontrollen inte, och kör husvagnen i lugn takt ut från campingen. Där står bilen och väntar och husvagnen trixar ända fram och hoppar på dragkroken. Bakom står en stolt pensionär och låser fast den, lägger sedan fjärrkontrollen på plats, vinkar hejdå till alla åskådare, hoppar in i bilen och åker iväg.
Vi åker till Saltgruvan i Wieliczka, ett av de första ställen UNESCO tog upp som World Natural and Cultural Heritage 1978. Här har man brutit salt sedan medeltiden. Förresten kommer ordet ”salary” (engelska ordet för lön) från latinets ”sal” som betyder salt. Salt var ett bra betalningsmedel och mycket värdefullt. Man behövde det för att konservera mat. Det finns 3000 kamrar och totalt 300 km gångar mellan ett djup på 64 och 327 meter. Som lägst var vi på 135 meter tror jag. Över en miljon människor besöker dessa gruvor varje år, bara det fick Pär att få kalla rysningar av turistskräck, men det var faktiskt sevärt. Här finns bl a ett kapell med 40 meter i tak och massor av skulpturer och lampkronor och allt annat, ALLTING utmejslat i saltblock. Dessutom är det något speciellt med luften härnere, den är så ren och bra att det finns ett rehabiliteringscenter därnere under jord. Speciellt bra är det för allergier och ont i halsen. Kicki drog djupa andetag hela tiden. Det är någonting med saltet som jag inte lyckades höra när hon beskrev. Vida och Isar gick hela turen och var superduktiga. Lilja tog en tupplur. Å på slutet köpte vi så klart souvenirer. En lampa av salt. Turistfälla, visst, men den är häftig! Hela stället var helt enkelt fantastiskt. Kolla in www.kopalnia.pl
Tja, sedan blev det såklart för sent för att åka iväg och leta nattplats, vi tog campingen en km bort. Där trampade barnen tvätt och diskade, de tycker det är jättekul! Men i morgon åker vi vidare!
Pär har gått med rotborste i halsen några dagar (läs ont i halsen och förkyld), nu har det drabbat Kicki. Det är första förkylningen på tre månader, vi har klarat oss toppen. Kicki tycker dock inte att allergi och förkylning är någon bra kombination. När vi dessutom slår läger på kvällen är det gräsklippare och trimrar på gång överallt och Kickis ansikte håller på att brinna upp av allergireaktion. Så j-a trist. Pär var i alla fall jättevarm om fötterna i natt tack vare ulltossorna han köpte på turistmarknaden igår. Alla turistfällor är inte fel.
Vi sitter på campingen på morgonen och ser pensionärerna spatsera förbi i morgonrock och plasttofflor, med handduk på axeln och necessär i handen på väg till och från duschen. Under frukosten fick vi ytterligare en visning av nutidens playstaytion för pensionärer. Fjärrkontroll till husvagnen. I Beaune i Frankrike såg jag den första gången. Jag stod och pratade med en dam som just anlänt och ser så plötsligt hennes husvagn väldigt lättvindligt hamna på plats. Minnen av barndomen, när pappa backar och knuffar och svettas för att få husvagnen på plats dök upp. Jag sade till damen att hon måste ha en ”hell of a husband”. Så var det naturligtvis inte. Han hade ölmage som alla andra tyskar. Och en fjärrkontroll i handen. Nu ser vi dem igen, pensionärerna stå där, bara karlar, inte låter man frugan få tag i fjärrkontrollen inte, och kör husvagnen i lugn takt ut från campingen. Där står bilen och väntar och husvagnen trixar ända fram och hoppar på dragkroken. Bakom står en stolt pensionär och låser fast den, lägger sedan fjärrkontrollen på plats, vinkar hejdå till alla åskådare, hoppar in i bilen och åker iväg.
Vi åker till Saltgruvan i Wieliczka, ett av de första ställen UNESCO tog upp som World Natural and Cultural Heritage 1978. Här har man brutit salt sedan medeltiden. Förresten kommer ordet ”salary” (engelska ordet för lön) från latinets ”sal” som betyder salt. Salt var ett bra betalningsmedel och mycket värdefullt. Man behövde det för att konservera mat. Det finns 3000 kamrar och totalt 300 km gångar mellan ett djup på 64 och 327 meter. Som lägst var vi på 135 meter tror jag. Över en miljon människor besöker dessa gruvor varje år, bara det fick Pär att få kalla rysningar av turistskräck, men det var faktiskt sevärt. Här finns bl a ett kapell med 40 meter i tak och massor av skulpturer och lampkronor och allt annat, ALLTING utmejslat i saltblock. Dessutom är det något speciellt med luften härnere, den är så ren och bra att det finns ett rehabiliteringscenter därnere under jord. Speciellt bra är det för allergier och ont i halsen. Kicki drog djupa andetag hela tiden. Det är någonting med saltet som jag inte lyckades höra när hon beskrev. Vida och Isar gick hela turen och var superduktiga. Lilja tog en tupplur. Å på slutet köpte vi så klart souvenirer. En lampa av salt. Turistfälla, visst, men den är häftig! Hela stället var helt enkelt fantastiskt. Kolla in www.kopalnia.pl
Tja, sedan blev det såklart för sent för att åka iväg och leta nattplats, vi tog campingen en km bort. Där trampade barnen tvätt och diskade, de tycker det är jättekul! Men i morgon åker vi vidare!
söndag 14 juni 2009
English shortcut June 14
English update maj, juni
We had a few great days in Greece. Sun and heat and beaches and bathing and relaxing. We spent a few nights at the Philion Peninsula just taking it easy. The kids loved the beach, Vida was in trance picking pebbles and rocks there, they looked like beads and pearls.
We turned and started going north. “But going north, are we going home? I don’t want to go home!” Vida screamed. Don’t worry. We won’t be home for long yet… We took a last dip in the Mediterranean Sea and then traveled into Bulgaria.
We find a really nice place for the night in Bulgaria, we set our camp and Pär takes a walk with the kids. A man comes by in a really old Lada and a while later, I hear Pär laughing as if he was talking to an adult. Another while later, the same Lada passes me (I’m by the car doing the dishes) with the man, smiling as if he would crack his cheeks. Pär comes back with the children and tells me about a fantastic meeting with this man. The man only spoke Bulgarian, Pär answered in Swedish and they were having a great time, laughing a lot. Maybe 20 minutes pass, then the man is back in his old Lada, the car jumping and hopping on the mud road. He makes a quick stop and hops out of the car with gifts for us. First of all, a bottle of Rakiya, his own homemade, more than 50% strength. He is so proud! So we all drink for friendship, then he gives us his own youghurt and a bag of his tomatoes. We continue to try to communicate and this is such a great thing. The next morning, he comes by again, just checking that we were ok and were having a good time camping on his field. We felt so welcome! We spend a few more days in Bulgaria, looking at monasteries and great nature.
The next country is Serbia. We spend three nights in Serbia. The first day we meet up with the Nikic family, family of our friends in Montenegro. We’ve had a sparepart for our kitchen sent to their home, so we come to pick it up and get overwhelmed with hospitality. The only problem is that we can’t stay for food. They are really troubled about this as they really want to treat us with dinner. But the kids are tired and we have to find a place for the night before it gets dark, so we have to be rude and say goodbye. The son in the family, Alexander, takes us to a good place for the night and stays with us to check all is ok. The next morning, another relative also comes by to see that we are ok. All so helpful!
When leaving Serbia, the customs police asks for our police papers. What police papers we ask? Well, we are supposed to register with the police every day that we are in the country. Oops, didn’t know that. We’re lucky to have met a friendly and young police officer. He lets us out, but makes us promise to do it the right way the next time. Not all of his colleagues are willing to do it the easy way…
We go into Rumania and spend only one night here. The traffic is deathly dangerous and we don’t feel comfortable. But before leaving, we find a huge department store with EVERYTHING, so we take the chance to do some major grocery shopping.
Hungary, country number 17 on our trip is great. We spend time at some thermal baths and have some great bush camping spots. In one of them, a man comes with his ~70 sheep and passes our car just when the kids have climbed up in the tent and are about to sleep. They just loved laying on the edge of the tent looking out on all the sheep passing by. The next morning he comes back with them again, going up the hill behind us, just when we were having breakfast.
We continue into Slovakia, look at some old castles and end up having Christines mobile and some money stolen. Not a good experience… It’s cold and rainy too, so we head into Poland.
In Poland the sun comes back, although it’s chilly. We spend the first afternoon just doing laundry and settling down a bit. The next day we visit Krakow.
We’ll continue in Poland for at least another week, going east and then head north along the eastern border up to Lithuania, Latvia and Estonia, then we’ll be trying to catch a boat back to Sweden. Hoping to be home around mid-July.
We had a few great days in Greece. Sun and heat and beaches and bathing and relaxing. We spent a few nights at the Philion Peninsula just taking it easy. The kids loved the beach, Vida was in trance picking pebbles and rocks there, they looked like beads and pearls.
We turned and started going north. “But going north, are we going home? I don’t want to go home!” Vida screamed. Don’t worry. We won’t be home for long yet… We took a last dip in the Mediterranean Sea and then traveled into Bulgaria.
We find a really nice place for the night in Bulgaria, we set our camp and Pär takes a walk with the kids. A man comes by in a really old Lada and a while later, I hear Pär laughing as if he was talking to an adult. Another while later, the same Lada passes me (I’m by the car doing the dishes) with the man, smiling as if he would crack his cheeks. Pär comes back with the children and tells me about a fantastic meeting with this man. The man only spoke Bulgarian, Pär answered in Swedish and they were having a great time, laughing a lot. Maybe 20 minutes pass, then the man is back in his old Lada, the car jumping and hopping on the mud road. He makes a quick stop and hops out of the car with gifts for us. First of all, a bottle of Rakiya, his own homemade, more than 50% strength. He is so proud! So we all drink for friendship, then he gives us his own youghurt and a bag of his tomatoes. We continue to try to communicate and this is such a great thing. The next morning, he comes by again, just checking that we were ok and were having a good time camping on his field. We felt so welcome! We spend a few more days in Bulgaria, looking at monasteries and great nature.
The next country is Serbia. We spend three nights in Serbia. The first day we meet up with the Nikic family, family of our friends in Montenegro. We’ve had a sparepart for our kitchen sent to their home, so we come to pick it up and get overwhelmed with hospitality. The only problem is that we can’t stay for food. They are really troubled about this as they really want to treat us with dinner. But the kids are tired and we have to find a place for the night before it gets dark, so we have to be rude and say goodbye. The son in the family, Alexander, takes us to a good place for the night and stays with us to check all is ok. The next morning, another relative also comes by to see that we are ok. All so helpful!
When leaving Serbia, the customs police asks for our police papers. What police papers we ask? Well, we are supposed to register with the police every day that we are in the country. Oops, didn’t know that. We’re lucky to have met a friendly and young police officer. He lets us out, but makes us promise to do it the right way the next time. Not all of his colleagues are willing to do it the easy way…
We go into Rumania and spend only one night here. The traffic is deathly dangerous and we don’t feel comfortable. But before leaving, we find a huge department store with EVERYTHING, so we take the chance to do some major grocery shopping.
Hungary, country number 17 on our trip is great. We spend time at some thermal baths and have some great bush camping spots. In one of them, a man comes with his ~70 sheep and passes our car just when the kids have climbed up in the tent and are about to sleep. They just loved laying on the edge of the tent looking out on all the sheep passing by. The next morning he comes back with them again, going up the hill behind us, just when we were having breakfast.
We continue into Slovakia, look at some old castles and end up having Christines mobile and some money stolen. Not a good experience… It’s cold and rainy too, so we head into Poland.
In Poland the sun comes back, although it’s chilly. We spend the first afternoon just doing laundry and settling down a bit. The next day we visit Krakow.
We’ll continue in Poland for at least another week, going east and then head north along the eastern border up to Lithuania, Latvia and Estonia, then we’ll be trying to catch a boat back to Sweden. Hoping to be home around mid-July.
14 juni
Solen skiner och vi tar buss/spårvagn in till Krakow. Familjen spatserar omkring och tittar på den vackra staden och köper lite souvenirer.
Kvällen tillbringar vi som campingproffs, vi pratar med våra campinggrannar och får en massa bra tips. Vi bjuder Gilroy och Sheila på Rakiya från Bulgarien. Sheila sveper sin. Gilroys andel försvinner likafort, fast han kastar den över axeln efter att ha smakat. Barnen får presenter av Bettina och Tom från Tyskland, kritor och en lastbil. Sedan kastar Sheila boll med dem och Isar skrattar så han kiknar. Lilja tussar omkring på gräset i blöja och t-shirt. Vi bjuder på nybakad sockerkaka och diskuterar vilka typer av plastbackar som är bäst när man är ute och reser, samt kollar in alla möjliga onödiga och fyndiga camping-gadgets.
Kvällen tillbringar vi som campingproffs, vi pratar med våra campinggrannar och får en massa bra tips. Vi bjuder Gilroy och Sheila på Rakiya från Bulgarien. Sheila sveper sin. Gilroys andel försvinner likafort, fast han kastar den över axeln efter att ha smakat. Barnen får presenter av Bettina och Tom från Tyskland, kritor och en lastbil. Sedan kastar Sheila boll med dem och Isar skrattar så han kiknar. Lilja tussar omkring på gräset i blöja och t-shirt. Vi bjuder på nybakad sockerkaka och diskuterar vilka typer av plastbackar som är bäst när man är ute och reser, samt kollar in alla möjliga onödiga och fyndiga camping-gadgets.
13 juni
Jag går iväg direkt på morgonen för att tvätta en maskin igen. Jag är oerhört noga med att bara fylla LITE tvätt. (Men tycker det är ganska värdelöst med en tvättmaskin som knappt klarar att tvätta när den är fylld till 25%....)
Pär kommer tillbaka till mig och säger att campingtanten skällt på honom, det är något strul med tvättmaskinen. Jag går dit och hon skäller värre än igår. Maskinen går inte och hon är ARG. Efter en stund kommer killen som hjälpte mig tolka igår och hon vänder sig mot honom och skäller ut honom också. Jag har då lite svårt att hålla mig för skratt, han ska bara raka sig, men blir utskälld. Hon är i alla fall så, ursäkta språket, jävla otrevlig att jag tar ut tvätten och ställer mig att handtvätta. Vida kommer och det blir barnarbete av det hela, hon ställer sig och trampar tvätten. Hon tycker det är jättekul, men några av de andra gästerna kollar tveksamt in mig, där jag står bredvid Vida som trampar av hjärtans lust…
Sedan packar vi ihop och åker. Tvättmaskinen var kack och jag vill inte bli behandlad så här. Tanten hade något annat problem och tog ut det på mig. Tyvärr Slovakien, vi har inga goda erfarenheter av dig som land. Vi drar till Polen.
Det är veteranbilsdag precis innan gränsen och vi möter massor av roliga gamla bilar. En hel del militärfordon med förare uppklädda i gamla militäruniformer också.
Kyrkogårdarna översvallade med blommor i alla möjliga färger. Plastblommor. Underhållsfritt. Har aldrig sett det hemma.
Polen är land nr 19 på resan och vi stannar för lunch på en liten rolig umpa-umpa restaurant, gammal polsk umpa musik, traditionella dekorationer, lite av turistvarning, men den är ganska lustig och jag gillar den. Servitriserna har någon slags folkdräkt och vi äter massor av polsk gammal traditionell mat. Sån mat som ingen äter nuförtiden men som vi turister älskar och som säger oss en del om landets historia. En positiv upplevelse. Vi anländer Krakow på eftermiddagen och tar in på en camping precis utanför staden. Här är jättefräscht, och det finns inte bara en tvättmaskin, det finns två. De är LEDIGA och de fungerar toppen. Jag laddar fullt och vi blir alltid lite lättade och lyckliga när vi lyckas tvätta. Lycka kan vara så enkelt. När vi lägger oss på kvällen är allt rent: sängkläder, filtar, pyjamasar. Det luktar fräscht. Det känns fräscht. Det är fräscht.
Pär kommer tillbaka till mig och säger att campingtanten skällt på honom, det är något strul med tvättmaskinen. Jag går dit och hon skäller värre än igår. Maskinen går inte och hon är ARG. Efter en stund kommer killen som hjälpte mig tolka igår och hon vänder sig mot honom och skäller ut honom också. Jag har då lite svårt att hålla mig för skratt, han ska bara raka sig, men blir utskälld. Hon är i alla fall så, ursäkta språket, jävla otrevlig att jag tar ut tvätten och ställer mig att handtvätta. Vida kommer och det blir barnarbete av det hela, hon ställer sig och trampar tvätten. Hon tycker det är jättekul, men några av de andra gästerna kollar tveksamt in mig, där jag står bredvid Vida som trampar av hjärtans lust…
Sedan packar vi ihop och åker. Tvättmaskinen var kack och jag vill inte bli behandlad så här. Tanten hade något annat problem och tog ut det på mig. Tyvärr Slovakien, vi har inga goda erfarenheter av dig som land. Vi drar till Polen.
Det är veteranbilsdag precis innan gränsen och vi möter massor av roliga gamla bilar. En hel del militärfordon med förare uppklädda i gamla militäruniformer också.
Kyrkogårdarna översvallade med blommor i alla möjliga färger. Plastblommor. Underhållsfritt. Har aldrig sett det hemma.
Polen är land nr 19 på resan och vi stannar för lunch på en liten rolig umpa-umpa restaurant, gammal polsk umpa musik, traditionella dekorationer, lite av turistvarning, men den är ganska lustig och jag gillar den. Servitriserna har någon slags folkdräkt och vi äter massor av polsk gammal traditionell mat. Sån mat som ingen äter nuförtiden men som vi turister älskar och som säger oss en del om landets historia. En positiv upplevelse. Vi anländer Krakow på eftermiddagen och tar in på en camping precis utanför staden. Här är jättefräscht, och det finns inte bara en tvättmaskin, det finns två. De är LEDIGA och de fungerar toppen. Jag laddar fullt och vi blir alltid lite lättade och lyckliga när vi lyckas tvätta. Lycka kan vara så enkelt. När vi lägger oss på kvällen är allt rent: sängkläder, filtar, pyjamasar. Det luktar fräscht. Det känns fräscht. Det är fräscht.
12 juni
Vi kommer iväg tidigt, vi vill åka härifrån. Slovakerna verkar misstänksamma, flera har åkt förbi oss och kollat in oss, men ingen svarar när vi vinkar och säger hej, de bara kollar. Förutom en kille då, han satte upp tummen och log stort när han såg oss sitta allihop under tältet och äta middag. Men vi känner oss inte väl till mods. En stöld kan ju ske i vilket land som helst, oärliga tjuvar finns det överallt.
Vi kör på mot Polen, men det är små vägar och går sakta. Stannar på en Tesco och handlar lakan och lite mat. Passerar massa små orter med bara ett gäng betonghöghus. Det regnar så vi skippar nationalparken och bergen vi tänkt titta på i norra Slovakien, vi har fått nog av regniga bergstrakter. Hade sett fram emot lite vandring, men det får bli en annan gång.
Nästan alla Slovakiska småpojkar vi sett har gått med en leksakspistol eller ett leksaksgevär i handen, utan undantag. På Cerveny Kamen var det flera skolklasser på besök och alla sprang runt och sköt vilt på varandra.
Vi lyckas inte alls hitta någon nattplats och det blir sent, precis när vi börjar känna oss lite stressade dyker en campingskylt upp, så vi kapitulerar och åker in. Men de har en tvättmaskin så det känns ganska ok. Jag laddar den, har med mig lite för lite tvätt, så den blir knappt halvfull, men det känns viktigt att få tvättat innan kvällen, så jag startar den och sedan fixar vi mat. Går tillbaka för att hämta tvätten och det visar sig vara något fel på den, så jag ber om hjälp. Jag får mig en rungande utskällning för någonting. Jag haffar en kille som pratar engelska och frågar om han kan översätta varför hon är så arg. Då skäller hon ut honom. Jag har tydligen laddat maskinen för full. Men den var inte ens halvfull. Så, jag tar tvätten och går. Det är 10 grader, regn och blåst. Kallt.
Vi kör på mot Polen, men det är små vägar och går sakta. Stannar på en Tesco och handlar lakan och lite mat. Passerar massa små orter med bara ett gäng betonghöghus. Det regnar så vi skippar nationalparken och bergen vi tänkt titta på i norra Slovakien, vi har fått nog av regniga bergstrakter. Hade sett fram emot lite vandring, men det får bli en annan gång.
Nästan alla Slovakiska småpojkar vi sett har gått med en leksakspistol eller ett leksaksgevär i handen, utan undantag. På Cerveny Kamen var det flera skolklasser på besök och alla sprang runt och sköt vilt på varandra.
Vi lyckas inte alls hitta någon nattplats och det blir sent, precis när vi börjar känna oss lite stressade dyker en campingskylt upp, så vi kapitulerar och åker in. Men de har en tvättmaskin så det känns ganska ok. Jag laddar den, har med mig lite för lite tvätt, så den blir knappt halvfull, men det känns viktigt att få tvättat innan kvällen, så jag startar den och sedan fixar vi mat. Går tillbaka för att hämta tvätten och det visar sig vara något fel på den, så jag ber om hjälp. Jag får mig en rungande utskällning för någonting. Jag haffar en kille som pratar engelska och frågar om han kan översätta varför hon är så arg. Då skäller hon ut honom. Jag har tydligen laddat maskinen för full. Men den var inte ens halvfull. Så, jag tar tvätten och går. Det är 10 grader, regn och blåst. Kallt.
11 juni
Vi passerar en by med massor av högtalare på lyktstolparna, därur strömmar radiomusik. Var det månne för gammal propaganda på kommunisttiden? Vem kan svara?
Vi åker först till ett slott som heter Smolenice. Sedan till Cerveny Kamen. Det är ett jätteslott och där finns också en massa rovfåglar. Vi ska titta på en show med falkar men den är inte mycket och vi får oss en funderare kring det här med att hålla rovfåglar som de gör. Kommer tillbaka till bilen och finner att min telefon är stulen, tillsammans med våra ungerska pengar, kanske 700 kronor. Någon varit och grävt i min låda, öppnat ett paket som låg där, men lämnat det, det var en kortlek med Findus och Pettsson på svenska. Troligen ett hastverk, jag hade glömt telefonen framme. Det skedde en gång. Det var fel gång. I övrigt saknar vi ingenting. Barnen är helskinnade och bilen oskadad. Vi åker vidare.
Vida förstår inte varför de ej kan köpa en egen telefon.
Jag är i tältet och söver barnen på kvällen. Känner mig ledsen och blå. Att bli bestulen är inte kul. Rätt åt fultjuvarna att telefonen är operatörslåst. Lyckades spärra den dessutom. Hoppas de får en kul helg i Ungern med våra pengar. Det mest värdefulla ligger runt mig och sover. Det var bara en telefon och pengar. Vi kan resa vidare. Men känslan är trist. Tilliten rubbad.
Vi åker först till ett slott som heter Smolenice. Sedan till Cerveny Kamen. Det är ett jätteslott och där finns också en massa rovfåglar. Vi ska titta på en show med falkar men den är inte mycket och vi får oss en funderare kring det här med att hålla rovfåglar som de gör. Kommer tillbaka till bilen och finner att min telefon är stulen, tillsammans med våra ungerska pengar, kanske 700 kronor. Någon varit och grävt i min låda, öppnat ett paket som låg där, men lämnat det, det var en kortlek med Findus och Pettsson på svenska. Troligen ett hastverk, jag hade glömt telefonen framme. Det skedde en gång. Det var fel gång. I övrigt saknar vi ingenting. Barnen är helskinnade och bilen oskadad. Vi åker vidare.
Vida förstår inte varför de ej kan köpa en egen telefon.
Jag är i tältet och söver barnen på kvällen. Känner mig ledsen och blå. Att bli bestulen är inte kul. Rätt åt fultjuvarna att telefonen är operatörslåst. Lyckades spärra den dessutom. Hoppas de får en kul helg i Ungern med våra pengar. Det mest värdefulla ligger runt mig och sover. Det var bara en telefon och pengar. Vi kan resa vidare. Men känslan är trist. Tilliten rubbad.
10 juni
Det är häftiga kontraster i det här landet. Utanför varje by ligger världens område med stormarknader. I går kväll kom herden med sina getter förbi vårt nattläger.
Idag blir vi stoppade i en trafikkontroll. De vill se vår vignette – att vi betalat för att köra på motorvägen. Men det har vi inte, vi trodde inte vi behövde det här i Ungern. Missat det. Men poliserna ser att vi köpt vignetter i andra länder och förstår att vi inte försöker att luras, så de släpper oss. Vi har träffat flera snälla poliser nu.
Vi åker till ett ”thermal bath” igen, rekommenderat av Lonely Planet. Det är ingenting i jämförelse med det förra vi var på, men vi har jättekul ändå. Och skrubbar oss ordentligt rena. Det behövs.
Vi kör in i Slovakien.
Idag blir vi stoppade i en trafikkontroll. De vill se vår vignette – att vi betalat för att köra på motorvägen. Men det har vi inte, vi trodde inte vi behövde det här i Ungern. Missat det. Men poliserna ser att vi köpt vignetter i andra länder och förstår att vi inte försöker att luras, så de släpper oss. Vi har träffat flera snälla poliser nu.
Vi åker till ett ”thermal bath” igen, rekommenderat av Lonely Planet. Det är ingenting i jämförelse med det förra vi var på, men vi har jättekul ändå. Och skrubbar oss ordentligt rena. Det behövs.
Vi kör in i Slovakien.
lördag 13 juni 2009
9 juni
Vi passerar den bruna Donau igen, den ser ut som flytande lera. Det blir lunch på en stormarknadsparkering i 30 graders värme, därefter går vi in och storhandlar i ett luftkonditionerat köpcentrum, på den största stormarknaden vi sett hittills. Vanans makt är stark. Det är lätt att ta den enkla vägen. Här hittar vi allt vi söker och behöver. Fast barnen är ju måttligt roade av storhandling… Ungern har för övrigt verkligen hoppat på stormarknadsrejset, det finns multistora varuhus utanför varenda liten by.
Barnen och Pär försöker natta uppe i tältet, Kicki har förberett för kvällstvagning och är precis på väg att strippa när två hundar kommer skällande och rusande i världens fart. Ännu snabbare kommer Kicki in i bilen och stänger dörren. Framför hundarna springer en skräckslagen hare som turligt nog kommer undan genom att kasta sig in i ett tätt snår. Precis efter hundarna kommer en stor fårskock med bjällror springande nerför en backe. Det blir dagens upplevelse, en visslande herde kommer med ca 70 får och två hundar och passerar precis förbi oss. Barnen ligger uppe i tältet och tittar ut och det blir en jättemysig upplevelse.
Barnen och Pär försöker natta uppe i tältet, Kicki har förberett för kvällstvagning och är precis på väg att strippa när två hundar kommer skällande och rusande i världens fart. Ännu snabbare kommer Kicki in i bilen och stänger dörren. Framför hundarna springer en skräckslagen hare som turligt nog kommer undan genom att kasta sig in i ett tätt snår. Precis efter hundarna kommer en stor fårskock med bjällror springande nerför en backe. Det blir dagens upplevelse, en visslande herde kommer med ca 70 får och två hundar och passerar precis förbi oss. Barnen ligger uppe i tältet och tittar ut och det blir en jättemysig upplevelse.
8 juni
Lilja har fått för sig att 05:15 är en kalastid att kliva upp. Ingen av oss övriga i familjen håller med. Men Lilja, som om hon hade varit indian hade fått heta Starka Viljan, ger ej upp. Morgonstund har guld i mund.
Det var i alla fall varmt och skönt i tältet i natt, med två nya fleecefiltar. Dessutom finns det nu två filtar mer att slåss om när det ska byggas koja i tältet.
Vida gick runt och samlade bamsesniglar i en hink i morse. Sedan lade hon allihop bredvid ett träd. Efter en stund var nästan alla på väg uppför trädet, en ganska bisarr syn.
Tyvärr verkar Isars folkabuss ha blivit kvar någonstans. Den har varit borta några dagar nu och sorgen är stor. Därtill är bollen borta. Men det är inte medvetet vi skräpar ner och lämnar leksaker lite här och där.
Vi hittar Lippizaner stallet som Kicki haft som hemlig överraskning. Här ska man enligt guideboken kunna få boka en ridtur på de vita springarna. Men så är det inte alls i verkligheten tydligen. Den enda som ”pratar” engelska (10 ord) läser i guideboken och skakar på huvudet, jag försöker på alla sätt och vis och hon förstår precis och pratar med de andra som jobbar där också, men det blir nej. Tur att det var menat som en överraskning och att jag inte hade berättat för Vida.
Istället tar vi oss till ett stort och fint hotell där det finns Internet och betalar räkningar. Vi hinner uppdatera bloggen med lite text, men två barn sitter i bilen och är övertrötta, så vi ger upp.
Kvällens rastplats blir också fin. Bara antalet sorter samt mängden av de olika sorterna små flygande blodsugande saker är trist. Värst är hästbromsarna stora som en tumme som flyger som reaplan kring bilen. Men de lyckas aldrig bita oss. Fästingskräck har vi, endast en hittar vi idag och den kryper.
Hela familjen ligger i tältet och myser under fleecefiltarna tills barnen somnat, jättemysigt. Sedan sitter Pär och jag i LED lampans blå sken och reflekterar lite, till ljudet av den högljudda och envisa syrsan som bor precis bakom vänster bakdäck.
Det var i alla fall varmt och skönt i tältet i natt, med två nya fleecefiltar. Dessutom finns det nu två filtar mer att slåss om när det ska byggas koja i tältet.
Vida gick runt och samlade bamsesniglar i en hink i morse. Sedan lade hon allihop bredvid ett träd. Efter en stund var nästan alla på väg uppför trädet, en ganska bisarr syn.
Tyvärr verkar Isars folkabuss ha blivit kvar någonstans. Den har varit borta några dagar nu och sorgen är stor. Därtill är bollen borta. Men det är inte medvetet vi skräpar ner och lämnar leksaker lite här och där.
Vi hittar Lippizaner stallet som Kicki haft som hemlig överraskning. Här ska man enligt guideboken kunna få boka en ridtur på de vita springarna. Men så är det inte alls i verkligheten tydligen. Den enda som ”pratar” engelska (10 ord) läser i guideboken och skakar på huvudet, jag försöker på alla sätt och vis och hon förstår precis och pratar med de andra som jobbar där också, men det blir nej. Tur att det var menat som en överraskning och att jag inte hade berättat för Vida.
Istället tar vi oss till ett stort och fint hotell där det finns Internet och betalar räkningar. Vi hinner uppdatera bloggen med lite text, men två barn sitter i bilen och är övertrötta, så vi ger upp.
Kvällens rastplats blir också fin. Bara antalet sorter samt mängden av de olika sorterna små flygande blodsugande saker är trist. Värst är hästbromsarna stora som en tumme som flyger som reaplan kring bilen. Men de lyckas aldrig bita oss. Fästingskräck har vi, endast en hittar vi idag och den kryper.
Hela familjen ligger i tältet och myser under fleecefiltarna tills barnen somnat, jättemysigt. Sedan sitter Pär och jag i LED lampans blå sken och reflekterar lite, till ljudet av den högljudda och envisa syrsan som bor precis bakom vänster bakdäck.
7 juni
Tja, tvätten är torr innan vi åker. Det är mycket fokus på det vardagliga nu: äta, sova, bajsa, tvätta oss och kläderna. Så kör vi lite och hittar på lite kul.
Vi kommer till Tokaj där vi tar en lunch på torget. Pizzaindex = 40 kr. Fast det stämmer inte riktigt för pizzan är liten. Vida äter dock med god aptit. Pär och jag äter en riktigt underbar ungersk gulasch och vi sitter i skuggan och tar det lugnt. Det är söndag och folktomt på torget. Vi vuxna vill gå på Tokajprovning. Barnen vill åka ett litet skrangligt turistspektakel som ser ut som ett litet tåg. Vi gör en deal, först provning, sedan tåg.
Vi går på provning på Tokaj Hétszölö – ett vinföretag med anor. Källaren är 700 år gammal eller något, vintunneln var 1 ½ km innan WWII, då rasade den och är nu ”bara” 400 meter, största vintunnan tar 25500 liter. Fast den används inte längre. Alla bär plockas för hand. Så provar vi lite Tokajviner. Barnen är med och luktar och smakar också. Vi dricker bärnsten och njuter och det fungerar faktiskt, barnen sitter och ritar lite och väntar på att få åka tåg. Det är bara vi på turen, så den blir personligt anpassad efter 2 glada föräldrar, tre vilda barn och en bajsblöja. Självklart handlar vi några flaskor också. Det här var riktigt smaskiga saker!
Sen är det bara att hålla löftet och hoppa på sight-seeingtåget genom staden. Barnen älskar det. Pär och jag ler stelt och hoppas att ingen vi känner ser oss. Men vi är glada när barnen är glada. Det är varmt och skönt, men precis när vi hoppat in i bilen och kör så kommer regnet. Vi passerar en Jysk, tvärnitar och springer in och köper två fleecefiltar.
Det blir en lång kväll och vi hittar ingen plats att stanna på. Vi letar och frågar och får nej och klockan tickar och regnet faller. Jag tar fram det hemliga krispaketet med chokladkaka, kex och chips och låter alla principer falla. Till slut ger vi upp och hittar vi en camping. På 30 min har vi bygg blöja, kissat alla barn, fixat mat och slagit läger med tältet uppe. Rekord. Hela familjen somnar i tältet under nattningen.
Vi kommer till Tokaj där vi tar en lunch på torget. Pizzaindex = 40 kr. Fast det stämmer inte riktigt för pizzan är liten. Vida äter dock med god aptit. Pär och jag äter en riktigt underbar ungersk gulasch och vi sitter i skuggan och tar det lugnt. Det är söndag och folktomt på torget. Vi vuxna vill gå på Tokajprovning. Barnen vill åka ett litet skrangligt turistspektakel som ser ut som ett litet tåg. Vi gör en deal, först provning, sedan tåg.
Vi går på provning på Tokaj Hétszölö – ett vinföretag med anor. Källaren är 700 år gammal eller något, vintunneln var 1 ½ km innan WWII, då rasade den och är nu ”bara” 400 meter, största vintunnan tar 25500 liter. Fast den används inte längre. Alla bär plockas för hand. Så provar vi lite Tokajviner. Barnen är med och luktar och smakar också. Vi dricker bärnsten och njuter och det fungerar faktiskt, barnen sitter och ritar lite och väntar på att få åka tåg. Det är bara vi på turen, så den blir personligt anpassad efter 2 glada föräldrar, tre vilda barn och en bajsblöja. Självklart handlar vi några flaskor också. Det här var riktigt smaskiga saker!
Sen är det bara att hålla löftet och hoppa på sight-seeingtåget genom staden. Barnen älskar det. Pär och jag ler stelt och hoppas att ingen vi känner ser oss. Men vi är glada när barnen är glada. Det är varmt och skönt, men precis när vi hoppat in i bilen och kör så kommer regnet. Vi passerar en Jysk, tvärnitar och springer in och köper två fleecefiltar.
Det blir en lång kväll och vi hittar ingen plats att stanna på. Vi letar och frågar och får nej och klockan tickar och regnet faller. Jag tar fram det hemliga krispaketet med chokladkaka, kex och chips och låter alla principer falla. Till slut ger vi upp och hittar vi en camping. På 30 min har vi bygg blöja, kissat alla barn, fixat mat och slagit läger med tältet uppe. Rekord. Hela familjen somnar i tältet under nattningen.
Bilder i oordning
Jag vet, alla bilder är i lite oordning, men jag är ingen proffsbloggare och när jag väl har lite tid med internet är det så bråttom att jag inte har tid att lära mig... Men de ligger i alla fall där.
Herde med massor av getter promenerar förbi vid läggdags.
Barnen tyckte det var jättespännande.
Isar bygger vägar till sina traktorer.
Lilja blir kanske journalist? Eller gör hon bara som mamma, alltid med anteckningsbok i handen?
Mera geggamojja! En stund senare var Lilja blöt. Och geggig. Tack vare sin schyssta storebrorsa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
