Nu ar vi i Litauen. Har finns det trevliga strander med sand som ar sa finkornig att det knarrar nar man gar i den. San sand har vi overallt just nu. I hela bilen och hela taltet...
Tyvarr bara lanedator, sa langre rapportering kommer senare. I morgon drar vi norrover till Lettland. Enligt informerade kallor gjorde vi ratt som lamnade Polen, det kraftiga regnet hade fortsatt. Polen, vi kommer tillbaka en annan gang. Vi gillade dig!
fredag 26 juni 2009
tisdag 23 juni 2009
Uppdaterat igen!
OK, nu har jag uppdaterat sedan den 16 juni, samt en massa bilder. Kollade precis väderprognosen. Vi har tänkt utforska norra Polen ett tag, men det säger "Kraftigt regn" ända tills fredag. Vi är skitless på regn. Typ hur j-a less som helst. Så vi kanske drar ända till Baltikum. Hur kul är det att tälta en vecka i spöregn? Det ska visst vara soligt i Baltikum just nu.
English shortcut
We visited the Salt mines in Wieliczka, check out www.kopalnia.pl and this is just amazing. Christine has caught a cold and is kind of cranky, but the air in the salt mines is supposedly very good for allergies and colds, so she just had to breathe much down there. There is actually a rehabilitation center something down there too.
We head east in Poland, and Pär posts the question about going to Ukraine or not. We’ve been talking about it. With three children talking at the same time, and Christine just snoring and coughing in the back, he hears a united “yes” and drives toward the border. We enter Ukraine without problems and end up having some of the most interesting days on this whole journey. We saw such beautiful nature, and all is so clean. There are horses and carriages on the streets everywhere, and people working on the fields. The roads are not really made for our car, but we say: Right roads, wrong car. Driving on asphalt with 2 feet deep potholes is not easy. Vida loves it! The second night, a man passes us on his moped and tries to talk with us, but our Russian knowledge is limited… We understand that he wonders if we’re really going to sleep here? Yes. A few hours later, Christine is putting the kids to sleep, he comes back with a big bucket of strawberries. We try to talk, I e communicate with body language and Christines small travel dictionary (which is rather useless), Vida and Christine hanging out of the tent, Pär is down there, and it’s so much fun. Then he asks if we want milk, and shows us what he means, he will go milking his cow. So, off he goes and comes back a short while later, with fresh, still warm, milk. He asks us what time we are leaving tomorrow, and then if we want more milk then? The next morning, he comes back with his son and a big bag full of things, some meat, flesh, home made strawberry jam, a huge bottle of milk, and 10 eggs.
When we leave the spot, we decide to go through the village where he lives, instead of out on the main road, because we really would like to give something back, and Christine found a nice pocket knife that we could give to his son. So, we stop at the little shop to buy bread and ask. Christine takes out the little note with his address and shows the lady in the shop. Now, she is the one who wrote it, she is his wife! Christine calls Pär and the kids to come, all the old ladies in the shop are interested and this is so much fun. Someone goes to get the son and we can give him the gift. When we’re finally leaving, we see him on a field with his friend, honk and wave. One minute later, he drives past us with his bike (the road is so bad that he can bike faster than we can drive), and then shows us where they live. So we stop again and visit them. We end up leaving the place with even more gifts… We had so much fun, and getting to meet this family, and see their life was great. Ukraine ended up being one of the best parts of this whole journey.
Back in Poland, more rain.
We head east in Poland, and Pär posts the question about going to Ukraine or not. We’ve been talking about it. With three children talking at the same time, and Christine just snoring and coughing in the back, he hears a united “yes” and drives toward the border. We enter Ukraine without problems and end up having some of the most interesting days on this whole journey. We saw such beautiful nature, and all is so clean. There are horses and carriages on the streets everywhere, and people working on the fields. The roads are not really made for our car, but we say: Right roads, wrong car. Driving on asphalt with 2 feet deep potholes is not easy. Vida loves it! The second night, a man passes us on his moped and tries to talk with us, but our Russian knowledge is limited… We understand that he wonders if we’re really going to sleep here? Yes. A few hours later, Christine is putting the kids to sleep, he comes back with a big bucket of strawberries. We try to talk, I e communicate with body language and Christines small travel dictionary (which is rather useless), Vida and Christine hanging out of the tent, Pär is down there, and it’s so much fun. Then he asks if we want milk, and shows us what he means, he will go milking his cow. So, off he goes and comes back a short while later, with fresh, still warm, milk. He asks us what time we are leaving tomorrow, and then if we want more milk then? The next morning, he comes back with his son and a big bag full of things, some meat, flesh, home made strawberry jam, a huge bottle of milk, and 10 eggs.
When we leave the spot, we decide to go through the village where he lives, instead of out on the main road, because we really would like to give something back, and Christine found a nice pocket knife that we could give to his son. So, we stop at the little shop to buy bread and ask. Christine takes out the little note with his address and shows the lady in the shop. Now, she is the one who wrote it, she is his wife! Christine calls Pär and the kids to come, all the old ladies in the shop are interested and this is so much fun. Someone goes to get the son and we can give him the gift. When we’re finally leaving, we see him on a field with his friend, honk and wave. One minute later, he drives past us with his bike (the road is so bad that he can bike faster than we can drive), and then shows us where they live. So we stop again and visit them. We end up leaving the place with even more gifts… We had so much fun, and getting to meet this family, and see their life was great. Ukraine ended up being one of the best parts of this whole journey.
Back in Poland, more rain.
22 juni Polen
”Å jag måste ha retat Gudarna, måste gjort nå’t fel, det låter väldigt underligt, men jag har bara regn hos mig…” Tja, men rapporterna säger att det inte är speciellt mycket bättre hemma och det har ju varit midsommarhelg. Det ryker av andedräkten och svalorna flyger precis ovanför gräsmattan. Allt är fuktigt, precis som i början av resan.
Vi tar oss i kragen och besöker den där kända slottsruinen från 1100-talet. Klättrar upp i något torn och tittar på lite gamla stenar. Bara att erkänna, det är inte riktigt vår grej. Parkeringsvakten berättar att väderprognosen säger grått väder tom fredag. Vi packar ihop och drar norröver.
Vi tar oss i kragen och besöker den där kända slottsruinen från 1100-talet. Klättrar upp i något torn och tittar på lite gamla stenar. Bara att erkänna, det är inte riktigt vår grej. Parkeringsvakten berättar att väderprognosen säger grått väder tom fredag. Vi packar ihop och drar norröver.
21 juni Polen
Det borde vara varmt nu och helst lite varmare än i Sverige. Det är i slutet på juni. Men det regnar och är åtta grader. Det gråregnar och det är ett sån’t där regn som jag bara vet kommer att hålla på hela dagen. Eller flera dagar.
Isar ritar en teckning idag: Egg hus med två tvättmaskiner, en soptunna, massor av toaletter och en tvättlina. Klockrent, det speglar precis våra behov just nu. Han har bara glömt duschen.
Isar ritar en teckning idag: Egg hus med två tvättmaskiner, en soptunna, massor av toaletter och en tvättlina. Klockrent, det speglar precis våra behov just nu. Han har bara glömt duschen.
20 juni Ukraina - Polen
Ängarna här är så vackra, överallt finns de, som när jag var liten. Fulla med olika typer av gräs och blommor, vilda ängar. Som man idag kan finna en och annan fäbodäng hemma. Vem äger dem? Är det statens mark? De är så stora och vidsträckta.
Jag öppnar den stora glasburken med mjölk som vi fick igår, den har ett tjockt lager grädde längst upp. Precis som när jag var liten och fick hjälpa farmor att skumma av grädden hemma, från bunkarna nere i källaren. Jag kokar frukostgröten på den tjocka mjölken och sedan äter vi den med de färska jordgubbarna vi fick.
Tolek kommer tillbaka med sin son Andrej bakpå mopeden. De har med sig en stor påse och börjar plocka upp gåvor till oss: massor av ägg, en burk jordgubbssylt, en jätteburk med mjölk, säkert 3 liter, en bit kött och en påse fläsksvål. Vi bara gapar och förbannar det där lilla lexikonet som inte innehåller ord för att tacka och förklara oerhörd tacksamhet. Men det som fungerar bäst är att le, lägga händerna på hjärtat och buga. De förstår. Återigen, jag vill så gärna prata med honom och fråga, vad är det som får honom, precis som vår bulgariske vän och alla andra som är så givmilda, att komma med gåvor? Vi är främlingar. Hur många gånger ger vi något åt en fullkomlig främling, för att ge denna ett fantastiskt minne? Vi skulle gärna vilja återgälda, men kommer inte på någonting att ge. Vi tackar många gånger med våra gester, vi tar i hand, säger hejdå och de åker iväg hemåt.
När vi ska svänga ut från den lilla traktorstigen vi parkerat längs så får vi samtidigt en ingivelse att svänga höger in mot byn istället. Jag har kommit på att jag har en fin fickkniv, en sån där multitool, som vi endast använt en enda gång på resan, kanske vi kan hitta dem inne i byn och ge den till hans son? Vi kör längst den oerhört gropiga grusvägen och kommer in bland husen. Ser en kvinna komma ut med ett bröd i handen och stannar, det måste vara en liten butik. Jag hoppar ur för att köpa ett bröd och tar med mig min bok där jag klistrat in adresslappen som vi fick. Inne i affären, som känns som ett vardagsrum, fast med lite saker till salu, finns ett gäng tanter med hucklen, precis som jag föreställer mig gamla ryska/ukrainska tanter. Vi försöker prata men det går inte, jag köper mitt bröd, kvinnan i kassan visar på en kulram vad det kostar. Hon har en räknedosa men den är trasig. När jag betalat tar jag fram boken och pekar på adressen. Kvinnan ler och pekar på sig och gör en gest som att skriva, säger ”ja” vilket betyder ”jag”. Sedan säger hon ”Tolek mosch” och förklarar för mig att hon är Toleks fru. Kan detta hända? Jag springer ut i bilen, hämtar Pär och barnen och kniven och vi går alla in i affären. Tanterna blir väldigt upplivade och Pär går omkring med sitt stora skratt och fotar, en bastant dam viftar åt oss med en uppfodrande gest av typen ” ge mig det där lilla knubbiga barnet nu!” och tar Lilja i famnen. Jag försöker ge kniven till Toleks fru, som jag aldrig får reda på namnet på, och förklarar att den är en gåva till Andrej. Hon säger något och en kille kastar sig ut ur butiken. Några minuter senare kommer han tillbaka med Andrej, båda alldeles anfådda. Jag får ge honom kniven själv. Pär tar honom åt sidan och visar alla funktioner. Senare ser vi honom gå ut ur butiken, nu har han tre kompisar där, och de står med huvudena tätt, tätt ihop länge och tittar på kniven.
Jag har en paradreplik på ryska också: ”Jag heter Christine”. Med hjälp av den får jag kontakt med en gammal kvinna som heter Olga. Hon är också i butiken för att handla. Hon har koll. Hon är lite lugnare än de andra tanterna och försöker förstå mig, sedan förklarar hon vad hon tror att jag säger. Jag försöker förklara (vilda gester och lite ord) att vi reser runt i Europa. Hon börjar rabbla länderna i den ordning vi åkt. Sedan hör vi henne berätta för de andra tanterna, vi hör ord som ungefär: Schwedski, Noruega, Finlanda, Dinamarka, Socialismus (här skakar hon på huvudet), kapitalismus (här höjer hon händerna och berättar). De andra är tysta och tittar. Hon förklarar på något vis att våra länder inte har haft kommunistiskt styre utan kapitalistiskt antar jag. Hon säger Auf Wiedersehen på tyska och hjälper mig uttala det på ukrainska när vi ska åka. Hon följer oss ut till bilen och fortsätter prata och frågar vad barnen heter.
Vi hoppar in och kör långsamt genom byn, ser Andrej på en äng med sina vänner, tutar och vinkar. En minut senare cyklar han om oss i världens fart, jodå, det går fortare att cykla än att köra bil på den här vägen. Han cyklar framför oss och stannar och svänger in vid ett hus och vi följer efter. Då kommer Tolek gående emot oss med världens leende. Han har lite besökare på gården men visar oss stolt runt. Vi får se små kycklingar springa omkring, den absolut största sugga vi någonsin sett och två kultingar, vi får se hans lilla gårdsbutik, där han säljer heminlagda grönsaker och fruktar. Han säljer lite sprit och cigaretter också ser det ut som. De kunder som är där blir kvar, vi är tydligen årets händelse i byn. Innan vi åker har vi fått med oss två burkar med inlagda körsbär och en flaska ukrainsk champagne också. Pär försökte ta fram plånboken men det var inte lönt. Det var nästan dumt. Alla följer med oss ut till bilen och alla står och tittar och pratar när vi packar in oss. När vi åker står de kvar och tittar efter oss. Jag är oerhört glad att jag inte kom på idén med fällkniven redan när de kom i morse. Ibland är det riktigt bra att vara trögtänkt.
Vi tar motorvägen mot polska gränsen. Det är så vackert, fullt av blåklint, vallmo, prästkragar och några gula blommor som jag inte vet vad de är. Det är nästan spöklikt, vi är ensamma på den i perioder. En nybyggd motorväg med två filer i varje riktning och fin asfalt. Vi tankar upp de sista pengarna på en mack, köper oktanhöjare och stoppar i när vi ändå håller på. Här kan man förresten tanka 81-oktanig bensin. Vad kör man på det?
Så kommer vi till gränsen, 2,5 km lastbilskö passerar vi innan det börjar. Totalt tar gränspassagen Ukraina-Polen 3 timmar och 5 minuter. De timmarna har en helt egen historia, den är ej lämpad för en blogg. Den är en intressant lektion i systemfel. Men med tre tappra, glada, blonda och rödkindade barn fungerar det mesta och vi tar oss igenom. Förbi tusentals andra. Ibland är gränser riktigt tydliga.
Det har varit en av de mest minnesvärda dagarna på resan. Vi hittar en toppenplats för natten, äter gulschsoppa och festar på gåvan med inlagda körsbär till efterrätt. Vi tar en promenad med barnen längs fält fulla av råg, havre, blåklint eller prästkragar. Vida plockar en stor bukett med bara blåklint.
Det blev en midsommarafton med jordgubbar till frukost, lång gränspassage och blåklintsplockning på kvällen. Inte illa. Det regnar och är 8 grader varmt. Precis som det brukar vara i Sverige på midsommar.
Jag öppnar den stora glasburken med mjölk som vi fick igår, den har ett tjockt lager grädde längst upp. Precis som när jag var liten och fick hjälpa farmor att skumma av grädden hemma, från bunkarna nere i källaren. Jag kokar frukostgröten på den tjocka mjölken och sedan äter vi den med de färska jordgubbarna vi fick.
Tolek kommer tillbaka med sin son Andrej bakpå mopeden. De har med sig en stor påse och börjar plocka upp gåvor till oss: massor av ägg, en burk jordgubbssylt, en jätteburk med mjölk, säkert 3 liter, en bit kött och en påse fläsksvål. Vi bara gapar och förbannar det där lilla lexikonet som inte innehåller ord för att tacka och förklara oerhörd tacksamhet. Men det som fungerar bäst är att le, lägga händerna på hjärtat och buga. De förstår. Återigen, jag vill så gärna prata med honom och fråga, vad är det som får honom, precis som vår bulgariske vän och alla andra som är så givmilda, att komma med gåvor? Vi är främlingar. Hur många gånger ger vi något åt en fullkomlig främling, för att ge denna ett fantastiskt minne? Vi skulle gärna vilja återgälda, men kommer inte på någonting att ge. Vi tackar många gånger med våra gester, vi tar i hand, säger hejdå och de åker iväg hemåt.
När vi ska svänga ut från den lilla traktorstigen vi parkerat längs så får vi samtidigt en ingivelse att svänga höger in mot byn istället. Jag har kommit på att jag har en fin fickkniv, en sån där multitool, som vi endast använt en enda gång på resan, kanske vi kan hitta dem inne i byn och ge den till hans son? Vi kör längst den oerhört gropiga grusvägen och kommer in bland husen. Ser en kvinna komma ut med ett bröd i handen och stannar, det måste vara en liten butik. Jag hoppar ur för att köpa ett bröd och tar med mig min bok där jag klistrat in adresslappen som vi fick. Inne i affären, som känns som ett vardagsrum, fast med lite saker till salu, finns ett gäng tanter med hucklen, precis som jag föreställer mig gamla ryska/ukrainska tanter. Vi försöker prata men det går inte, jag köper mitt bröd, kvinnan i kassan visar på en kulram vad det kostar. Hon har en räknedosa men den är trasig. När jag betalat tar jag fram boken och pekar på adressen. Kvinnan ler och pekar på sig och gör en gest som att skriva, säger ”ja” vilket betyder ”jag”. Sedan säger hon ”Tolek mosch” och förklarar för mig att hon är Toleks fru. Kan detta hända? Jag springer ut i bilen, hämtar Pär och barnen och kniven och vi går alla in i affären. Tanterna blir väldigt upplivade och Pär går omkring med sitt stora skratt och fotar, en bastant dam viftar åt oss med en uppfodrande gest av typen ” ge mig det där lilla knubbiga barnet nu!” och tar Lilja i famnen. Jag försöker ge kniven till Toleks fru, som jag aldrig får reda på namnet på, och förklarar att den är en gåva till Andrej. Hon säger något och en kille kastar sig ut ur butiken. Några minuter senare kommer han tillbaka med Andrej, båda alldeles anfådda. Jag får ge honom kniven själv. Pär tar honom åt sidan och visar alla funktioner. Senare ser vi honom gå ut ur butiken, nu har han tre kompisar där, och de står med huvudena tätt, tätt ihop länge och tittar på kniven.
Jag har en paradreplik på ryska också: ”Jag heter Christine”. Med hjälp av den får jag kontakt med en gammal kvinna som heter Olga. Hon är också i butiken för att handla. Hon har koll. Hon är lite lugnare än de andra tanterna och försöker förstå mig, sedan förklarar hon vad hon tror att jag säger. Jag försöker förklara (vilda gester och lite ord) att vi reser runt i Europa. Hon börjar rabbla länderna i den ordning vi åkt. Sedan hör vi henne berätta för de andra tanterna, vi hör ord som ungefär: Schwedski, Noruega, Finlanda, Dinamarka, Socialismus (här skakar hon på huvudet), kapitalismus (här höjer hon händerna och berättar). De andra är tysta och tittar. Hon förklarar på något vis att våra länder inte har haft kommunistiskt styre utan kapitalistiskt antar jag. Hon säger Auf Wiedersehen på tyska och hjälper mig uttala det på ukrainska när vi ska åka. Hon följer oss ut till bilen och fortsätter prata och frågar vad barnen heter.
Vi hoppar in och kör långsamt genom byn, ser Andrej på en äng med sina vänner, tutar och vinkar. En minut senare cyklar han om oss i världens fart, jodå, det går fortare att cykla än att köra bil på den här vägen. Han cyklar framför oss och stannar och svänger in vid ett hus och vi följer efter. Då kommer Tolek gående emot oss med världens leende. Han har lite besökare på gården men visar oss stolt runt. Vi får se små kycklingar springa omkring, den absolut största sugga vi någonsin sett och två kultingar, vi får se hans lilla gårdsbutik, där han säljer heminlagda grönsaker och fruktar. Han säljer lite sprit och cigaretter också ser det ut som. De kunder som är där blir kvar, vi är tydligen årets händelse i byn. Innan vi åker har vi fått med oss två burkar med inlagda körsbär och en flaska ukrainsk champagne också. Pär försökte ta fram plånboken men det var inte lönt. Det var nästan dumt. Alla följer med oss ut till bilen och alla står och tittar och pratar när vi packar in oss. När vi åker står de kvar och tittar efter oss. Jag är oerhört glad att jag inte kom på idén med fällkniven redan när de kom i morse. Ibland är det riktigt bra att vara trögtänkt.
Vi tar motorvägen mot polska gränsen. Det är så vackert, fullt av blåklint, vallmo, prästkragar och några gula blommor som jag inte vet vad de är. Det är nästan spöklikt, vi är ensamma på den i perioder. En nybyggd motorväg med två filer i varje riktning och fin asfalt. Vi tankar upp de sista pengarna på en mack, köper oktanhöjare och stoppar i när vi ändå håller på. Här kan man förresten tanka 81-oktanig bensin. Vad kör man på det?
Så kommer vi till gränsen, 2,5 km lastbilskö passerar vi innan det börjar. Totalt tar gränspassagen Ukraina-Polen 3 timmar och 5 minuter. De timmarna har en helt egen historia, den är ej lämpad för en blogg. Den är en intressant lektion i systemfel. Men med tre tappra, glada, blonda och rödkindade barn fungerar det mesta och vi tar oss igenom. Förbi tusentals andra. Ibland är gränser riktigt tydliga.
Det har varit en av de mest minnesvärda dagarna på resan. Vi hittar en toppenplats för natten, äter gulschsoppa och festar på gåvan med inlagda körsbär till efterrätt. Vi tar en promenad med barnen längs fält fulla av råg, havre, blåklint eller prästkragar. Vida plockar en stor bukett med bara blåklint.
Det blev en midsommarafton med jordgubbar till frukost, lång gränspassage och blåklintsplockning på kvällen. Inte illa. Det regnar och är 8 grader varmt. Precis som det brukar vara i Sverige på midsommar.
19 juni Ukraina
Vi snitslar oss sakta mellan de djupa groparna i vägen och väntar på mötande trafik ibland, då det bara finns en farbar passage. Vi är mitt inne i byn Peretoky. Vi åker bakom en häst och vagn med en tysk nummerplåt därbak, det är lite lustigt.
Massor av folk är ute på åkrarna och jobbar och rensar. Det är rumpor i vädret överallt, dubbelvikta gamla tanter med plogg.
Landet är sympatiskt. Det är välskött, vackert och rent. Inget skräp slängt någonstans!
Vi stannar på en liten väg och tar lunch precis bredvid vägen. En gubbe kommer förbi och försöker fråga varför vi står där och inte kört upp på sidan? Vi lyckas inte med svaret, men det är enkelt. Då skulle vi inte se vad som sker. Här får vi kontakt med folk, här ser vi alla passera, skolbarn som kommer från skolavslutningen, en man som stannar med sin häst och vagn och försöker prata med oss, människor på väg hem från fälten med hackan slängd över axeln. Vi säger ”Dobre!” och får svar. Allt det här skulle vi inte se om vi kört undan.
Vi stannar och köper jordgubbar och körsbär längs vägen av en gammal dam i huckle, polyesterklänning och fulla munnen med guldtänder. Det är en mysig upplevelse.
Vi hittar en jättefin nattplats igen, mitt ute på stäppen, längs en liten sandig stig/väg med gräs i mitten. En man åker förbi på sin moped och stannar och försöker prata, ska vi sova här? Han skakar på huvudet och åker vidare. Jag går upp och nattar barnen i tältet, endast Vida har inte somnat när jag hör mopedknatter, som slutar precis vid bilen. Pär börjar skratta och ropar åt mig. Vida och jag sticker ut huvudena ur tältet. Det är mannen som är tillbaka med en hink med jordgubbar. Vi hänger länge och försöker prata. Jag bläddrar febrilt i våra lexikon, men hittar inte många användbara meningar. Ändå går det på något vis. Han är så nyfiken. Står där och ler helt lugnt och försöker prata. Varför lärde jag mig aldrig ryska ordentligt?
Mannen heter Tolek. Han frågar om vi vill ha mjölk, han visar att han kan åka och mjölka. Vi skrattar och säger ja. En stund senare kommer han tillbaka med spenvarm mjölk i en stor glasburk åt oss. Han stannar och pratar en stund till. Jag vill så gärna kunna prata med honom. Vi förstår att han vill veta när vi åker i morgon. Vi förklarar att vi brukar åka mellan nio och tio. Vill vi inte ha lite färsk mjölk då? Vi har ju precis fått massor, men han envisas, så vi tackar ja. Innan han åker ger vi honom min gamla regnjacka som vi tänkt slänga/ge bort sedan Italien, men inte kommit oss för. Det finns fördelar med att inte gömma oss i bushen varenda natt.
Massor av folk är ute på åkrarna och jobbar och rensar. Det är rumpor i vädret överallt, dubbelvikta gamla tanter med plogg.
Landet är sympatiskt. Det är välskött, vackert och rent. Inget skräp slängt någonstans!
Vi stannar på en liten väg och tar lunch precis bredvid vägen. En gubbe kommer förbi och försöker fråga varför vi står där och inte kört upp på sidan? Vi lyckas inte med svaret, men det är enkelt. Då skulle vi inte se vad som sker. Här får vi kontakt med folk, här ser vi alla passera, skolbarn som kommer från skolavslutningen, en man som stannar med sin häst och vagn och försöker prata med oss, människor på väg hem från fälten med hackan slängd över axeln. Vi säger ”Dobre!” och får svar. Allt det här skulle vi inte se om vi kört undan.
Vi stannar och köper jordgubbar och körsbär längs vägen av en gammal dam i huckle, polyesterklänning och fulla munnen med guldtänder. Det är en mysig upplevelse.
Vi hittar en jättefin nattplats igen, mitt ute på stäppen, längs en liten sandig stig/väg med gräs i mitten. En man åker förbi på sin moped och stannar och försöker prata, ska vi sova här? Han skakar på huvudet och åker vidare. Jag går upp och nattar barnen i tältet, endast Vida har inte somnat när jag hör mopedknatter, som slutar precis vid bilen. Pär börjar skratta och ropar åt mig. Vida och jag sticker ut huvudena ur tältet. Det är mannen som är tillbaka med en hink med jordgubbar. Vi hänger länge och försöker prata. Jag bläddrar febrilt i våra lexikon, men hittar inte många användbara meningar. Ändå går det på något vis. Han är så nyfiken. Står där och ler helt lugnt och försöker prata. Varför lärde jag mig aldrig ryska ordentligt?
Mannen heter Tolek. Han frågar om vi vill ha mjölk, han visar att han kan åka och mjölka. Vi skrattar och säger ja. En stund senare kommer han tillbaka med spenvarm mjölk i en stor glasburk åt oss. Han stannar och pratar en stund till. Jag vill så gärna kunna prata med honom. Vi förstår att han vill veta när vi åker i morgon. Vi förklarar att vi brukar åka mellan nio och tio. Vill vi inte ha lite färsk mjölk då? Vi har ju precis fått massor, men han envisas, så vi tackar ja. Innan han åker ger vi honom min gamla regnjacka som vi tänkt slänga/ge bort sedan Italien, men inte kommit oss för. Det finns fördelar med att inte gömma oss i bushen varenda natt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
