20 juni Ukraina - Polen

Ängarna här är så vackra, överallt finns de, som när jag var liten. Fulla med olika typer av gräs och blommor, vilda ängar. Som man idag kan finna en och annan fäbodäng hemma. Vem äger dem? Är det statens mark? De är så stora och vidsträckta.

Jag öppnar den stora glasburken med mjölk som vi fick igår, den har ett tjockt lager grädde längst upp. Precis som när jag var liten och fick hjälpa farmor att skumma av grädden hemma, från bunkarna nere i källaren. Jag kokar frukostgröten på den tjocka mjölken och sedan äter vi den med de färska jordgubbarna vi fick.

Tolek kommer tillbaka med sin son Andrej bakpå mopeden. De har med sig en stor påse och börjar plocka upp gåvor till oss: massor av ägg, en burk jordgubbssylt, en jätteburk med mjölk, säkert 3 liter, en bit kött och en påse fläsksvål. Vi bara gapar och förbannar det där lilla lexikonet som inte innehåller ord för att tacka och förklara oerhörd tacksamhet. Men det som fungerar bäst är att le, lägga händerna på hjärtat och buga. De förstår. Återigen, jag vill så gärna prata med honom och fråga, vad är det som får honom, precis som vår bulgariske vän och alla andra som är så givmilda, att komma med gåvor? Vi är främlingar. Hur många gånger ger vi något åt en fullkomlig främling, för att ge denna ett fantastiskt minne? Vi skulle gärna vilja återgälda, men kommer inte på någonting att ge. Vi tackar många gånger med våra gester, vi tar i hand, säger hejdå och de åker iväg hemåt.

När vi ska svänga ut från den lilla traktorstigen vi parkerat längs så får vi samtidigt en ingivelse att svänga höger in mot byn istället. Jag har kommit på att jag har en fin fickkniv, en sån där multitool, som vi endast använt en enda gång på resan, kanske vi kan hitta dem inne i byn och ge den till hans son? Vi kör längst den oerhört gropiga grusvägen och kommer in bland husen. Ser en kvinna komma ut med ett bröd i handen och stannar, det måste vara en liten butik. Jag hoppar ur för att köpa ett bröd och tar med mig min bok där jag klistrat in adresslappen som vi fick. Inne i affären, som känns som ett vardagsrum, fast med lite saker till salu, finns ett gäng tanter med hucklen, precis som jag föreställer mig gamla ryska/ukrainska tanter. Vi försöker prata men det går inte, jag köper mitt bröd, kvinnan i kassan visar på en kulram vad det kostar. Hon har en räknedosa men den är trasig. När jag betalat tar jag fram boken och pekar på adressen. Kvinnan ler och pekar på sig och gör en gest som att skriva, säger ”ja” vilket betyder ”jag”. Sedan säger hon ”Tolek mosch” och förklarar för mig att hon är Toleks fru. Kan detta hända? Jag springer ut i bilen, hämtar Pär och barnen och kniven och vi går alla in i affären. Tanterna blir väldigt upplivade och Pär går omkring med sitt stora skratt och fotar, en bastant dam viftar åt oss med en uppfodrande gest av typen ” ge mig det där lilla knubbiga barnet nu!” och tar Lilja i famnen. Jag försöker ge kniven till Toleks fru, som jag aldrig får reda på namnet på, och förklarar att den är en gåva till Andrej. Hon säger något och en kille kastar sig ut ur butiken. Några minuter senare kommer han tillbaka med Andrej, båda alldeles anfådda. Jag får ge honom kniven själv. Pär tar honom åt sidan och visar alla funktioner. Senare ser vi honom gå ut ur butiken, nu har han tre kompisar där, och de står med huvudena tätt, tätt ihop länge och tittar på kniven.

Jag har en paradreplik på ryska också: ”Jag heter Christine”. Med hjälp av den får jag kontakt med en gammal kvinna som heter Olga. Hon är också i butiken för att handla. Hon har koll. Hon är lite lugnare än de andra tanterna och försöker förstå mig, sedan förklarar hon vad hon tror att jag säger. Jag försöker förklara (vilda gester och lite ord) att vi reser runt i Europa. Hon börjar rabbla länderna i den ordning vi åkt. Sedan hör vi henne berätta för de andra tanterna, vi hör ord som ungefär: Schwedski, Noruega, Finlanda, Dinamarka, Socialismus (här skakar hon på huvudet), kapitalismus (här höjer hon händerna och berättar). De andra är tysta och tittar. Hon förklarar på något vis att våra länder inte har haft kommunistiskt styre utan kapitalistiskt antar jag. Hon säger Auf Wiedersehen på tyska och hjälper mig uttala det på ukrainska när vi ska åka. Hon följer oss ut till bilen och fortsätter prata och frågar vad barnen heter.

Vi hoppar in och kör långsamt genom byn, ser Andrej på en äng med sina vänner, tutar och vinkar. En minut senare cyklar han om oss i världens fart, jodå, det går fortare att cykla än att köra bil på den här vägen. Han cyklar framför oss och stannar och svänger in vid ett hus och vi följer efter. Då kommer Tolek gående emot oss med världens leende. Han har lite besökare på gården men visar oss stolt runt. Vi får se små kycklingar springa omkring, den absolut största sugga vi någonsin sett och två kultingar, vi får se hans lilla gårdsbutik, där han säljer heminlagda grönsaker och fruktar. Han säljer lite sprit och cigaretter också ser det ut som. De kunder som är där blir kvar, vi är tydligen årets händelse i byn. Innan vi åker har vi fått med oss två burkar med inlagda körsbär och en flaska ukrainsk champagne också. Pär försökte ta fram plånboken men det var inte lönt. Det var nästan dumt. Alla följer med oss ut till bilen och alla står och tittar och pratar när vi packar in oss. När vi åker står de kvar och tittar efter oss. Jag är oerhört glad att jag inte kom på idén med fällkniven redan när de kom i morse. Ibland är det riktigt bra att vara trögtänkt.

Vi tar motorvägen mot polska gränsen. Det är så vackert, fullt av blåklint, vallmo, prästkragar och några gula blommor som jag inte vet vad de är. Det är nästan spöklikt, vi är ensamma på den i perioder. En nybyggd motorväg med två filer i varje riktning och fin asfalt. Vi tankar upp de sista pengarna på en mack, köper oktanhöjare och stoppar i när vi ändå håller på. Här kan man förresten tanka 81-oktanig bensin. Vad kör man på det?

Så kommer vi till gränsen, 2,5 km lastbilskö passerar vi innan det börjar. Totalt tar gränspassagen Ukraina-Polen 3 timmar och 5 minuter. De timmarna har en helt egen historia, den är ej lämpad för en blogg. Den är en intressant lektion i systemfel. Men med tre tappra, glada, blonda och rödkindade barn fungerar det mesta och vi tar oss igenom. Förbi tusentals andra. Ibland är gränser riktigt tydliga.

Det har varit en av de mest minnesvärda dagarna på resan. Vi hittar en toppenplats för natten, äter gulschsoppa och festar på gåvan med inlagda körsbär till efterrätt. Vi tar en promenad med barnen längs fält fulla av råg, havre, blåklint eller prästkragar. Vida plockar en stor bukett med bara blåklint.

Det blev en midsommarafton med jordgubbar till frukost, lång gränspassage och blåklintsplockning på kvällen. Inte illa. Det regnar och är 8 grader varmt. Precis som det brukar vara i Sverige på midsommar.