Väl hemma firar vi Isar igen och kollar kartan, var vi varit och vart vi ska åka nästa gång...
På Finlandsbåten fick Isar sin sista förväntan uppfylld - träffa Mumintrollet.
Isar och mamma vilar i psykedeliska finlandsbåtssoffor.torsdag 23 juli 2009
7 juli - Finland - Sverige
Det var urk-kallt i natt igen. Vi vaknar urk-tidigt. Lyfter ner barnen i bilen, ger dem en välling och en tjock filt, packar ihop och drar. Det går rekordsnabbt. Är på plats i färjeterminalen i alldeles för god tid. Det blir en urk-lång väntan. Men våra barn är så tappra.
Kommer på båten. Antiklimax, lekrummet är så fullt att det inte går att leka där. Då hittar vi Tallinks barnschema för resan och gud förlåte, vi följer det. Börjar med att se Mumintrollet och Lilla My. Då kan vi bocka av Isars förväntan också, han sade innan resan att han ville se Mumin. Sedan springer vi på ansiktsmålning. Därefter ser vi en dans-show, som enligt Isar handlade om ”troll som hoppade och byggde en koja”... Handla en whisky och svenska nubbar ska man ju också göra, så det bockar vi av. Sedan springer vi några varv i de långa hyttkorridorerna och klättrar lite i trapporna mellan våningarna. Lite mer show. Lite mer Mumin. Lite Följa John. Sedan hittar vi världens bästa lekrum, som ligger så långt bort att få barn hittar dit. Det är paradiset. Resan går toppen, trots att vi är ganska trötta nu efter två väldigt korta nätter. Isar sover på en soffa en stund. Vi köper två pizzaslice för hutlösa 50 kr styck och nöjer oss sedan med medhavd matsäck.
Vi ankommer Värtahamnen, stannar vid KTH och köper lite varmkorv på en 7-11 och bränner sedan hemmåt. Det är fin väg numera. Vida och Isar vägrar att somna. Väl hemma blir det kaos. Isar river ut ALLT i lekrummet och är helt speedad över alla leksaker som finns där. Vi duschar och kraschar i säng.
Det blev 1400 mil. 118 nätter, varav 109 i tält (hade räknat fel sist). 24 länder. 4 månader minus 4 dagar.
Kommer på båten. Antiklimax, lekrummet är så fullt att det inte går att leka där. Då hittar vi Tallinks barnschema för resan och gud förlåte, vi följer det. Börjar med att se Mumintrollet och Lilla My. Då kan vi bocka av Isars förväntan också, han sade innan resan att han ville se Mumin. Sedan springer vi på ansiktsmålning. Därefter ser vi en dans-show, som enligt Isar handlade om ”troll som hoppade och byggde en koja”... Handla en whisky och svenska nubbar ska man ju också göra, så det bockar vi av. Sedan springer vi några varv i de långa hyttkorridorerna och klättrar lite i trapporna mellan våningarna. Lite mer show. Lite mer Mumin. Lite Följa John. Sedan hittar vi världens bästa lekrum, som ligger så långt bort att få barn hittar dit. Det är paradiset. Resan går toppen, trots att vi är ganska trötta nu efter två väldigt korta nätter. Isar sover på en soffa en stund. Vi köper två pizzaslice för hutlösa 50 kr styck och nöjer oss sedan med medhavd matsäck.
Vi ankommer Värtahamnen, stannar vid KTH och köper lite varmkorv på en 7-11 och bränner sedan hemmåt. Det är fin väg numera. Vida och Isar vägrar att somna. Väl hemma blir det kaos. Isar river ut ALLT i lekrummet och är helt speedad över alla leksaker som finns där. Vi duschar och kraschar i säng.
Det blev 1400 mil. 118 nätter, varav 109 i tält (hade räknat fel sist). 24 länder. 4 månader minus 4 dagar.
6 juli - Estland - Finland
Vi har frusit i natt igen. Estnisk sommar är som svensk. Det kan bli så kallt att det ryker ur andedräkten. I juli. Inte konstigt att de kan göra bra yllegarner som håller varmt.
Kicki alltid lätt stressad och nervös när en viktig tid ska passas. Vill absolut inte missa färjan till Finland, så det blir en tidig morgon. Idag är dock alla vägspärrar i Tallinn borta, så vi kommer tryggt till färjeterminalen i alldeles för god tid. Resan över går bra. Barnen leker i lekrummet en stor del av tiden. Så många leksaker!!!
Vi sover i bushen utanför Åbo. Hittar en plats. Kicki går upp i huset i närheten och knackar på.
”Moj!”
”Jo, hej, talar du svenska?”
”Nej.”
”Engelska?”
”Nej.” Ler. Ropar på frugan och säger något. Hör ett stort ”Nej.” innifrån huset. Ok, vinkar och ber honom följa med ut. Pekar på bilen. Låtsas sova. Pekar på platsen vi hittat. Säger ”Yx natt.” Yxi kaxi kolmi” och ”Ei saa peitää.” är mina finska kunskaper. Det fungerar. ”jajaja” säger han och viftar med armen, skrattar och går in. Vi parkerar. Vida tar sin virkning och ett sittunderlägg och går och sätter sig på en höjd i skogen ovanför och virkar.
Kicki alltid lätt stressad och nervös när en viktig tid ska passas. Vill absolut inte missa färjan till Finland, så det blir en tidig morgon. Idag är dock alla vägspärrar i Tallinn borta, så vi kommer tryggt till färjeterminalen i alldeles för god tid. Resan över går bra. Barnen leker i lekrummet en stor del av tiden. Så många leksaker!!!
Vi sover i bushen utanför Åbo. Hittar en plats. Kicki går upp i huset i närheten och knackar på.
”Moj!”
”Jo, hej, talar du svenska?”
”Nej.”
”Engelska?”
”Nej.” Ler. Ropar på frugan och säger något. Hör ett stort ”Nej.” innifrån huset. Ok, vinkar och ber honom följa med ut. Pekar på bilen. Låtsas sova. Pekar på platsen vi hittat. Säger ”Yx natt.” Yxi kaxi kolmi” och ”Ei saa peitää.” är mina finska kunskaper. Det fungerar. ”jajaja” säger han och viftar med armen, skrattar och går in. Vi parkerar. Vida tar sin virkning och ett sittunderlägg och går och sätter sig på en höjd i skogen ovanför och virkar.
5 juli - Estland
Aina kommer och pratar med oss på morgonen. Jag berättar om alla fantastiska dräkter igår och all sångglädje. ”Det var vår väg till friheten. Vi hade en sjungande revolution, ingen dödades. Dräkterna visade var vi stod.”
Vi åker in till Tallinn igen, det är fortfarande fest och allting är avstängt. Vi parkerar och tar oss en snabb promenad genom den fanstastiskt vackra och romantiska staden. Visst, fullt med turister, men ändå hanterbart. Och vi spenderar ju en hel del av tiden i garnaffärer och andra hantverksbutiker. I en liten affär får jag hjälp av en tjej som det visar sig att jag mailat med inför besöket, för att få tips av vilka affärer jag skulle ta mig till. Hon var också där och shoppade! Vi blir toppenpolare och diskuterar alla projekt vi vill ta oss an och alla underbara garnkvaliteter som finns. Nördigt värre.
Det blir en lunch på parkeringen och så genom stan och runt stan igen för att ta oss till City campingen. Vi får se en del av Tallinns förorter också. Många betonghöghus finns det faktiskt här också. Campingen är lika överfull som den vi kollade igår, det finns lite plats mitt på en asfaltsparkering, och vi kommer att ha campinggrannar så nära att det är svårt att öppna bildörrarna. Vi drar ut i bushen igen. För trots allt, gillar vi det ju bäst där. Och så sparar vi pengar (de som jag köpte garner för idag…). Det är schweinekallt hela kvällen. Vi förbereder oss för båtresan över till Finland.
Vi åker in till Tallinn igen, det är fortfarande fest och allting är avstängt. Vi parkerar och tar oss en snabb promenad genom den fanstastiskt vackra och romantiska staden. Visst, fullt med turister, men ändå hanterbart. Och vi spenderar ju en hel del av tiden i garnaffärer och andra hantverksbutiker. I en liten affär får jag hjälp av en tjej som det visar sig att jag mailat med inför besöket, för att få tips av vilka affärer jag skulle ta mig till. Hon var också där och shoppade! Vi blir toppenpolare och diskuterar alla projekt vi vill ta oss an och alla underbara garnkvaliteter som finns. Nördigt värre.
Det blir en lunch på parkeringen och så genom stan och runt stan igen för att ta oss till City campingen. Vi får se en del av Tallinns förorter också. Många betonghöghus finns det faktiskt här också. Campingen är lika överfull som den vi kollade igår, det finns lite plats mitt på en asfaltsparkering, och vi kommer att ha campinggrannar så nära att det är svårt att öppna bildörrarna. Vi drar ut i bushen igen. För trots allt, gillar vi det ju bäst där. Och så sparar vi pengar (de som jag köpte garner för idag…). Det är schweinekallt hela kvällen. Vi förbereder oss för båtresan över till Finland.
4 juli - Estland
Det är svårt att vakna före barnen för att gå ner och fixa tårta, men det helt otroliga händer och efter lite tumult några gånger i natt sover alla till efter sju! Då har jag hunnit ner och börjat skaka grädde och göra tårta. Isar hade önskat sig jordgubbstårta på sin födelsedag men vi hittade aldrig några färska jordgubbar igår, så vi fick köpa frysta. De hade dock hållit sig väl eftersom vi drog ner kylen till 2 grader och lade dem i ett hörn. Det blir en toppenfin tårta med jordgubbar på. Vår underbara burkugn gjorde ytterligare en tårtbotten, den tredje på resan. Och vår underbara familj svullar i sig nästan hela tårtan till frukost. Konstigt, inget gnäll alls till frukosten idag! Vida slår in Isars paket i filtar så att det ska bli lite paketöppning, han får ett tåg i fem delar som borde hålla för en del lek. Tyvärr har ju även hans suveräna fyrhjulsdrivna nya bil blivit kvar någonstans… Solen skiner och killen blåser ut tre ljus och ler med hela kroppen.
Vi anländer Tallinn, där det är STOR fest i dagarna tre, en sång- och dansfestival. Överallt går människor omkring i folkdräkter och i all den här festivern lyckas vi hitta en parkering, mitt i stan. Inte nog med det, bredvid en lekplats! Jag och Vida drar till en garnbutik som visar sig vara den största pysselbutiken jag varit in i. Det blir lite shopping… Pär är med Isar och Lilja på lekparken och när vi kommer tillbaka har han lagat lunch och vi sitter och kollar folkdräkter och äter. Vi försöker ta oss ut ur stan, men det är kört, allt är avspärrat. Vi hittar en parkering till, bara ett kvarter från den stora festivalparaden. Eftersom paraden pågått en stund kastar vi oss ur bilen och går och tittar på den, med förhoppning om att åtminstone hinna se de sista. Ha! Det är helt ofattbart. Estland har ca 1,4 miljoner invånare, Tallinn har 400 000 invånare. Men den här paraden är nästan större. Det slutar med att vi sitter på asfalten, helt förtrollade av all prakt. Varenda liten kör som är på plats har på sig sin lilla bys folkdräkt och det är en orgie i hemslöjd. Kicki dregglar och fascineras över alla biljontals biljarder timmar som är nedlagda på att sy, brodera, sticka, smycka dräkterna på alla dessa människor. I slutändan sitter vi på asfalten och bara gapar, Isar halvligger i min famn och somnar nästan. Då går vi mot bilen. En halvtimma senare har vi ännu inte lyckats ta oss ut ur stan. Paraden fortgår. Vi körde länge i motsatt riktning mot den med förhoppning om att kunna runda den bakifrån, men den tog aldrig slut, så vi fick vända och göra en stor runda runt hela stan från andra hållet. Prisad vare GPS’en.
Vi tar oss till en camping som är dyr och riktigt dålig. Den andra är så överfull att husbilarna knappt kan öppna dörrarna. Glöm det. Vi åker ut ur stan igen och letar en liten grusväg. Ingen bra plats så till slut frågar vi på en gård. En äldre kvinna pratar lite engelska och ber oss att stanna inne på gräsmattan på hennes gård. Aina är jättetrevlig och har alla sina fem barnbarn på plats, varav det äldsta också pratar engelska. När vi äter middag, Isar har önskat pannkakor till födelsedagsmiddag, så kommer hon ut med jordgubbar och säger Grattis! Sedan lägger hon på dynorna i hammocken och där sitter vi sedan och myser. Vida vill lära sig att virka en filt, så hon och jag sitter och gungar och övar fasta maskor. Vilken toppenplats! En en gång har vi lyckats fråga en vänlig människa! Vi somnar med bilen parkerad bredvid syrenerna och det är lugnt och skönt.
Vi anländer Tallinn, där det är STOR fest i dagarna tre, en sång- och dansfestival. Överallt går människor omkring i folkdräkter och i all den här festivern lyckas vi hitta en parkering, mitt i stan. Inte nog med det, bredvid en lekplats! Jag och Vida drar till en garnbutik som visar sig vara den största pysselbutiken jag varit in i. Det blir lite shopping… Pär är med Isar och Lilja på lekparken och när vi kommer tillbaka har han lagat lunch och vi sitter och kollar folkdräkter och äter. Vi försöker ta oss ut ur stan, men det är kört, allt är avspärrat. Vi hittar en parkering till, bara ett kvarter från den stora festivalparaden. Eftersom paraden pågått en stund kastar vi oss ur bilen och går och tittar på den, med förhoppning om att åtminstone hinna se de sista. Ha! Det är helt ofattbart. Estland har ca 1,4 miljoner invånare, Tallinn har 400 000 invånare. Men den här paraden är nästan större. Det slutar med att vi sitter på asfalten, helt förtrollade av all prakt. Varenda liten kör som är på plats har på sig sin lilla bys folkdräkt och det är en orgie i hemslöjd. Kicki dregglar och fascineras över alla biljontals biljarder timmar som är nedlagda på att sy, brodera, sticka, smycka dräkterna på alla dessa människor. I slutändan sitter vi på asfalten och bara gapar, Isar halvligger i min famn och somnar nästan. Då går vi mot bilen. En halvtimma senare har vi ännu inte lyckats ta oss ut ur stan. Paraden fortgår. Vi körde länge i motsatt riktning mot den med förhoppning om att kunna runda den bakifrån, men den tog aldrig slut, så vi fick vända och göra en stor runda runt hela stan från andra hållet. Prisad vare GPS’en.
Vi tar oss till en camping som är dyr och riktigt dålig. Den andra är så överfull att husbilarna knappt kan öppna dörrarna. Glöm det. Vi åker ut ur stan igen och letar en liten grusväg. Ingen bra plats så till slut frågar vi på en gård. En äldre kvinna pratar lite engelska och ber oss att stanna inne på gräsmattan på hennes gård. Aina är jättetrevlig och har alla sina fem barnbarn på plats, varav det äldsta också pratar engelska. När vi äter middag, Isar har önskat pannkakor till födelsedagsmiddag, så kommer hon ut med jordgubbar och säger Grattis! Sedan lägger hon på dynorna i hammocken och där sitter vi sedan och myser. Vida vill lära sig att virka en filt, så hon och jag sitter och gungar och övar fasta maskor. Vilken toppenplats! En en gång har vi lyckats fråga en vänlig människa! Vi somnar med bilen parkerad bredvid syrenerna och det är lugnt och skönt.
3 juli - Estland
På förmiddagen badas det igen. Det kan liksom aldrig badas nog mycket när vattnet är ljummet. Men efter lunch tar vi ändå packet och drar mot fastlandet. Ett kort stopp för att handla mat och present till Isar.
På kvällen bakar jag tårtbotten och letar fram tårtljus. I morgon ska vi ju fira en stor kille.
På kvällen bakar jag tårtbotten och letar fram tårtljus. I morgon ska vi ju fira en stor kille.
tisdag 7 juli 2009
Nästan hemma
Nästan fyra månader har vi varit ute, nu är det bara några timmar kvar hem. Nästan 1400 mil. 24 länder och 111 nätter i tält. Det blir nästan en tredjedel av år 2009. Många underbara minnen och många andra minnen. Om några dagar kommer sista delarna och bilderna från den här resan.
torsdag 2 juli 2009
Vi kör ut bilen på ett gammalt betongfundament bredvid skyttegraven och utkikstornet för direktkontakt med havet på lunchrasten.
Författaren Vida sitter vid havet och jobbar på sin senaste bok.
Lunchutsikt över skyttevärn och utkikstorn.
Därinne som en liten prick står Gula Faran. Vi är ute i det ljumma och långgrunda havet och badar. Sedan sover vi där, precis så nära havet.
I vattnet fanns många döda spiggar. Den här var bara halvdöd och lite slö så Vida kunde fånga den med handen. 2 juli - Estland
Vi ägnar morgonen åt att boka hemresa över vattnet. Det blir via Tallinn – Helsingfors och Åbo – Stockholm. Pär och storbarnen hittar en folktom och underbar strand där de tillbringar förmiddagen. Lilja får sova i vagnen när Kicki tar en promenad till en hemslöjdsbutik och handlar lite garn. Sedan går vi också och badar. Det är alldeles ljummet i vattnet och hela familjen badar länge. Sedan blir det pannkakor och glass och så ytterligare eftermiddagsbad. På kvällen plockar barnen massor av smultron och vi sparkar lite boll. Det är så idylliskt och mysigt, då kommer en tysk och frågar om vår familj alltid lever i en sådan idyll… Oja, jämt och ständigt säger jag med ett stort leende…
1 juli - Estland
Solen värmer tältet på morgonen och det blir bastu. Vi äter frukost före 7 och är i vattnet före 7:30. långgrunt och lek. Vidare 9.59 – det är riktigt bra jobbat!
Vi kör längs norra delen av ön, små vägar. Det är ödsligt, skulle kunna vara Norrlands inland. Det går fortfarande att hitta många öde platser att sova på precis vid havet. Massor av låg kust, helt obebodd. Vi tar en lång lunch bredvid ett gammalt skyttevärn och kan köra upp bilen på två betongfundament med utsikt över vattnet.
Dagens mysterium är hur en liten myra kan ha kommit in under glaset i taklampan bak. Den kommer i alla fall inte ut utan kryper omkring länge där, barnen är förundrade.
Vi kör till Mändjala strandcamping. Kicki och barnen går ner till vattnet. Det är oerhört långgrunt, Vida och Isar springer och leker på en sandbank 100 meter ut, det var 2 dm vatten att gå i hela vägen dit. Kicki och Lilja sitter på stranden och myser. När vi kommer tillbaka har Pär packat ihop allting igen och lagat mat. Efter en dispyt med campinggrannarna har han bestämt att vi åker vidare. Flera andra campinggäster är upprörda och en har lämnat redan, två andra kommer att åka tidigare än planerat. Festprissarna har bilen på tomgångskörning för att kunna köra riktigt hög musik och har tydligen festat i flera nätter redan. De började bli riktigt hotfulla och väldigt otrevliga. Vi åt och drog. Campingvakten tyckte att deras festande var ok, men förlorade ett antal andra gäster. Vi hittar en camping några kilometer bort som är jättetrevlig. Där fanns dessutom två fiskdammar där man får mata fiskarna med gammalt bröd. Barnen kastar i några skivor och några hundra fiskar kommer och snaskar. Det var väldigt roligt tyckte de!
Vi kör längs norra delen av ön, små vägar. Det är ödsligt, skulle kunna vara Norrlands inland. Det går fortfarande att hitta många öde platser att sova på precis vid havet. Massor av låg kust, helt obebodd. Vi tar en lång lunch bredvid ett gammalt skyttevärn och kan köra upp bilen på två betongfundament med utsikt över vattnet.
Dagens mysterium är hur en liten myra kan ha kommit in under glaset i taklampan bak. Den kommer i alla fall inte ut utan kryper omkring länge där, barnen är förundrade.
Vi kör till Mändjala strandcamping. Kicki och barnen går ner till vattnet. Det är oerhört långgrunt, Vida och Isar springer och leker på en sandbank 100 meter ut, det var 2 dm vatten att gå i hela vägen dit. Kicki och Lilja sitter på stranden och myser. När vi kommer tillbaka har Pär packat ihop allting igen och lagat mat. Efter en dispyt med campinggrannarna har han bestämt att vi åker vidare. Flera andra campinggäster är upprörda och en har lämnat redan, två andra kommer att åka tidigare än planerat. Festprissarna har bilen på tomgångskörning för att kunna köra riktigt hög musik och har tydligen festat i flera nätter redan. De började bli riktigt hotfulla och väldigt otrevliga. Vi åt och drog. Campingvakten tyckte att deras festande var ok, men förlorade ett antal andra gäster. Vi hittar en camping några kilometer bort som är jättetrevlig. Där fanns dessutom två fiskdammar där man får mata fiskarna med gammalt bröd. Barnen kastar i några skivor och några hundra fiskar kommer och snaskar. Det var väldigt roligt tyckte de!
30 juni Lettland - Estland
Morgonen ägnas åt lek i sanden. Det är så kallt i vattnet att det gör ont i fötterna, inte över 10 grader. Dessutom var vattnet lite otrevligt med grönt gegg, så vi käkar tacos och åker vidare. Det är massor av mygg och väldigt varmt. Vore skönt om AC’n i bilen hade fungerat…
Vi vittrar Sverige och bränner på mot Tallinn. Men när vi kollat vidare transport därifrån och dessutom ser väderprognosen girar vi västerut mot Ösel/Saaremaa. Det där med badsemester kan ju vara kul och att ha sand överallt har vi haft för lite av.
Precis när vi påmint varandra om att det alltid är svårt att hitta en bra nattplats längs kusten så gör vi det. En inofficiell, officiell badplats där det är många på dagarna, några få kvällsdoppare och för övrigt totaltomt. Massor av kvälls sol och långgrunt. Om det var 10 grader i morse så är det ljummet nu. När vi frågar ”vem vill bada?” så får vi tre skrikande ”JAAAA!” till svar. Vi njuter alla ett kvällsbad, Lilja är så stor nu att hon tassar omkring själv i vattnet. Efter att barnen somnat går Pär och jag och badar igen. En lite skum upplevelse då ytvattnet är mycket kallar än bottenskiktet som är ljummet. Ju längre ut, desto varmare vatten, många graders skillnad. Väldigt många döda spiggar flyter omkring också.
Vi börjar närma oss Sverige. Känns lite som hemma. Samma sorts bröd, samma märken på vissa varor. En lastbil med svensk text.
Vi vittrar Sverige och bränner på mot Tallinn. Men när vi kollat vidare transport därifrån och dessutom ser väderprognosen girar vi västerut mot Ösel/Saaremaa. Det där med badsemester kan ju vara kul och att ha sand överallt har vi haft för lite av.
Precis när vi påmint varandra om att det alltid är svårt att hitta en bra nattplats längs kusten så gör vi det. En inofficiell, officiell badplats där det är många på dagarna, några få kvällsdoppare och för övrigt totaltomt. Massor av kvälls sol och långgrunt. Om det var 10 grader i morse så är det ljummet nu. När vi frågar ”vem vill bada?” så får vi tre skrikande ”JAAAA!” till svar. Vi njuter alla ett kvällsbad, Lilja är så stor nu att hon tassar omkring själv i vattnet. Efter att barnen somnat går Pär och jag och badar igen. En lite skum upplevelse då ytvattnet är mycket kallar än bottenskiktet som är ljummet. Ju längre ut, desto varmare vatten, många graders skillnad. Väldigt många döda spiggar flyter omkring också.
Vi börjar närma oss Sverige. Känns lite som hemma. Samma sorts bröd, samma märken på vissa varor. En lastbil med svensk text.
29 juni - Lettland
Vi bestämmer oss för att skippa vattenparken och istället gå på kompisen Lasses tips om Livu Aquaparks som ligger några kilometer bort. Vilket ställe! Här är det superkul för alla familjen Hägglunds barn från 16 månader till dryga 40 år. Vi kör järnet i flera timmar.
Sen försöker vi ta oss ut ur Riga. Under tiden spanar vi efter garnbutiker, men det blir billigt, för vi hittar inga längs vägen. En sympatisk stad ser det ut att vara.
Sen försöker vi ta oss ut ur Riga. Under tiden spanar vi efter garnbutiker, men det blir billigt, för vi hittar inga längs vägen. En sympatisk stad ser det ut att vara.
28 juni - Lettland
Nu tar vi lite badsemester och hittar en camping som ligger bredvid både en vattenpark och beachen. Beachen är toppen, men vattenparken är långt ifrån vad det lät som. Den har haft sina glansdagar. Pär och barnen tar beachen och jag åker och handlar mat. Det går väldigt mycket mat nu, alla fem äter en hel del…
På kvällen är det lite party i en av husbilarna. Så vill vi inte ha det. Nu är det semestertider och campingarna fylls av semesterfirare som dricker bira, lever om och spelar musik. Huvvaligen. Dock får partyt en naturlig avslutning när husbilen ska backa lite närmare kompisen och backar rakt in i hans stora, nya, blanka SUV och kvällen blir lugn.
På kvällen är det lite party i en av husbilarna. Så vill vi inte ha det. Nu är det semestertider och campingarna fylls av semesterfirare som dricker bira, lever om och spelar musik. Huvvaligen. Dock får partyt en naturlig avslutning när husbilen ska backa lite närmare kompisen och backar rakt in i hans stora, nya, blanka SUV och kvällen blir lugn.
onsdag 1 juli 2009
Vi är i Estland nu. Vi var på väg mot Tallin, men så hörde vi att det var finväder på gång, så vi girade vänster ut på Ösel, eller Saaremaa som det heter här. Toppenställe! Förutom att vi tog in på en camping ikväll, vid beachen för barnens skull. Men där var det party. Såna där riktigt läbbiga campingpartynissar. Pär försökte prata med dem. Men när de började knyta nävarna och tala om för honom att han pratade fel språk valde vi att begära pengarna tillbaka och byta camping, tillsammans med ett antal andra gäster. Nu njuter vi av värmen några dagar till. Fullt ut eftersom AC'n i bilen inte fungerar längre... och den här campingen har två dammar med fiskar som man får mata med bröd. Barnen är exalterade! De får se hundratals fiskar käka deras mackor.
Det här är en korsning av en bison och en vanlig ko. Den är större än bådadera, den är enorm, fast det syns inte riktigt på bilden. Såna korsningar gör man i polen.
Kan det bli bättre än en sandlåda precis bredvid tältet?
Ja, vi behövde ju kolla lite ruiner också.
Barnen i ett ruinfönster. Tur att ni inte ser hur brant det var bakom fönstret...
Det är kul att klättra i ruiner!
27 juni - Litauen - Lettland
Vi ägnar förmiddagen åt strandlek och åker sedan mot Lettland. Nu är vi i land nr 22 på denna resa. Motivationen till upplevelser börjar dala nu när vi når slutet av resan och är i höjd med Sverige. Det finns visserligen massor av kul saker att göra här, men nu börjar det bli semestertider och det är folk överallt. Det gillar inte vi, så vi börjar planera överfarten över Östersjön.
26 juni - Litauen
Någonting äckligt har läckt i kylskåpet, så det är bara att sanera det också. Morgonstund har guld i mun.
Vi tar färjan mot Curonian Split, som också är ett Unesco världsarv. Vet faktiskt inte hur jag ska beskriva det på svenska, men det är en lång sanddyn/ö utanför Litauens kust, de delar den med Kaliningrad och det finns flera längs med den här kusten.
En bit ner på vägen dyker det uppå en betalstation, det visar sig kosta över 200 svenska kronor att köra längre ner på vägen, mot samhället. Vi har inte nog med kontanter, så vi backar in på parkeringen och överlägger. Då kommer polisen som står vid bommarna fram till oss och erbjuder oss att åka förbi om vi istället ger honom 150 kr i fickan. Då får vi köra runt, men får inget kvitto. Det är den första korrupta polisen vi mött, trots alla varningar i alla länder tidigare. Men vi vänder ändå. Sån’t skit stöder vi inte i onödan. Vi tar oss till en fin strand ändå. Sanden är så finkornig att det gnisslar när vi går i den.
Isar och Lilja behöver sova så Pär tar dem i bilen och kör en kort sväng. Vida och jag sitter på en filt på stranden, äter nötter och myser. Det är mulet och skönt. ”Mamma, varför glömde du min virkning i bilen?” Pär blir alldeles matt av kommentaren, nu har han två garnbesatta i familjen.
Vi åker till ett Akvarium på em, det ligger också ute på ön. När vi kommer dit har delfinshowen börjat för en minut sedan. Vi kan vara oerhört snabba ibland och några minuter senare sitter vi i publiken. Barnen är helt absorberade och Lilja klappar händerna. Delfinerna spelar basket, dansar och hoppar över vattenstrålar. De simmar runt med sina tränare på ryggen eller nosen och gör alla möjliga konster. Sedan kommer ett sjölejon också, han kan både sjunga och spela basket. Riktigt bra tyckte vi alla! Vi går vidare till akvariet och tittar på fiskar, Lilja har ögon som tefat när hon får stå och ta på glasrutorna och se fiskarna precis på andra sidan.
Pär ska fylla på vatten och upptäcker hur äckliga våra vattendunkar egentligen är. Jo, vi har tvättat ur dem ordentligt, det var, hm, låt se, eh, jo, längesen… Det blir vattendunksskurning på kvällen. Alltid är det något. Precis som hemma.
Vi tar färjan mot Curonian Split, som också är ett Unesco världsarv. Vet faktiskt inte hur jag ska beskriva det på svenska, men det är en lång sanddyn/ö utanför Litauens kust, de delar den med Kaliningrad och det finns flera längs med den här kusten.
En bit ner på vägen dyker det uppå en betalstation, det visar sig kosta över 200 svenska kronor att köra längre ner på vägen, mot samhället. Vi har inte nog med kontanter, så vi backar in på parkeringen och överlägger. Då kommer polisen som står vid bommarna fram till oss och erbjuder oss att åka förbi om vi istället ger honom 150 kr i fickan. Då får vi köra runt, men får inget kvitto. Det är den första korrupta polisen vi mött, trots alla varningar i alla länder tidigare. Men vi vänder ändå. Sån’t skit stöder vi inte i onödan. Vi tar oss till en fin strand ändå. Sanden är så finkornig att det gnisslar när vi går i den.
Isar och Lilja behöver sova så Pär tar dem i bilen och kör en kort sväng. Vida och jag sitter på en filt på stranden, äter nötter och myser. Det är mulet och skönt. ”Mamma, varför glömde du min virkning i bilen?” Pär blir alldeles matt av kommentaren, nu har han två garnbesatta i familjen.
Vi åker till ett Akvarium på em, det ligger också ute på ön. När vi kommer dit har delfinshowen börjat för en minut sedan. Vi kan vara oerhört snabba ibland och några minuter senare sitter vi i publiken. Barnen är helt absorberade och Lilja klappar händerna. Delfinerna spelar basket, dansar och hoppar över vattenstrålar. De simmar runt med sina tränare på ryggen eller nosen och gör alla möjliga konster. Sedan kommer ett sjölejon också, han kan både sjunga och spela basket. Riktigt bra tyckte vi alla! Vi går vidare till akvariet och tittar på fiskar, Lilja har ögon som tefat när hon får stå och ta på glasrutorna och se fiskarna precis på andra sidan.
Pär ska fylla på vatten och upptäcker hur äckliga våra vattendunkar egentligen är. Jo, vi har tvättat ur dem ordentligt, det var, hm, låt se, eh, jo, längesen… Det blir vattendunksskurning på kvällen. Alltid är det något. Precis som hemma.
25 juni - Litauen
Vi kör mot Klaipeda på Litauiska kusten. Rutten lägger vi på vägen längst Kaliningrad, så vi kan kika på det. Men vi ser bara skog. Passerar dock massor av gamla Sovjetlämningar. Stora moderna ruiner i form av nedlagda industribyggnader. De används inte och är för dyra att riva ner. Ser väldigt trist ut på sina håll. I lägenhetsbyggnaderna kring bor människorna kvar.
Jag och Vida hittar en garnbutik och shoppar lite. Hon har lärt sig virka och får nu välja ett nystan själv. Sedan kör vi till en camping och vad gör Kicki? Jo, det vet alla vid det här laget. Kastar sig iväg mot tvättmaskinerna. Det finns två och en är upptagen, men färdig. Nöden har ingen lag, Kicki plockar ur den lite fint och tar över den också. Det bästa av allt, de har torktumlare, så all tvätt blir torr på momangsen!!!!! Lyx. Härlig lyx.
Pär tar med barnen till stranden en stund medan Kicki röjer järnet. Tältresning, mat, tvätt och så visar det sig att vi har vatten i flera av våra lådor, bl a torrfoderlådan… Måste ha kommit in under stormen häromdagen. Bara att sanera och slänga det som blivit dåligt.
På kvällen går jag med ett barn i taget till duschen. Vidas ögon lyser när hon ska torka sig. ”Får jag en stor och torr handduk alldeles själv?” säger hon och ler. Japp, idag är det lyxigt.
Jag och Vida hittar en garnbutik och shoppar lite. Hon har lärt sig virka och får nu välja ett nystan själv. Sedan kör vi till en camping och vad gör Kicki? Jo, det vet alla vid det här laget. Kastar sig iväg mot tvättmaskinerna. Det finns två och en är upptagen, men färdig. Nöden har ingen lag, Kicki plockar ur den lite fint och tar över den också. Det bästa av allt, de har torktumlare, så all tvätt blir torr på momangsen!!!!! Lyx. Härlig lyx.
Pär tar med barnen till stranden en stund medan Kicki röjer järnet. Tältresning, mat, tvätt och så visar det sig att vi har vatten i flera av våra lådor, bl a torrfoderlådan… Måste ha kommit in under stormen häromdagen. Bara att sanera och slänga det som blivit dåligt.
På kvällen går jag med ett barn i taget till duschen. Vidas ögon lyser när hon ska torka sig. ”Får jag en stor och torr handduk alldeles själv?” säger hon och ler. Japp, idag är det lyxigt.
24 juni - Polen - Litauen
På morgonen pratar jag med några italienare. De är helt fascinerade över vår resa. ”Wow!” Men för oss är det inte wow längre, det har blivit en vardag. Vi reser, ser en massa kul och upplever ännu mer kul, men det är ändå en vardag. Barnen är vana vid livet, vi har våra rutiner och en viss lunk i resandet som gör att det börjar kännas lite vanligt. Äventyret har blivit en vardag och vi har fått in vardagen i vårt äventyr. Nästa utmaning blir att få in äventyr i hemmavardagen om några veckor.
Vi slår ihop våra kloka hjärnor och lyckas laga ihop det trasiga tältstaget så att vi kan använda det. Sedan kör vi mot Litauen. Efter att ha kollat väderprognosen igår som bara sade mera kraftigt regn resten av veckan ger vi upp.
Vi kommer in i Litauen och slår läger på en äng. En man kommer förbi och pratar med oss. Han heter Antanas och innan han åker iväg skakar han hand. Vi tar det som ett ok på att stanna där, uppfattade det som att vi stod på hans mark.
Vi slår ihop våra kloka hjärnor och lyckas laga ihop det trasiga tältstaget så att vi kan använda det. Sedan kör vi mot Litauen. Efter att ha kollat väderprognosen igår som bara sade mera kraftigt regn resten av veckan ger vi upp.
Vi kommer in i Litauen och slår läger på en äng. En man kommer förbi och pratar med oss. Han heter Antanas och innan han åker iväg skakar han hand. Vi tar det som ett ok på att stanna där, uppfattade det som att vi stod på hans mark.
23 juni - Polen
Vi åker till Białowieski National Park i östra Polen. Nationalparken delas med Vitryssland och är unik på så sätt att den har dubbelt Unesco skydd – både som världsarv och som Biosphere Reserve, vad nu det heter på svenska. Men vi skippar den fina nationalparken, vi tar en tur på det lilla djurreservatet som finns. Här finns nämligen bisonoxar. Och inte bara det, här finns också korsningar av bisonoxar och kossor, sådant ägnar man sig åt här i Polen och då får man kossor och tjurar som är dubbelt så stora som sina föräldrar. De är enorma. Vi tittar länge på vargarna som ligger precis vid stängslet. Vi får också en uppvisning i vargmakt. Två honor ligger och vilar, tre hanar kommer en bit bort, samlar ihop sig och springer sedan fram och skrämmer undan honorna. De underkastar sig direkt, tar svansen mellan benen, hukar sig och smyger undan. Typiskt karlar att försöka sätta skräck i omgivningen. Under den här resan har vi pratat mycket politik och historia. De länder vi rest igenom har haft många dumma gubbar vid makten. Vi har inte kunnat komma på en enda dum kärring vid makten i de här länderna. Vida frågar och frågar, men förstår liksom inte varför många gubbar är så dumma när de vill bestämma så mycket.
Hur som helst, vi kollar vildsvin också, de har massor av ungar som ligger och sover huller om buller i skuggan. Hjortar, polska hästar, rådjur var det också. Isar är trött och när vi sätter oss i bilen för att åka iväg får han lite mellis, han hinner inte svälja, han somnar med munnen full av mat.
Det blir varmt under dagen, men på kvällen smäller det lös med ett av de absolut värsta regnväder vi någonsin skådat. Ett skyfall som hällde någon en hink vatten rakt ner. Det är liksom ingen luft, utan bara regn. Det åskar och stormar och vårt lilla regnskydd bak på bilen går sönder, ett av stagen som sticker ut bryts av. Kicki sitter på ett motell en bit bort med datorn i högsta hugg när regnet anfaller. En svag tanke att springa tillbaka och stötta Pär infinner sig, men den faller snabbt undan när hon inser omöjligheten i att ta sig till bilen. Någon timma senare har det lugnat ner sig till vanligt skyfall och då är det bara att klafsa tillbaka i 2 dm vatten till bilen.
Hur som helst, vi kollar vildsvin också, de har massor av ungar som ligger och sover huller om buller i skuggan. Hjortar, polska hästar, rådjur var det också. Isar är trött och när vi sätter oss i bilen för att åka iväg får han lite mellis, han hinner inte svälja, han somnar med munnen full av mat.
Det blir varmt under dagen, men på kvällen smäller det lös med ett av de absolut värsta regnväder vi någonsin skådat. Ett skyfall som hällde någon en hink vatten rakt ner. Det är liksom ingen luft, utan bara regn. Det åskar och stormar och vårt lilla regnskydd bak på bilen går sönder, ett av stagen som sticker ut bryts av. Kicki sitter på ett motell en bit bort med datorn i högsta hugg när regnet anfaller. En svag tanke att springa tillbaka och stötta Pär infinner sig, men den faller snabbt undan när hon inser omöjligheten i att ta sig till bilen. Någon timma senare har det lugnat ner sig till vanligt skyfall och då är det bara att klafsa tillbaka i 2 dm vatten till bilen.
fredag 26 juni 2009
Litauen
Nu ar vi i Litauen. Har finns det trevliga strander med sand som ar sa finkornig att det knarrar nar man gar i den. San sand har vi overallt just nu. I hela bilen och hela taltet...
Tyvarr bara lanedator, sa langre rapportering kommer senare. I morgon drar vi norrover till Lettland. Enligt informerade kallor gjorde vi ratt som lamnade Polen, det kraftiga regnet hade fortsatt. Polen, vi kommer tillbaka en annan gang. Vi gillade dig!
Tyvarr bara lanedator, sa langre rapportering kommer senare. I morgon drar vi norrover till Lettland. Enligt informerade kallor gjorde vi ratt som lamnade Polen, det kraftiga regnet hade fortsatt. Polen, vi kommer tillbaka en annan gang. Vi gillade dig!
tisdag 23 juni 2009
Uppdaterat igen!
OK, nu har jag uppdaterat sedan den 16 juni, samt en massa bilder. Kollade precis väderprognosen. Vi har tänkt utforska norra Polen ett tag, men det säger "Kraftigt regn" ända tills fredag. Vi är skitless på regn. Typ hur j-a less som helst. Så vi kanske drar ända till Baltikum. Hur kul är det att tälta en vecka i spöregn? Det ska visst vara soligt i Baltikum just nu.
English shortcut
We visited the Salt mines in Wieliczka, check out www.kopalnia.pl and this is just amazing. Christine has caught a cold and is kind of cranky, but the air in the salt mines is supposedly very good for allergies and colds, so she just had to breathe much down there. There is actually a rehabilitation center something down there too.
We head east in Poland, and Pär posts the question about going to Ukraine or not. We’ve been talking about it. With three children talking at the same time, and Christine just snoring and coughing in the back, he hears a united “yes” and drives toward the border. We enter Ukraine without problems and end up having some of the most interesting days on this whole journey. We saw such beautiful nature, and all is so clean. There are horses and carriages on the streets everywhere, and people working on the fields. The roads are not really made for our car, but we say: Right roads, wrong car. Driving on asphalt with 2 feet deep potholes is not easy. Vida loves it! The second night, a man passes us on his moped and tries to talk with us, but our Russian knowledge is limited… We understand that he wonders if we’re really going to sleep here? Yes. A few hours later, Christine is putting the kids to sleep, he comes back with a big bucket of strawberries. We try to talk, I e communicate with body language and Christines small travel dictionary (which is rather useless), Vida and Christine hanging out of the tent, Pär is down there, and it’s so much fun. Then he asks if we want milk, and shows us what he means, he will go milking his cow. So, off he goes and comes back a short while later, with fresh, still warm, milk. He asks us what time we are leaving tomorrow, and then if we want more milk then? The next morning, he comes back with his son and a big bag full of things, some meat, flesh, home made strawberry jam, a huge bottle of milk, and 10 eggs.
When we leave the spot, we decide to go through the village where he lives, instead of out on the main road, because we really would like to give something back, and Christine found a nice pocket knife that we could give to his son. So, we stop at the little shop to buy bread and ask. Christine takes out the little note with his address and shows the lady in the shop. Now, she is the one who wrote it, she is his wife! Christine calls Pär and the kids to come, all the old ladies in the shop are interested and this is so much fun. Someone goes to get the son and we can give him the gift. When we’re finally leaving, we see him on a field with his friend, honk and wave. One minute later, he drives past us with his bike (the road is so bad that he can bike faster than we can drive), and then shows us where they live. So we stop again and visit them. We end up leaving the place with even more gifts… We had so much fun, and getting to meet this family, and see their life was great. Ukraine ended up being one of the best parts of this whole journey.
Back in Poland, more rain.
We head east in Poland, and Pär posts the question about going to Ukraine or not. We’ve been talking about it. With three children talking at the same time, and Christine just snoring and coughing in the back, he hears a united “yes” and drives toward the border. We enter Ukraine without problems and end up having some of the most interesting days on this whole journey. We saw such beautiful nature, and all is so clean. There are horses and carriages on the streets everywhere, and people working on the fields. The roads are not really made for our car, but we say: Right roads, wrong car. Driving on asphalt with 2 feet deep potholes is not easy. Vida loves it! The second night, a man passes us on his moped and tries to talk with us, but our Russian knowledge is limited… We understand that he wonders if we’re really going to sleep here? Yes. A few hours later, Christine is putting the kids to sleep, he comes back with a big bucket of strawberries. We try to talk, I e communicate with body language and Christines small travel dictionary (which is rather useless), Vida and Christine hanging out of the tent, Pär is down there, and it’s so much fun. Then he asks if we want milk, and shows us what he means, he will go milking his cow. So, off he goes and comes back a short while later, with fresh, still warm, milk. He asks us what time we are leaving tomorrow, and then if we want more milk then? The next morning, he comes back with his son and a big bag full of things, some meat, flesh, home made strawberry jam, a huge bottle of milk, and 10 eggs.
When we leave the spot, we decide to go through the village where he lives, instead of out on the main road, because we really would like to give something back, and Christine found a nice pocket knife that we could give to his son. So, we stop at the little shop to buy bread and ask. Christine takes out the little note with his address and shows the lady in the shop. Now, she is the one who wrote it, she is his wife! Christine calls Pär and the kids to come, all the old ladies in the shop are interested and this is so much fun. Someone goes to get the son and we can give him the gift. When we’re finally leaving, we see him on a field with his friend, honk and wave. One minute later, he drives past us with his bike (the road is so bad that he can bike faster than we can drive), and then shows us where they live. So we stop again and visit them. We end up leaving the place with even more gifts… We had so much fun, and getting to meet this family, and see their life was great. Ukraine ended up being one of the best parts of this whole journey.
Back in Poland, more rain.
22 juni Polen
”Å jag måste ha retat Gudarna, måste gjort nå’t fel, det låter väldigt underligt, men jag har bara regn hos mig…” Tja, men rapporterna säger att det inte är speciellt mycket bättre hemma och det har ju varit midsommarhelg. Det ryker av andedräkten och svalorna flyger precis ovanför gräsmattan. Allt är fuktigt, precis som i början av resan.
Vi tar oss i kragen och besöker den där kända slottsruinen från 1100-talet. Klättrar upp i något torn och tittar på lite gamla stenar. Bara att erkänna, det är inte riktigt vår grej. Parkeringsvakten berättar att väderprognosen säger grått väder tom fredag. Vi packar ihop och drar norröver.
Vi tar oss i kragen och besöker den där kända slottsruinen från 1100-talet. Klättrar upp i något torn och tittar på lite gamla stenar. Bara att erkänna, det är inte riktigt vår grej. Parkeringsvakten berättar att väderprognosen säger grått väder tom fredag. Vi packar ihop och drar norröver.
21 juni Polen
Det borde vara varmt nu och helst lite varmare än i Sverige. Det är i slutet på juni. Men det regnar och är åtta grader. Det gråregnar och det är ett sån’t där regn som jag bara vet kommer att hålla på hela dagen. Eller flera dagar.
Isar ritar en teckning idag: Egg hus med två tvättmaskiner, en soptunna, massor av toaletter och en tvättlina. Klockrent, det speglar precis våra behov just nu. Han har bara glömt duschen.
Isar ritar en teckning idag: Egg hus med två tvättmaskiner, en soptunna, massor av toaletter och en tvättlina. Klockrent, det speglar precis våra behov just nu. Han har bara glömt duschen.
20 juni Ukraina - Polen
Ängarna här är så vackra, överallt finns de, som när jag var liten. Fulla med olika typer av gräs och blommor, vilda ängar. Som man idag kan finna en och annan fäbodäng hemma. Vem äger dem? Är det statens mark? De är så stora och vidsträckta.
Jag öppnar den stora glasburken med mjölk som vi fick igår, den har ett tjockt lager grädde längst upp. Precis som när jag var liten och fick hjälpa farmor att skumma av grädden hemma, från bunkarna nere i källaren. Jag kokar frukostgröten på den tjocka mjölken och sedan äter vi den med de färska jordgubbarna vi fick.
Tolek kommer tillbaka med sin son Andrej bakpå mopeden. De har med sig en stor påse och börjar plocka upp gåvor till oss: massor av ägg, en burk jordgubbssylt, en jätteburk med mjölk, säkert 3 liter, en bit kött och en påse fläsksvål. Vi bara gapar och förbannar det där lilla lexikonet som inte innehåller ord för att tacka och förklara oerhörd tacksamhet. Men det som fungerar bäst är att le, lägga händerna på hjärtat och buga. De förstår. Återigen, jag vill så gärna prata med honom och fråga, vad är det som får honom, precis som vår bulgariske vän och alla andra som är så givmilda, att komma med gåvor? Vi är främlingar. Hur många gånger ger vi något åt en fullkomlig främling, för att ge denna ett fantastiskt minne? Vi skulle gärna vilja återgälda, men kommer inte på någonting att ge. Vi tackar många gånger med våra gester, vi tar i hand, säger hejdå och de åker iväg hemåt.
När vi ska svänga ut från den lilla traktorstigen vi parkerat längs så får vi samtidigt en ingivelse att svänga höger in mot byn istället. Jag har kommit på att jag har en fin fickkniv, en sån där multitool, som vi endast använt en enda gång på resan, kanske vi kan hitta dem inne i byn och ge den till hans son? Vi kör längst den oerhört gropiga grusvägen och kommer in bland husen. Ser en kvinna komma ut med ett bröd i handen och stannar, det måste vara en liten butik. Jag hoppar ur för att köpa ett bröd och tar med mig min bok där jag klistrat in adresslappen som vi fick. Inne i affären, som känns som ett vardagsrum, fast med lite saker till salu, finns ett gäng tanter med hucklen, precis som jag föreställer mig gamla ryska/ukrainska tanter. Vi försöker prata men det går inte, jag köper mitt bröd, kvinnan i kassan visar på en kulram vad det kostar. Hon har en räknedosa men den är trasig. När jag betalat tar jag fram boken och pekar på adressen. Kvinnan ler och pekar på sig och gör en gest som att skriva, säger ”ja” vilket betyder ”jag”. Sedan säger hon ”Tolek mosch” och förklarar för mig att hon är Toleks fru. Kan detta hända? Jag springer ut i bilen, hämtar Pär och barnen och kniven och vi går alla in i affären. Tanterna blir väldigt upplivade och Pär går omkring med sitt stora skratt och fotar, en bastant dam viftar åt oss med en uppfodrande gest av typen ” ge mig det där lilla knubbiga barnet nu!” och tar Lilja i famnen. Jag försöker ge kniven till Toleks fru, som jag aldrig får reda på namnet på, och förklarar att den är en gåva till Andrej. Hon säger något och en kille kastar sig ut ur butiken. Några minuter senare kommer han tillbaka med Andrej, båda alldeles anfådda. Jag får ge honom kniven själv. Pär tar honom åt sidan och visar alla funktioner. Senare ser vi honom gå ut ur butiken, nu har han tre kompisar där, och de står med huvudena tätt, tätt ihop länge och tittar på kniven.
Jag har en paradreplik på ryska också: ”Jag heter Christine”. Med hjälp av den får jag kontakt med en gammal kvinna som heter Olga. Hon är också i butiken för att handla. Hon har koll. Hon är lite lugnare än de andra tanterna och försöker förstå mig, sedan förklarar hon vad hon tror att jag säger. Jag försöker förklara (vilda gester och lite ord) att vi reser runt i Europa. Hon börjar rabbla länderna i den ordning vi åkt. Sedan hör vi henne berätta för de andra tanterna, vi hör ord som ungefär: Schwedski, Noruega, Finlanda, Dinamarka, Socialismus (här skakar hon på huvudet), kapitalismus (här höjer hon händerna och berättar). De andra är tysta och tittar. Hon förklarar på något vis att våra länder inte har haft kommunistiskt styre utan kapitalistiskt antar jag. Hon säger Auf Wiedersehen på tyska och hjälper mig uttala det på ukrainska när vi ska åka. Hon följer oss ut till bilen och fortsätter prata och frågar vad barnen heter.
Vi hoppar in och kör långsamt genom byn, ser Andrej på en äng med sina vänner, tutar och vinkar. En minut senare cyklar han om oss i världens fart, jodå, det går fortare att cykla än att köra bil på den här vägen. Han cyklar framför oss och stannar och svänger in vid ett hus och vi följer efter. Då kommer Tolek gående emot oss med världens leende. Han har lite besökare på gården men visar oss stolt runt. Vi får se små kycklingar springa omkring, den absolut största sugga vi någonsin sett och två kultingar, vi får se hans lilla gårdsbutik, där han säljer heminlagda grönsaker och fruktar. Han säljer lite sprit och cigaretter också ser det ut som. De kunder som är där blir kvar, vi är tydligen årets händelse i byn. Innan vi åker har vi fått med oss två burkar med inlagda körsbär och en flaska ukrainsk champagne också. Pär försökte ta fram plånboken men det var inte lönt. Det var nästan dumt. Alla följer med oss ut till bilen och alla står och tittar och pratar när vi packar in oss. När vi åker står de kvar och tittar efter oss. Jag är oerhört glad att jag inte kom på idén med fällkniven redan när de kom i morse. Ibland är det riktigt bra att vara trögtänkt.
Vi tar motorvägen mot polska gränsen. Det är så vackert, fullt av blåklint, vallmo, prästkragar och några gula blommor som jag inte vet vad de är. Det är nästan spöklikt, vi är ensamma på den i perioder. En nybyggd motorväg med två filer i varje riktning och fin asfalt. Vi tankar upp de sista pengarna på en mack, köper oktanhöjare och stoppar i när vi ändå håller på. Här kan man förresten tanka 81-oktanig bensin. Vad kör man på det?
Så kommer vi till gränsen, 2,5 km lastbilskö passerar vi innan det börjar. Totalt tar gränspassagen Ukraina-Polen 3 timmar och 5 minuter. De timmarna har en helt egen historia, den är ej lämpad för en blogg. Den är en intressant lektion i systemfel. Men med tre tappra, glada, blonda och rödkindade barn fungerar det mesta och vi tar oss igenom. Förbi tusentals andra. Ibland är gränser riktigt tydliga.
Det har varit en av de mest minnesvärda dagarna på resan. Vi hittar en toppenplats för natten, äter gulschsoppa och festar på gåvan med inlagda körsbär till efterrätt. Vi tar en promenad med barnen längs fält fulla av råg, havre, blåklint eller prästkragar. Vida plockar en stor bukett med bara blåklint.
Det blev en midsommarafton med jordgubbar till frukost, lång gränspassage och blåklintsplockning på kvällen. Inte illa. Det regnar och är 8 grader varmt. Precis som det brukar vara i Sverige på midsommar.
Jag öppnar den stora glasburken med mjölk som vi fick igår, den har ett tjockt lager grädde längst upp. Precis som när jag var liten och fick hjälpa farmor att skumma av grädden hemma, från bunkarna nere i källaren. Jag kokar frukostgröten på den tjocka mjölken och sedan äter vi den med de färska jordgubbarna vi fick.
Tolek kommer tillbaka med sin son Andrej bakpå mopeden. De har med sig en stor påse och börjar plocka upp gåvor till oss: massor av ägg, en burk jordgubbssylt, en jätteburk med mjölk, säkert 3 liter, en bit kött och en påse fläsksvål. Vi bara gapar och förbannar det där lilla lexikonet som inte innehåller ord för att tacka och förklara oerhörd tacksamhet. Men det som fungerar bäst är att le, lägga händerna på hjärtat och buga. De förstår. Återigen, jag vill så gärna prata med honom och fråga, vad är det som får honom, precis som vår bulgariske vän och alla andra som är så givmilda, att komma med gåvor? Vi är främlingar. Hur många gånger ger vi något åt en fullkomlig främling, för att ge denna ett fantastiskt minne? Vi skulle gärna vilja återgälda, men kommer inte på någonting att ge. Vi tackar många gånger med våra gester, vi tar i hand, säger hejdå och de åker iväg hemåt.
När vi ska svänga ut från den lilla traktorstigen vi parkerat längs så får vi samtidigt en ingivelse att svänga höger in mot byn istället. Jag har kommit på att jag har en fin fickkniv, en sån där multitool, som vi endast använt en enda gång på resan, kanske vi kan hitta dem inne i byn och ge den till hans son? Vi kör längst den oerhört gropiga grusvägen och kommer in bland husen. Ser en kvinna komma ut med ett bröd i handen och stannar, det måste vara en liten butik. Jag hoppar ur för att köpa ett bröd och tar med mig min bok där jag klistrat in adresslappen som vi fick. Inne i affären, som känns som ett vardagsrum, fast med lite saker till salu, finns ett gäng tanter med hucklen, precis som jag föreställer mig gamla ryska/ukrainska tanter. Vi försöker prata men det går inte, jag köper mitt bröd, kvinnan i kassan visar på en kulram vad det kostar. Hon har en räknedosa men den är trasig. När jag betalat tar jag fram boken och pekar på adressen. Kvinnan ler och pekar på sig och gör en gest som att skriva, säger ”ja” vilket betyder ”jag”. Sedan säger hon ”Tolek mosch” och förklarar för mig att hon är Toleks fru. Kan detta hända? Jag springer ut i bilen, hämtar Pär och barnen och kniven och vi går alla in i affären. Tanterna blir väldigt upplivade och Pär går omkring med sitt stora skratt och fotar, en bastant dam viftar åt oss med en uppfodrande gest av typen ” ge mig det där lilla knubbiga barnet nu!” och tar Lilja i famnen. Jag försöker ge kniven till Toleks fru, som jag aldrig får reda på namnet på, och förklarar att den är en gåva till Andrej. Hon säger något och en kille kastar sig ut ur butiken. Några minuter senare kommer han tillbaka med Andrej, båda alldeles anfådda. Jag får ge honom kniven själv. Pär tar honom åt sidan och visar alla funktioner. Senare ser vi honom gå ut ur butiken, nu har han tre kompisar där, och de står med huvudena tätt, tätt ihop länge och tittar på kniven.
Jag har en paradreplik på ryska också: ”Jag heter Christine”. Med hjälp av den får jag kontakt med en gammal kvinna som heter Olga. Hon är också i butiken för att handla. Hon har koll. Hon är lite lugnare än de andra tanterna och försöker förstå mig, sedan förklarar hon vad hon tror att jag säger. Jag försöker förklara (vilda gester och lite ord) att vi reser runt i Europa. Hon börjar rabbla länderna i den ordning vi åkt. Sedan hör vi henne berätta för de andra tanterna, vi hör ord som ungefär: Schwedski, Noruega, Finlanda, Dinamarka, Socialismus (här skakar hon på huvudet), kapitalismus (här höjer hon händerna och berättar). De andra är tysta och tittar. Hon förklarar på något vis att våra länder inte har haft kommunistiskt styre utan kapitalistiskt antar jag. Hon säger Auf Wiedersehen på tyska och hjälper mig uttala det på ukrainska när vi ska åka. Hon följer oss ut till bilen och fortsätter prata och frågar vad barnen heter.
Vi hoppar in och kör långsamt genom byn, ser Andrej på en äng med sina vänner, tutar och vinkar. En minut senare cyklar han om oss i världens fart, jodå, det går fortare att cykla än att köra bil på den här vägen. Han cyklar framför oss och stannar och svänger in vid ett hus och vi följer efter. Då kommer Tolek gående emot oss med världens leende. Han har lite besökare på gården men visar oss stolt runt. Vi får se små kycklingar springa omkring, den absolut största sugga vi någonsin sett och två kultingar, vi får se hans lilla gårdsbutik, där han säljer heminlagda grönsaker och fruktar. Han säljer lite sprit och cigaretter också ser det ut som. De kunder som är där blir kvar, vi är tydligen årets händelse i byn. Innan vi åker har vi fått med oss två burkar med inlagda körsbär och en flaska ukrainsk champagne också. Pär försökte ta fram plånboken men det var inte lönt. Det var nästan dumt. Alla följer med oss ut till bilen och alla står och tittar och pratar när vi packar in oss. När vi åker står de kvar och tittar efter oss. Jag är oerhört glad att jag inte kom på idén med fällkniven redan när de kom i morse. Ibland är det riktigt bra att vara trögtänkt.
Vi tar motorvägen mot polska gränsen. Det är så vackert, fullt av blåklint, vallmo, prästkragar och några gula blommor som jag inte vet vad de är. Det är nästan spöklikt, vi är ensamma på den i perioder. En nybyggd motorväg med två filer i varje riktning och fin asfalt. Vi tankar upp de sista pengarna på en mack, köper oktanhöjare och stoppar i när vi ändå håller på. Här kan man förresten tanka 81-oktanig bensin. Vad kör man på det?
Så kommer vi till gränsen, 2,5 km lastbilskö passerar vi innan det börjar. Totalt tar gränspassagen Ukraina-Polen 3 timmar och 5 minuter. De timmarna har en helt egen historia, den är ej lämpad för en blogg. Den är en intressant lektion i systemfel. Men med tre tappra, glada, blonda och rödkindade barn fungerar det mesta och vi tar oss igenom. Förbi tusentals andra. Ibland är gränser riktigt tydliga.
Det har varit en av de mest minnesvärda dagarna på resan. Vi hittar en toppenplats för natten, äter gulschsoppa och festar på gåvan med inlagda körsbär till efterrätt. Vi tar en promenad med barnen längs fält fulla av råg, havre, blåklint eller prästkragar. Vida plockar en stor bukett med bara blåklint.
Det blev en midsommarafton med jordgubbar till frukost, lång gränspassage och blåklintsplockning på kvällen. Inte illa. Det regnar och är 8 grader varmt. Precis som det brukar vara i Sverige på midsommar.
19 juni Ukraina
Vi snitslar oss sakta mellan de djupa groparna i vägen och väntar på mötande trafik ibland, då det bara finns en farbar passage. Vi är mitt inne i byn Peretoky. Vi åker bakom en häst och vagn med en tysk nummerplåt därbak, det är lite lustigt.
Massor av folk är ute på åkrarna och jobbar och rensar. Det är rumpor i vädret överallt, dubbelvikta gamla tanter med plogg.
Landet är sympatiskt. Det är välskött, vackert och rent. Inget skräp slängt någonstans!
Vi stannar på en liten väg och tar lunch precis bredvid vägen. En gubbe kommer förbi och försöker fråga varför vi står där och inte kört upp på sidan? Vi lyckas inte med svaret, men det är enkelt. Då skulle vi inte se vad som sker. Här får vi kontakt med folk, här ser vi alla passera, skolbarn som kommer från skolavslutningen, en man som stannar med sin häst och vagn och försöker prata med oss, människor på väg hem från fälten med hackan slängd över axeln. Vi säger ”Dobre!” och får svar. Allt det här skulle vi inte se om vi kört undan.
Vi stannar och köper jordgubbar och körsbär längs vägen av en gammal dam i huckle, polyesterklänning och fulla munnen med guldtänder. Det är en mysig upplevelse.
Vi hittar en jättefin nattplats igen, mitt ute på stäppen, längs en liten sandig stig/väg med gräs i mitten. En man åker förbi på sin moped och stannar och försöker prata, ska vi sova här? Han skakar på huvudet och åker vidare. Jag går upp och nattar barnen i tältet, endast Vida har inte somnat när jag hör mopedknatter, som slutar precis vid bilen. Pär börjar skratta och ropar åt mig. Vida och jag sticker ut huvudena ur tältet. Det är mannen som är tillbaka med en hink med jordgubbar. Vi hänger länge och försöker prata. Jag bläddrar febrilt i våra lexikon, men hittar inte många användbara meningar. Ändå går det på något vis. Han är så nyfiken. Står där och ler helt lugnt och försöker prata. Varför lärde jag mig aldrig ryska ordentligt?
Mannen heter Tolek. Han frågar om vi vill ha mjölk, han visar att han kan åka och mjölka. Vi skrattar och säger ja. En stund senare kommer han tillbaka med spenvarm mjölk i en stor glasburk åt oss. Han stannar och pratar en stund till. Jag vill så gärna kunna prata med honom. Vi förstår att han vill veta när vi åker i morgon. Vi förklarar att vi brukar åka mellan nio och tio. Vill vi inte ha lite färsk mjölk då? Vi har ju precis fått massor, men han envisas, så vi tackar ja. Innan han åker ger vi honom min gamla regnjacka som vi tänkt slänga/ge bort sedan Italien, men inte kommit oss för. Det finns fördelar med att inte gömma oss i bushen varenda natt.
Massor av folk är ute på åkrarna och jobbar och rensar. Det är rumpor i vädret överallt, dubbelvikta gamla tanter med plogg.
Landet är sympatiskt. Det är välskött, vackert och rent. Inget skräp slängt någonstans!
Vi stannar på en liten väg och tar lunch precis bredvid vägen. En gubbe kommer förbi och försöker fråga varför vi står där och inte kört upp på sidan? Vi lyckas inte med svaret, men det är enkelt. Då skulle vi inte se vad som sker. Här får vi kontakt med folk, här ser vi alla passera, skolbarn som kommer från skolavslutningen, en man som stannar med sin häst och vagn och försöker prata med oss, människor på väg hem från fälten med hackan slängd över axeln. Vi säger ”Dobre!” och får svar. Allt det här skulle vi inte se om vi kört undan.
Vi stannar och köper jordgubbar och körsbär längs vägen av en gammal dam i huckle, polyesterklänning och fulla munnen med guldtänder. Det är en mysig upplevelse.
Vi hittar en jättefin nattplats igen, mitt ute på stäppen, längs en liten sandig stig/väg med gräs i mitten. En man åker förbi på sin moped och stannar och försöker prata, ska vi sova här? Han skakar på huvudet och åker vidare. Jag går upp och nattar barnen i tältet, endast Vida har inte somnat när jag hör mopedknatter, som slutar precis vid bilen. Pär börjar skratta och ropar åt mig. Vida och jag sticker ut huvudena ur tältet. Det är mannen som är tillbaka med en hink med jordgubbar. Vi hänger länge och försöker prata. Jag bläddrar febrilt i våra lexikon, men hittar inte många användbara meningar. Ändå går det på något vis. Han är så nyfiken. Står där och ler helt lugnt och försöker prata. Varför lärde jag mig aldrig ryska ordentligt?
Mannen heter Tolek. Han frågar om vi vill ha mjölk, han visar att han kan åka och mjölka. Vi skrattar och säger ja. En stund senare kommer han tillbaka med spenvarm mjölk i en stor glasburk åt oss. Han stannar och pratar en stund till. Jag vill så gärna kunna prata med honom. Vi förstår att han vill veta när vi åker i morgon. Vi förklarar att vi brukar åka mellan nio och tio. Vill vi inte ha lite färsk mjölk då? Vi har ju precis fått massor, men han envisas, så vi tackar ja. Innan han åker ger vi honom min gamla regnjacka som vi tänkt slänga/ge bort sedan Italien, men inte kommit oss för. Det finns fördelar med att inte gömma oss i bushen varenda natt.
18 juni Ukraina
Tillåt mig bara gnälla lite. Jag är dunderförkyld, har rosselhosta, ont i halsen, allergikli i ögon och ansikte, massor av bett överalllt. Så har det varit svinkallt i natt och jag legat och frusit. Lite synd om mig? Färdiggnällt.
Tre barn pratar oavbrutet i bilen, Kicki sitter och hostar och snorar. I det sorlet anser sig Pär höra ett rungande ”ja” när han föreslår att vi ändå ska ta den där svängen in i Ukraina som vi pratat om, nu när vi är så nära. Bara för att få lite smak på landet. Som sagt, han hör ”JAAAAAAAA!” och kör på. Gränskontrollen är hård. Papper. Fyll i så här. Nej så här. Fyll i här. Stämpel. Do you speak English? In Ukraina, ukraine. Ok, vi hajar. Igenom.
Vi stannar för lunch och ser några komma med korna längs vägen. Korna har benen ihopbundna så att de ej ska kunna smita. När jag tar fram kameran och ”frågar” om jag får fota hoppar killen av cykeln, kommer fram till oss, ler och frågar ”parle italiano?” Så vi pratar en stund med gemensamma ansträngningar. Han bor alldeles bredvid, men har bott fem år i Italien. Han är så glad och önskar oss trevlig resa. Vi börjar med en trevlig lunch i det fria.
Vi kör på den ukrainska stäppen, fast det är mest skog just nu. Vallmon lyser röd på fälten och många människor går och cyklar längs vägarna. Överallt vagnar dragna av två hästar. En familj i en blankpolerad röd lada har picknick. Gamla tanter med plogg, brudar i yngre tonåren som kunnat bo i Gävle, högrepar på axlarna…
Vi får nog carpal body syndrome av det här, vägarna är så dåliga och bilen skakar så mycket att vi blir alldeles omskakade allihopa. Vår bil är ej gjord för asfaltvägar med halvmeterdjupa hål. Fel bil. Rätt väg. Bredvid vår nattplats hittar vi en STOR geggapöl. Isars ögon lyser och han blir helt lycklig igen. Platsen kan inte bli bättre. Isar kan inte bli smutsigare.
Jag kapitulerar och tar en ”tvättlapps” dusch med våtservetter i tältet. En under varje arm, sedan luktar jag godis igen. Nästan i alla fall. Eller för att vara ärlig, inte alls. Men det känns lite bättre än att låta bli. Vill inte ge myggen mer att äta på. Tycker att de bör tänka på dieten, de har ätit nog.
Tre barn pratar oavbrutet i bilen, Kicki sitter och hostar och snorar. I det sorlet anser sig Pär höra ett rungande ”ja” när han föreslår att vi ändå ska ta den där svängen in i Ukraina som vi pratat om, nu när vi är så nära. Bara för att få lite smak på landet. Som sagt, han hör ”JAAAAAAAA!” och kör på. Gränskontrollen är hård. Papper. Fyll i så här. Nej så här. Fyll i här. Stämpel. Do you speak English? In Ukraina, ukraine. Ok, vi hajar. Igenom.
Vi stannar för lunch och ser några komma med korna längs vägen. Korna har benen ihopbundna så att de ej ska kunna smita. När jag tar fram kameran och ”frågar” om jag får fota hoppar killen av cykeln, kommer fram till oss, ler och frågar ”parle italiano?” Så vi pratar en stund med gemensamma ansträngningar. Han bor alldeles bredvid, men har bott fem år i Italien. Han är så glad och önskar oss trevlig resa. Vi börjar med en trevlig lunch i det fria.
Vi kör på den ukrainska stäppen, fast det är mest skog just nu. Vallmon lyser röd på fälten och många människor går och cyklar längs vägarna. Överallt vagnar dragna av två hästar. En familj i en blankpolerad röd lada har picknick. Gamla tanter med plogg, brudar i yngre tonåren som kunnat bo i Gävle, högrepar på axlarna…
Vi får nog carpal body syndrome av det här, vägarna är så dåliga och bilen skakar så mycket att vi blir alldeles omskakade allihopa. Vår bil är ej gjord för asfaltvägar med halvmeterdjupa hål. Fel bil. Rätt väg. Bredvid vår nattplats hittar vi en STOR geggapöl. Isars ögon lyser och han blir helt lycklig igen. Platsen kan inte bli bättre. Isar kan inte bli smutsigare.
Jag kapitulerar och tar en ”tvättlapps” dusch med våtservetter i tältet. En under varje arm, sedan luktar jag godis igen. Nästan i alla fall. Eller för att vara ärlig, inte alls. Men det känns lite bättre än att låta bli. Vill inte ge myggen mer att äta på. Tycker att de bör tänka på dieten, de har ätit nog.
17 juni Polen
Polska landsbygden lever och är grön och vacker. Levande ängar överallt. Vi tar ett lunchstopp i Sandomierz, en jättetrevlig oförstörd liten stad som vi fått rekommenderad. Kicki äter polsk rågsoppa med ägg och korv, serverad i ett stort bakat bröd. Sedan besöker vi apoteket och köper förkylningsmediciner och hittar en liten souvenirbutik med änglar. Ojojoj, kvinnan i butiken bara fnittrar av alla inköp som Kicki och Isar gör. Bra kunder.
Vad gör den här resan med oss?
Den ökar vår nyfikenhet på och förståelse och intresse för andra människor. Den minskar vår rädsla för och fördomar om andra människor.
Vi har blivit varnade så många gånger inför resan. Det finns alldeles för mycket rädsla överallt. Det är farligt att resa med bil, det är farligt för barnen, det är farligt i det och det landet. När vi kommer till Tyskland varnas vi för vildsvin och fransmän som kommer att spraya in sömnmedel och råna oss. I Franskrike varnar man för vildsvin och italienare. I Italien varnar man för att åka söderöver, i Makedonien säger glassgubben att folk tror att Makedonien är farligt, söderöver varnar man för att åka österut. Den serbiska gränspolisen varnar för sina kollegor. Vida sade nyss att ”Det har bara varit ett hemskt ställe på hela resan, det var vid bron i Albanien, när barnen kom och slog på våran bil.” Överallt blir vi så vänligt bemötta. Människor är vänliga överallt. Visst gäller det att ha omdöme. Vi åker inte in i farliga områden medvetet. Vi åker inte in i storstäder. Vi håller oss på snälla landsbygden.
Vi hittar en fin plats igen, det finns fina platser överallt. Speciellt på landsbygden. Åska och en mörkgrå himmel och regn en bit bort, vi får några droppar men klarar oss precis. Solen kommer fram ett tag och värmer. Det är småsveda precis överallt, de här bitande sakerna som är så små att de knappt syns och koncentrerar sig på öron och ögon. Vi går fullt påklädda och svettas. Pär njuter en god polsk porter och lagar köttfärssås. Barnen och Kicki kryper upp i tältet för att komma undan alla bitande saker men det visar sig att myggnätet är för grovmaskigt och det blir fullt av dem i tältet också. Vi stänger till allt vi kan och sitter sedan där och svettas, för solen skiner lite på tältet just nu. Bastu är skönt. Det här är inte skönt. Skillnad? Inte stor. Vi är bitna överallt och det är obehagligt varmt. Allihopa ligger vi halvnakna och försöker att inte nudda varandra, vrider oss och det klibbar överallt. Så går solen ner och det blir jättekallt direkt. På med underställ och fleecekläder och sova. Då kliar man i alla fall inte sönder betten.
Vad gör den här resan med oss?
Den ökar vår nyfikenhet på och förståelse och intresse för andra människor. Den minskar vår rädsla för och fördomar om andra människor.
Vi har blivit varnade så många gånger inför resan. Det finns alldeles för mycket rädsla överallt. Det är farligt att resa med bil, det är farligt för barnen, det är farligt i det och det landet. När vi kommer till Tyskland varnas vi för vildsvin och fransmän som kommer att spraya in sömnmedel och råna oss. I Franskrike varnar man för vildsvin och italienare. I Italien varnar man för att åka söderöver, i Makedonien säger glassgubben att folk tror att Makedonien är farligt, söderöver varnar man för att åka österut. Den serbiska gränspolisen varnar för sina kollegor. Vida sade nyss att ”Det har bara varit ett hemskt ställe på hela resan, det var vid bron i Albanien, när barnen kom och slog på våran bil.” Överallt blir vi så vänligt bemötta. Människor är vänliga överallt. Visst gäller det att ha omdöme. Vi åker inte in i farliga områden medvetet. Vi åker inte in i storstäder. Vi håller oss på snälla landsbygden.
Vi hittar en fin plats igen, det finns fina platser överallt. Speciellt på landsbygden. Åska och en mörkgrå himmel och regn en bit bort, vi får några droppar men klarar oss precis. Solen kommer fram ett tag och värmer. Det är småsveda precis överallt, de här bitande sakerna som är så små att de knappt syns och koncentrerar sig på öron och ögon. Vi går fullt påklädda och svettas. Pär njuter en god polsk porter och lagar köttfärssås. Barnen och Kicki kryper upp i tältet för att komma undan alla bitande saker men det visar sig att myggnätet är för grovmaskigt och det blir fullt av dem i tältet också. Vi stänger till allt vi kan och sitter sedan där och svettas, för solen skiner lite på tältet just nu. Bastu är skönt. Det här är inte skönt. Skillnad? Inte stor. Vi är bitna överallt och det är obehagligt varmt. Allihopa ligger vi halvnakna och försöker att inte nudda varandra, vrider oss och det klibbar överallt. Så går solen ner och det blir jättekallt direkt. På med underställ och fleecekläder och sova. Då kliar man i alla fall inte sönder betten.
16 juni Polen
Kicki har klättrat i träd på campingen och pallat körsbär till barnens stora förtjusning. Fast de tyckte att hon skulle klättra högre upp och längre ut på grenarna. Hon tyckte hon var crazy nog.
Nu är Kicki totaldäckad av förkylningen som Pär nyss haft. När Pär är inne och storhandlar sitter Kicki halvt medvetslös i bilen och barnen lever om så gott de kan. Det blir sent och en paniklunchplats på en kyrkoparkering. Barnen blir överlyckliga, det är bara gegga och lera överallt. De dikar och gräver och vi vill egentligen bara stoppa in dem i varsin säck och förbara till första möjliga högtryckstvätt dyker upp. Pär har köpt surkål på lösvikt och bjuder på polsk lunch. Den är sur.
Vi tillbringar natten i polska jätteskogen, det kunde ha varit en traktorstig precis var som helst i en svensk storskog. Vi känner oss som hemma. Mygg finns det gott om.
Nu är Isar också på väg in i snuvan. Kicki är däckad. Pär tar barnen på en liten promenad och Kicki bara ligger halvdöd i tältet. Vida plockar blåbär.
Nu är Kicki totaldäckad av förkylningen som Pär nyss haft. När Pär är inne och storhandlar sitter Kicki halvt medvetslös i bilen och barnen lever om så gott de kan. Det blir sent och en paniklunchplats på en kyrkoparkering. Barnen blir överlyckliga, det är bara gegga och lera överallt. De dikar och gräver och vi vill egentligen bara stoppa in dem i varsin säck och förbara till första möjliga högtryckstvätt dyker upp. Pär har köpt surkål på lösvikt och bjuder på polsk lunch. Den är sur.
Vi tillbringar natten i polska jätteskogen, det kunde ha varit en traktorstig precis var som helst i en svensk storskog. Vi känner oss som hemma. Mygg finns det gott om.
Nu är Isar också på väg in i snuvan. Kicki är däckad. Pär tar barnen på en liten promenad och Kicki bara ligger halvdöd i tältet. Vida plockar blåbär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
