31 mars

Idag blir den första varma dagen. Vi tar oss ej iväg förrän kl 12. Vida begeistrad över vitsippor och gullvivor och går omkring i sin lilla värld och plockar blommor. ”Min favoritårstid är våren” säger hon. Det är lätt att leva ute när vädret är fint. Många cyklister längs vägarna, i kortvbyxor.
Ihoppackningen tar alltid tid, speciellt det sista, men nu börjar rutinerna sitta. Dock är det så att det alltid ser bra ut alldeles innan vi ska åka. Så ska bara det sista in… Så blir det taikon ändå innan vi är klara.

Vi kommer till Beaune. Pär hade visst någon gammal flamma här för väldigt många år sedan, han har en massa minnen av vinprovningar. Vi parkerar mitt i stan, hoppar ur bilen och det är så varmt! Inga ansträngningar är nu för stora när det gäller att få fram bomullskläder och kepsar ur packningen utan att fylla hela parkeringen med våra prylar. Det känns underbart! Vi promenerar runt och sätter oss sedan och käkar pizza mitt i centrum. Barnen får åka en karusell och vi dricker en god öl. Kicki dricker världens minsta, beskaste och underbaraste cafe noir och vi är bara glada och lyckliga. Tänk vad lite sol kan göra!

Fransmännen kör verkligen som idioter, tvärnitar och parkerar totalt galet, sätter sig sedan helt lugnt och njuter av livet och en kopp kaffe och en cigg, helt avslappnade. Vilken kontrast. Men deras temperament passar Kicki bra.

En kvinna som vår vänta 2 sekunder för länge när vi parkerar vår stora bil på den minimala parkeringsplatsen blir hyperarg och gasar järnet över resten av parkeringen bara för att måsta tvärnita ute vid vägen. Inte konstigt att de behöver lugna sig med mycket rödvin!

På brasseriet där vi äter lunch sticker vi verkligen ut. Där sitter vi i färgglada kläder och kepsar och vindstopperjackor. Fransmän klär sig i svart och grått och tillpiffat och stiligt. En ska bort, som Brasse skulle ha sagt. Vi njuter totalt och åker sedan till Beaunes citycamping där vi checkar in för två nätter. En bra campingplats med stor tvättmaskin. Mannen i receptionen ger oss en plats med gräs, precis mellan lekplatsen och tvättstugan.

30 mars

2 par kalsonger, och ett par byxor. Tre underställströjor, en vindstopperjacka, en tjock ullfrotté och en regnjacka. Gånger fem personer. Det är lite kläder att hålla reda på när vi ska klä oss på morgonen. Som tur är är det sol idag igen, så inom några timmar har vi minskat lite på klädseln. Det är den finaste nattplatsen hittills. Det är en lövskog och marken är täckt med gullvivor och vitsippor på väg att slå ut. Massor av vitmossa överallt och träden är också täckta av någon slags limegrön mossa, lite sagolikt nästan.

Igår kväll hann vi äntligen sitta med kartorna och gps’en en liten stund. Vi ställde in den på att undvika alla stora vägar, alla köer, allt annat utom småvägar, så nu på morgonen leds vi igenom en liten by där bilen knappt får plats. Vi hittar ett öppet bageri med en jättetrevlig och hjälpsam dam, jag lyckas köpa både det ena och det andra. Bl a färska croissanter som barnen får.

Vi hittar en lunchrestaurant som är öppen och äter god mat, men vi vet inte vad vi äter, så om någon läser det här och kan franska får ni gärna förklara vad det är: Purée de pois cassés och coucroute de rave = narets. Det är i alla fall vad servitrisen skriver i mitt block när jag förklarar att jag inte har något lexikon med mig men vill veta vad jag äter. Till det var det någon fläskbit. Cote du Porc tror jag är lite gris någonting. Vi sölar ner ganska bra, speciellt Lilja, men som alla franska restauranger har även denna en liten restaurang hund. Den slår några lovar kring Liljas stol och när vi går så säger jag att ”schö swi desole mä ilja yn tjen” och ler. Försöker göra mig lite lustig över matberget på golvet genom att referera till hunden och hoppas att min eminenta franska fungerar. Hunden är i alla fall raskt framme och städar upp.

Vida och jag går in på en stormarknad och handlar mat. Jag bränner hela dagens kvot av intellektuell kapacitet på det besöket. Frågar vänligt allt och alla på min klart hackiga franska och med hjälp av diverse gester och pekande och glada miner lyckas vi till slut hitta allt. En stor eloge till expediten som hjälper mig hitta havregryn; ”Frukost jag koka, vatten, salt och (så pekar jag på lite gryn på ett bröd jag har i korgen). Snälla hjälpa? Hon är ett geni som förstår mig. Jag är ett geni som lyckas fylla korgen med det som faktiskt står på listan.

Vi hittar ytterligare en helt underbar nattplats. En lövskog med vitsippshav runtomkring, vitsipporna har slagit ut fullt och Vida plockar bukett efter bukett. Hon är helt förtrollad.

29 mars

Barnen fick en biologilektion i morse, av den oerhört tuppiga tuppen i hönsgården på Ecolonie. Vida tyckte han var lite dum mot hönan, när han bet henne i nacken och hoppade på henne. Det var bara att förklara hur det går till i djurens värld.

Tja, så regnar det lite igen då. Det är lite tufft faktiskt. Hela familjen hela tiden och regn hela tiden. Inte så mycket egen tid. Men efter regn kommer sol, så vi väntar med spänning.

Puss under en äkta mistel.

Så hittar vi vägen. The road. Egentligen hade vi behövt en landrover defender 130, men en blommig folkabuss går också bra. Vi tar oss 7 km från vårt förra nattläger och hittar den perfekta platsen. Här stannar vi för natten. Det blir en härlig eftermiddag. Solen skiner. Vida plockar en massa blommor och Isar leker i en bäck. Vi inviger vår burkugn och bakar en kaka. Skorpströ av krossade digestivekex, kakan smaksatt med en påse fruktsoppepulver från 1997 (ytterligare en av alla toppensaker jag packat ner…). Ytterligare en förväntan uppfylls idag, Vida har ju hoppats på att få plocka blommor och här finns massor. Det blir kokt potatis och sibyllakorv från Örsundsbro till middag. Det är enkelt att resa när solen skiner. Barnen älskar denna plats, ”såna här ställen ska vi hitta oftare!” säger Vida.

Det finns en stor tillfredsställelse i att diska i en bäck, det vet alla friluftsmuppar i min bekantskapskrets. Underbart iskalla händer.

Vi hör ugglan. Den är nära. Hoho och så en liten drill. Vi vet inte vilken typ av uggla, men Vida är helt förtrollad när vi lyssnar. Den är nära tältet och vi hör hur den senare förflyttar sig längre och längre bort. Häftigt. I övrigt hör vi bara bäcken som porlar.

28 mars

Vi stannar och köper en bra karta över Frankrike, samt lite bröd. Jag springer tillbaka till bilen i skyfallet och kastar mig in. Baguetterna är underbara och mjöliga, så det dammar i hela bilen när vi river av varsin bit och sitter och tuggar. Bilen skickar vi på rekond när vi kommer tillbaka. Bara att glömma att försöka hålla den ren just nu. Vi hamnar på en underbar liten skogsbilväg och det ser precis ut som vi tänkt oss den franska landsbygden. Då ser vi brödbilen. Förutom att allting är totalt livlöst och vi inte ser en människa, så ser vi brödbilen, vi tvärstannar mitt på vägen och hoppar ur allihopa och köper färska baguetter igen. Det kan man inte få för många av. Där finns mer saker än bara bröd och jag härmar glatt en höna för att fråga om de har ägg. Hon skrattar och förstår mig. Ägg heter ”öff” och smör heter ”börr” får jag lära mig. Så nu kan jag handla öff och börr också nästa gång vi behöver mat. Nu blir det mer baguetteparty i bilen, vi bryter och tuggar så smulorna ryker.

Det blir ganska intensivt familjeliv med fem personer i en bil och ett tält dygnet runt.

Vi letar vidare efter en nattplats och hamnar slutligen på Ecolonie i Hennezel. Ett ekologiskt samhälle där de boende vill leva i samklang med naturen i ett kooperativ och alla får ha sin egen religion. De flesta är holländare och pratar engelska. Här finns en butik där man betalar själv och de har egna odlingar och lever på campingen och försäljning av sina produkter. Hit kan man åka på semester, bo och äta mot att man jobbar under tiden. Och vet ni vad, nu tittar solen fram! Jag tar barnen på en promenad och hittar en lekplats medans Pär fixar tält och mat. Kallt, javisst, men solen skiner och det regnar INTE. Vi är årets första campinggäster, så vi är ensamma. På Ecolonie lever idag 17 vuxna och 3 barn på heltid. Många av dem är nyfikna på oss och vill prata en stund.

27 mars

Vi tycker att det räcker med regn och storm nu. I natt var jag uppe och drog till tältet för det kom sådana vindbyar. Våra madrasser är fuktiga och behöver torka upp. På onsdag nästa vecka ska det visst bli varmt. Toppen, bara fem dagar kvar!

Somnade tidigt igår, men var ändå helt död i morse. Kvinnan vi frågade om tältplats först igår kom förbi och kollade hur vi hade det. Hon hade med sig sin mor som var nyfiken och vi började prata. Innan de åkte hade hon berättat om sin flykt från Ostpreussen under kriget och sin resa tillbaka dit för några år sedan. Hon sade att 450 000 människor mist livet där. Jag berättade det för Pär och Vida började genast fråga. Resten av dagen frågade hon om krig och varför man håller på med sådant. Hon frågade och frågade, kunde inte alls förstå. Jag förstår henne.

Om vi har mer tid för familjen just nu? Nej, allting tar en oerhörd tid, att flytta varje dag tar tid, packa ihop allting och packa upp allting, diska och hålla ordning. Kissa och bajsa barnen och laga mat. Hittills har vi inte kollat några speciella sevärdheter, det har ju mest regnat. Lilja vaknar vid sex-tiden och då är det bara att gå upp. Allihopa. Det går liksom inte att ta sovmorgon när man sover fem personer ihop i ett tält. Isar vaknar strax efter Lilja. Till honom och Vida brukar vi förbereda en mugg youghurt eller välling, så att de klarar sig tills frukosten är klar.

Idag har det varit lite enklare eftersom det varit uppehåll när vi stannade. Barnen lekte lite, det var uppehåll när vi slog läger och fanns en åsna at titta på. Den lät oerhört roligt! Som en blandning av ett hyperventilerande ånglok, en högljud fax och en gammal blåsbälg. Det var bra att ha hört det ljudet i dagsljus och lokaliserat det, annars skulle det ha känts aningen creepy nattetid.

Tja, då var vi i Frankrike, resans tredje land. Nu är det slut på Kickis tyskpladdrande med markägare om nattplats. Men vi har med ett sånt här lexikon med bra fraser på tolv olika språk. Så då slår jag bara upp ”kan jag ställa min bil här under natten”, eller ”var ligger närmaste camping”, sedan går jag fram till någon och pekar på meningen och ler snällt.

Många småbyar är nästan döda. Vi väljer de minsta vägar vi kan och åker igenom massor av byar. Vi ser inga människor, fönsterluckorna är igenstängda och många hus håller på att förfalla. Inga affärer. Pär har lyssnat på ett program på P1 hemma om att den franska landsbygden håller på att förfalla och vi ser precis vad som menas. Hittar slutligen en människa att fråga och får ett långt och vackert porlande svar. Tyvärr förstår jag inte mer än några armviftningar som visar rakt fram och höger. Riktigt när den där högersvängen ska komma är lite otydligt dock. Vi kör glatt vidare och ser en liten campingskylt. Men hittar ingen camping. Så vi ger upp och ska bara vända bilen. Där är campingen. Den är liten men naggande dyr. Nästan helt utan faciliteter också. Men en liten dusch finns. Det blir kolbulle till middag. Dock ingen vanlig kolbulle. Det blir kolbulle stekt i olivolja och med strössel ovanpå. Riktigt cross-over gourmet kök där Frankrike möter Jämtland. Riktigt hur jag ska definiera in strösslet vet jag faktiskt inte. Men det finns i packningen (liksom en massa annat onödigt som t ex de där borlottibönorna och dessutom har jag hittat tre stycken halvfulla deodoranter, måste haft hjärnsläpp när jag packade…). Kicki slår ut en flisa ur en tand och barnen spelar pannlampefotboll innan kvällen är över. Campingägaren kommer och tar betalt och pratar bara franska, så Kicki tar nu fram sin allra bästa franska (en kvällskurs ’96) och lyckas faktiskt ta reda på både det ena och det andra, typ betalning, avresa, att det finns en dusch och en toa, samt var vi kan köpa en karta över Frankrike. (Motormännens bilatlas Europa är helkass! Köp inte den!)

Kommer in i Saarbrücken, vi åker förbi Waldhausweg där jag bodde som student. Tjaha, lite konstigt att se huset, tidigare var det lite rött på huset, nu har det en ny färg. Jag hade inga direkta känslor när jag var där. Hade gärna tagit med dem till Ausländercafé på universitetsområdet, men vi får inte köra in med bil så vi åker vidare ner till centrum. Jag minns ett bryggeri/restaurang som var trevligt och med lite hjälp hittar vi dit. Barnen hoppar glatt upp på bänken vid bordet vi får, Isar tar genast av sig skor och strumpor och lägger upp ena foten på bordet och börjar rensa strumpludd… Vad göra? Pär beställer en saarländsk specialitet som är ungefär som palt fast lite friterad, med vinkokt surkål och lite annat gott. Barnen får schnitzel igen, det funkar toppen och jag tar en Flamkuchen, en saarländsk pizza, utan tomatsås men med creme fraiche istället. Åsså tar vi en öl från bryggeriet, det är häftigt, man ser delar av produktionen i lokalen. Servitrisen får kortslutning när hon kommer med ölen och jag säger att den stora är till mig och den lilla till Pär. Hon blir totalförvirrad och förstår inte och får liksom inte ner glasen på rätt plats förrän efter lite tankemöda. Men Pär ska ju köra bil i em och det ska inte jag. Så jag njuter en lite större öl. Mums!

Pär har lånat ett larm till bilen. Det larmet fungerar upptäckte vi. Upptäckten gjordes då Pär skulle låsa upp det och ta av det… Han hade inte riktigt koll på hur det fungerade innan han fixade med det. Tack Ubbe för lånet, nu vet vi hur vi ska göra utan att stå vid bilen och hålla för öronen!

26 mars

Tja, ett himla tjat om vädret. Vi behöver lite sol och värme. Är det inte så här söderöver man ska möta våren med sol och värme?

Vi hittar slutligen en tältplats söder om Trier. Egentligen hade vi velat besöka Trier som är en trevlig stad med lite intressanta gamla lämningar från romarna. Men att släpa runt barnen till ruiner i spöregn tyckte vi var oschysst. Så vi letar efter en plats att sova på. Jag lägger på min allra trevligaste min och frågar i ett hus om en plats att stå på. Nej, hon kan inte säga något i närheten, men om vi ställer oss två kilometer bort på vid gamla Burgerhaus / Alte Schule, så blir det nog bra. Det är svårt att få folk att förstå att vi faktiskt vill stå i skogsbrynet, alla vi frågar tror att vi letar efter något platt och fint, typ deras gräsmatta. ”I skogen, men där finns det ju vildsvin?” säger alla. Har ni sett några nyligen? Frågar jag. Nej, men de finns där. Hur som helst, vi åker till platsen hon tipsat om och för säkerhets skull frågar vi även i ett hus till precis bredvid parkeringen. Inga problem säger hon. Så vi slår läger. Vid åtta tiden hör jag en bil stanna utanför: ”Ich bin der Burgermeister, was ist den hier los?” Pär försöker med engelska, men jag hör att det inte alls går hem. Så jag sticker ut huvudet ur tältöppningen, tar fram min allra finaste tyska och förklarar att vi är svenskar ”Sas ist ja schon sehr Gut!” utropar han, och att vi har tre barn och letat tältplats och fått tipsat att vi kan stå här och frågat på flera ställen och (jag drar in ett snabbt andetag och fortsätter) vi har haft lite otur med vädret och vi har allt vi behöver och vi ska inte lämna någonting efter oss och vi ska absolut inte göra upp eld (hur vi nu skulle kunna detta i regnet) och (jag drar ett nytt snabbt andetag och fortsätter) dessutom har jag varit utbytesstudent i Saarbrücken för femton år sedan och i morgon ska vi fortsätta dit och jag ska visa min familj hur det är där… Han blir glad och nöjd, inser att vi bara är snälla människor och åker sedan vidare.

25 mars - lämnar Köln

Det blir mycket geggalek... Lots of playing in the mud

Känns lite tufft att lämna Köln, det regnar och en bit söderöver snöar det också. Vida blir illamående när vi kommer ner mot Moseldalen, vägarna vindlar. Det är vackert och häftigt med alla vinodlingar på superbranta sluttningar. Mer regn och lera. Hade varit himla trevligt med lite vårväder, typ soligt och torrt. Vi hittar en stellplats vid Moseldalen, står på ytterligare grus och lera.

Eller lek inne i bilen för att undvika regnet / or playing inside the car to avoid the rain

Både Vida och Isar äter mat, det blir mycket lättare då allting. Bara att kasta in handduken – det blev makaroner igen. Samt köpt färdigmat, chicken nuggets. Jag vågade inte läsa innehållsförteckningen… Pär glömde skorna nedanför stegen i regnet. Det är dumt. De blev blöta. Men, vi har med en skotorkare, så han ställde dem inne på toaletten över natten. Dagens lektion blir alltså, ta med skorna upp och lägg dem i en plastpåse i tältet. Man vet ju aldrig när och hur mycket det regnar. Vi köpte två extra fleecefiltar i Köln, det ska bli skönt i natt. Vi körde Rachels tvättmaskin på högtryck hela tiden vi var där och tvättade upp nästan allt hennes tvättmedel. Men med detta väder är redan vissa saker leriga igen… Sitter inne i bilen och kurar med en liten lampa, pannlamporna blev nedpackade långt ner någonstans i morse i farten och vi hittar dem inte. Dagens andra lektion idag. Packa ner pannlamporna så man inte hittar dem är dumt. Låt dem hänga på sin vanliga plats där de alltid hänger, vid brandsläckaren. Livet blir lättare då.

Tyskt slott i Moseldalen / German castle in the Mosel valley